Våga släppa tryggheten

SPORTBLADET

MALMÖ. Jag bryr mig inte skvatt om vem som är lagkapten i landslaget.

Betydelsen är minimal.

Ett alternativt spelsystem däremot. Det låter finemang. Om man bara vågar tro på det även om fransoserna kör över oss på onsdag kväll.

Lagerbäck har testat andra spelsystem än det inkörda 4–4–2 tidigare men gett upp efter första motgång. Den här gången har han inte råd att ge upp. VM-kvalet blir tufft och då måste de internationellt sett bra spelare Sverige har utnyttjas maximalt och det görs inte i det gamla fungerande defensivtänkandet. Framförallt är det två spelare som landslaget inte fått ut allt det som de visar i sina klubblag.

Kim slipper defensivt ansvar

Först den självklare – Kim Källström.

Med 3–5–2 i offensiven och 5–3–2 i defensiven kommer Källström automatiskt längre fram mot motståndarnas straffområde som mittfältets spets i mitten. Samtidigt som han slipper det mesta defensiva ansvaret när exempelvis både Anders Linderoth och Anders Svensson finns bakom honom i stället för bara en av dem. Eller varför inte Daniel Andersson och nu tyvärr återigen skadade Rasmus Lindgren?

Att inte dra nytta av Kim Källströms löp- och skottstyrka har ett landslag som Sveriges verkligen inte råd med.

Den andre som inte utnyttjats absolut effektivt är den störste av alla – Zlatan Ibrahimovic.

Med fler anfallande spelare närmare motståndarboxen öppnas fler möjligheter för Zlatan i stället när han som nu oftast får agera target player med en kompakt försvarsmur mot sig så fort han får bollen.

När en liten fotbollsnation har en spelare av den kapaciteten finns förnuftsmässigt inget annat att fundera över än just hur man ska ge honom mesta möjliga stöd för att stjärnan själv inte ska tvingas göra allt på egen hand.

Men det har aldrig legat i det svenska kynnet att resonera så. En gång i tiden tvingades Torbjörn Nilsson att ta time out från landslaget just därför att i stället för att bygga på hans unika kvaliteter försökte man forma honom till en roll han inte passade för.

Att bara behärska ett spelsystem håller inte i dagens toppfotboll. Alla stora fotbollslag kan växla spelmodell under pågående match och varför skulle inte det svenska landslaget kunna göra det med professionella idrottsmän vana att spela i skiftande miljöer?

Den stora frågan med det tänkta modellbytet är dock om vi verkligen har kantspelarna som behövs? Att vara både ytterback och yttermittfältare på en gång är otroligt jobbigt och kräver alldeles speciella kvaliteter.

Nilsson har allt – utom speed

Tar vi de redan etablerade har Mikael Nilsson allt som krävs utom speeden som är ett absolut måste för att lyckas i rollen. Erik Edman som är lite kvickare håller däremot förmodligen fortfarande som tvåvägsspelare, förutsatt att han kommer tillbaka i form efter skadan vilket inte alls är självklart.

En nackdel med systemskiftet blir alltså att två nyckelroller nog måste fyllas av relativt orutinerade unga spelare. Om det är en nackdel? Det kan ju lika gärna bli början på något riktigt bra.

Fredrik Stoor och Oscar Wendt testas förhoppningsvis på onsdag. Andra framtida tänkbara alternativ är Behrang Safari som har löpstyrkan och en enklare omskolning av allroundspelaren Sebastian Larsson.

Det tråkiga är att hur jag än funderar på saken får jag inte längre in Chippen Wilhelmsson i laget annat som inhoppare i det gamla systemet, men med flytten till Saudiarabien tror jag att Chippen själv inte heller trott på så värst många fler landskamper.

På mittbacksidan finns också alternativen som behövs. Olof Mellberg är given. Daniel Majstorovic, Petter Hansson, Andreas Granqvist och Peter Larsson kompletterar.

Sverige har många alternativ om man vågar släppa den ibland förlamande trygghet som ett enda väl inkört spel framkallar. Det blir en intressant landskamp på Ullevi.