”Sök tystnaden” – här är svensk idrotts framtid

Världsunik uppfinning ska ge blågula OS-guld

SPORTBLADET

Dosan är liten som en tumme och har utvecklats i hemlighet under två år.

En tidig morgon står Sportbladets utsända på en brygga och hör den världsunika tekniken pipa högt över vattnet.

Det kan vara ljudet av kommande svenska OS-guld.

Fågelsträcket drar över Brunnsviken i ett ojämnt V. Stockholm är råkallt och på andra sidan det stilla vattnet försvinner en lyftkran i morgondiset.

Det är tyst.

Bip. Från kanoten därute hörs små visslingar, som om hon hade en personsökare med sig i båten. Bip, bip.

24-åriga VM-tian Moa Wikberg paddlar in till bryggan och låter handen vila i det femgradiga vattnet medan vi pratar om den banbrytande teknologi hon är testpilot för. Vintern är i antågande men uppdraget är viktigt.

Fäst mer kardborrband

– Det är spännande och väldigt nytt. Jag är inte van vid att kunna få feedback direkt när jag ärt ute på vattnet, säger hon.

Hur stressande är pipen när du paddlar?

– Lite irriterande är det för man vill göra rätt hela tiden. Men det är just det som är meningen, att man ska veta när det blir ett sämre drag.

Bak på hennes kanot är en svart dosa fäst med kardborrband. Sensorn mäter hur farten sänks under luftfasen, när paddeln är ovanför ytan, och skickar en signal till en mobiltelefon när en viss hastighet underskrids. Då piper det.

Tanken är att du som aktiv slipper samla in data och analysera i efterhand. Här kommer svaret omedelbart, vilket ska trigga experimentlustan.

Hittills har kanotister och seglare testat. Målet är att dosan och den tillhörande appen är färdigutvecklade till nästa år och nyttjas av häcklöpare, längdhoppare, skidåkare och spjutkastare.

”Därför är jag sugen...”

Petter Menning, världsmästare i K1 200 meter 2013, är på plats för testerna och ser fram emot att inkorporera den nya tekniken i sin satsning på OS 2020.

– Tre gånger per säsong gör vi tester i labb, men jag vill slipa på detaljer varje dag. Det här har jag eftersträvat, säger han.

Vad finns kvar att putsa på för dig?

– Kanot kräver att man är med i hela kroppen, från tårna. Man stampar på fotbrädan, hela vägen upp genom bålen och ut i fingerspetsarna. Det är inget man föds till att göra, som att gå eller springa, så det krävs att man slipar på tekniken hela tiden. Därför är jag sugen på realtidsfeedback.

På sätt och vis föddes ett embryo till nymodigheten på 80-talet. Då var Stefan Lindeberg förbundskapten för kanotlandslaget och kritisk till de aktivas möjligheter att kunna träna utifrån sina förutsättningar.

Viljan till förändring ledde honom in i Sveriges olympiska kommitté där han blev ordförande år 2000. När han lämnade uppdraget i förfjol var han 66 år och sugen på att gå tillbaka till detaljerna, till talangerna, till den individuella utvecklingen.

Foto: LOTTE FERNVALL
Moa Wikberg.

”Den manliga normen styr”

Lindeberg blev verksamhetsledare för nystartade Sveriges olympiska akademi, som har i uppdrag att slå en bro till den akademiska världen och utnyttja ny teknik i svensk idrott. Realtidsfeedbacken är hans första projekt.

– Idrottsforskningen har mest hållit på med killar, den manliga normen styr teknik och träning. Kan vi hitta ett sätt att utgå ifrån varje individ så frigör vi massa nya möjligheter. Vi kastar inte bort tränarna men de får en annan roll, mer som bollplank. Sedan går idrottaren själv ut och leker och testar och experimenterar. De söker tystnaden, säger Lindeberg.

Är projektet världsunikt?

– Jag försöker följa vad som händer i världen och har inte hittat något som ger återkoppling i realtid på det här dynamiska sättet. En del jobbar med realtidsfeedback till coacher, men det är något annat.

Hur ser du på risken att sporten blir för högteknologisk?

– Den risken finns om du samlar in för mycket data. Tricket är att förenkla. Vi ger enkel feedback som frigör din kreativitet. Ge dig ut och lär dig i kroppen, i muskelminnet, hur det känns när det går rätt. Sök tystnaden.

Ett kliv in i framtiden

I slutändan, om ni får ut tekniken till alla svenska OS-hopp, kommer den att ge fler medaljer?

– Jag är helt övertygad att om killar och tjejer får verktyg för att ta vara på sina personliga förutsättningar så kommer vi få bättre resultat.

Morgonen i Brunnsviken fortlöper inte utan bakslag. Under Moa Wikströms paddling upphör pipen utan förklaring. Tekniken trasslar, vilket måste ordnas. Dessutom bör sensorerna bli mindre om de exempelvis ska fästas på en häcklöpares ben.

Än återstår ett par steg innan akademin är redo att sjösätta sin innovation på bred front. Men den dagen tar svensk idrott ett kliv in i framtiden, spår Wikberg.

– Det tar tid att lära sig att använda den på rätt sätt, men man måste tänka långsiktigt och jag tror absolut att det är en bra grej, säger hon.

ARTIKELN HANDLAR OM