Mejla

Erik Niva

Så här låter det, när en gul lavin tystnar

Publicerad:
Uppdaterad:

Erik Niva: Klopp satte i bromspedalen för något han en gång startade

DORTMUND. På hans kommando släppte de lös fotbollens egen skärseld.

Nu var Jürgen Klopp tillbaka, och kvävde tålmodigt och metodiskt alla de krafter han en gång satt i rörelse.

Han har inte bara en svetslåga i verktygslådan, utan där finns en rätt effektiv taktikfilt också.

Hur låter det när en lavin tystnar? Hur känns det att stå kvar på stället när kraften i den avtar?

Ungefär såhär, antar jag.

Av olika anledningar hade jag fått biljett på väldiga Südtribüne snarare än på ordinarie pressplats den här kvällen. Inte mig emot, då det på så många sätt var en sådan match då strömningarna på läktarna kändes minst lika intressanta som spelet på planen.

När uppvärmningen först började stod Jürgen Klopp vid mittlinjen och tittade ner mot planhalvan där Borussia Dortmund värmde upp under Südtribüne. Han hade fått varma, välvilliga applåder när han först visade sig, och nu stod han kvar på det sättet i sisådär tio minuter, tog in synen med ögonen.

På så väldigt många sätt är det ju fortfarande hans spelare, hans läktare, hans sånger, hans färger och hans folk.

Men det var dags att gå vidare. Det fanns ett liv att leva, en match att spela. Till sist klappade Klopp i händerna, vände sig om och signalerade för både sig själv och alla andra att den Westfaliska freden var över för den här gången.

Sjöng tillsammans

Südtribüne hade inga som helst problem med det. ”All you need is Klopp – all we need is the cup”, stod det på ett hemmagjort plakat som någonstans sammanfattade läktarhållningen.

Det här skulle inte bli någon artighetsstel hemvändarfest, utan det här skulle bli ett stormsteg på vägen mot den enda stora buckla som saknas i prisskåpet.

När alla läktarsidor sjungit ”You'll Never Walk Alone” tillsammans studsade sig den gula väggen in i en öronbedövande sång om hur de allesammans skulle lämna in sjukintyg och låtsas att farmor hade dött. Det spelade nämligen ingen som helst roll om de fick sparken – för de var minsann Borussia Dortmund International och de var på väg mot en Europapokal.

De gånger då Europas största läktare synkar på det här sättet är kraften som rullar neråt så stark och så medryckande att den verkar ostoppbar. För hemmaspelarna är det väl liksom bara att lyfta upp bollen på ljudvågorna och låta sig bäras fram till segern.

Men nä, riktigt så primalt är det ju inte. Det var Jürgen Klopp som först byggde lagraketen som kan spela turbofotboll i överljudsfart, så det vore väl själva sjutton ifall han inte kände till var bromspedalen satt.

Liverpool spelade lågt, tätt och med en tydlig plan för att förhindra Dortmund från att accelerera. Den fungerade.

Lurades in en återvändsgränd

Can, Henderson och Milner bromsade och krympte, och de gånger Mkhitaryan, Reus eller Aubameyang hittade en väg framåt såg Sakho eller Lovren till att blockera den.

Det är ytterst sällsynt att se Borussia Dortmund skapa såhär lite hemma på Westfalenstadion, och mer än något annat är det såklart ett bevis på hur exakt Jürgen Klopps matchplan var och hur väl hans spelare utförde den.

Divock Origi sprang in ett ledningsmål i det som kan ha varit hans genombrottsmatch, och sett till klara chanser var det faktiskt närmare bortaseger än hemmavinst. Gonzalo Casto lurades in i återvändsgränd efter återvändsgränd, och Jürgen Klopp gladiatorjublade åt en Nathaniel Clyne-brytning.

Südtribüne är inte den där typen av läktare som kräver resultatet, men med tiden och torftigheten dämpades ändå kakafonin. Framme vid stopptiden var det inte längre fyra läktare som sjöng ”You'll Never Walk Alone”, utan nu var det bara den lilla tårtbiten med tillresta röda högt uppe i det nordöstra hörnet.

När slutsignalen väl gick möttes den av ett lite modstulet mummel.

Nere på plan stövlade en välbekant figur med vit vindjacka omkring och omfamnade hemmaspelare. Kanske blir han inte fullt så enkel att ersätta som Thomas Tuchel stundtals fått oss att tro.

Det var Jürgen Klopp som utlöste den här gulsvarta lavinen. Det tycks även vara han som har förmågan att få den att stanna.

Av: Erik Niva

Publicerad:

LÄS VIDARE