Mejla

Mats Wennerholm

Wennerholm: Början på en ny dynasti

Publicerad:
Uppdaterad:

Var de både bäst, störst och vete sjutton om de inte var vackrast också

SKELLEFTEÅ. Elva års väntan är över och Frölunda är svenska mästare i ishockey.

Jag tror inte de behöver vänta lika länge på nästa.

Det här kan vara början på en ny dynasti i svensk hockey.

I den här SM-finalen var de både bäst, störst och vackrast.

Segrare brukar vara det.

Sportbladets Mats Wennerholm.

Det här kan ha varit ett tronskifte i svensk hockey, men ingen kan vara säker i en liga där till och med mästarlagen tappar halva trupperna efter varje säsong.

Men Frölunda har skuggat Skellefteå i tabellen tre år i rad nu, men utan att lyckats lyfta i slutspelet.

Inte förrän nu.

Nu var det Skellefteå som såg ut som Frölunda gjorde tidigare. Ett lag med en enormt hög lägstanivå, men utan förmågan att flyga hela vägen genom ett stormigt slutspel.

”Lärt sig vad som krävs”

Samtidigt flög Frölunda högre än de gjort sedan lockoutsäsongen 2004-05, då de hade Henrik Lundqvist i mål och Daniel Alfredsson som härförare.

Jag tror den här resan bara börjat och att Frölunda kan dominera svensk hockey flera år framåt.

Nu har de lärt sig även vad som krävs i ett slutspel.

En tuff, tung back i Oliver Lauridsen som jag tyckte var för Frölunda vad Noah Welch var för Växjö i fjol. En sen värvning i Joey Crabb från samma Växjö, som gjorde skillnad med sitt fysiska spel.

Smarta drag av en smart sportchef i Fredrik Sjöström.

Frölunda hade högt ställda mål redan den här säsongen och ambitionen att bli både CHL-mästare och ta SM-guld.

Jag tvivlade, men de lyckades med båda.

Och när det närmade sig final bytte jag fot efter att ha sett både Frölunda och Skellefteå i kvartar och semi.  Frölunda var helt enkelt bättre.

Enda vägen att gå

Den här dagen kan jag bara hylla Frölundas konsekventa satsning som pågått i tre säsonger nu.

De har blivit det "nya" Skellefteå på något sätt. En klubb unga spelare söker sig till för att utvecklas och bli bättre.

Enda vägen att gå i dagens hockey-Sverige.

Och det känns som Frölunda numera regerar den grenen, som tidigare var Skellefteås domän.

Att vinna en SM-final med 4-1 går inte att snacka bort.

Sedan hade Frölunda de stora matchvinnarna i amerikanen Ryan Lasch och finländaren Artturi Lehkonen. Två spelare som gjorde skillnad.

Och sedan en ryggrad och hjärta i Joel Lundqvist och Johan Sundström. Den senare som även tog hem priset som slutspelets MVP.

Men jag gladdes ändå mest med Joel.

Han har spelat halvskadad, han har smällt på och han har offrat sig för laget. Han har varit den stora ledaren vid sidan av isen.

Och han har alltid fått stå i skuggan av Kung Henrik. Tvillingbrorsan som är ett av NHL:s största namn.

Men det här dygnet var det Joel som var kung.

Om än för bara en dag.

Roger Rönnberg vann också tränarmatchen mot Hasse Walsson i den här finalen.

Rönnberg visade fingertoppskänsla hela vägen.

Som när han lät Johan Gustafsson stå kvar i målet efter hans mindre lyckade andra finalmatch och där alla väntade sig att Lasse Johansson skulle komma tillbaka i kassen.

Eller när han gav backen Christoffer Persson fullt förtroende efter hans utmärkta tredje finalmatch i Skellefteå. Persson som inte ens var ombytt i den första finalen och i princip bara vara inne i numerära underlägen i den andra. Han växte till en jätte av det förtroendet.

Eller så långt en defensiv back kan växa.

Hasse Wallson hittade aldrig samma harmoni i sitt Skellefteå.

Han kastade om i kedjorna inför i stort sett varje match och han kanske borde satsat på Johan Backlund i målet långt tidigare än efter 0-3 i den match som blev den sista.

Men det är alltid lätt att vara efterklok.

Men var det en bra final?

Nej, jag var inne på det tidigare och många blev förbannade, men som helhet var det ganska blekt och tamt.

Avslaget.

Det här är ingen final jag kommer att minnas mest när jag ser tillbaka på 33 raka SM-finaler.

Det är heller inget konstigt med det.

NHL, KHL och schweiziska ligan snor varenda spelare som utmärker sig under en SHL-säsong och det finns inga ekonomiska resurser - eller skatteregler - i världen att locka dem att stanna.

Det gör att kvalitén urvattnas för varje säsong.

Det är inget man kan blunda för.

Hur mycket hejaklacksledare man än vill vara för att sälja in sin produkt eller höja sina tv-siffror.

avMats Wennerholm

Publicerad: