Fotboll – i skuggan av döden

SPORTBLADET

Erik Niva berättar historien om ett landslag som överlever – trots att landet rasar samman

1 av 5 | Foto: JERKER IVARSSON

De här dagarna pratar vi mer än någonsin tidigare om fotboll i skuggan av terrorn, om landskamper som spelas trots att sorgen egentligen är förlamande.

I Syrien har de tvingats tänka på det sättet i snart fem år.

På gatorna där är det gevären som talar, men i omklädningsrummet snackar man med varandra och i Södertälje finns en strävsam mittfältare som kan berätta.

Det här är inte en artikel som gör anspråk på att förklara kriget, flyktingvandringarna och terrorn – än mindre innehåller den konkreta, övergripande förslag till lösningar.

Istället är det en text om en ganska vanlig grupp fotbolls­spelare som nått ovanligt bra resultat under fullständigt extraordinära omständigheter.

Det pågick ett krig långt före attentaten i Paris, och det kommer att fortsätta länge till. Hösten 2015 spelar det egentligen ingen roll vilka siffror och tabeller du tittar på angående Syrien. Alla talar samma nattsvarta språk. Alla pekar rakt ner mot helveteshålet.

Fler än 250 000 döda nu. Uppemot 12 miljoner människor på flykt.

Ingen i hela västvärlden har kunnat blunda för den stora bilden, men nere bland detaljerna är vi sedan en rätt stor skara särlingar som är lite som vi är. Det är vi som samtidigt också noterat en klick oväntade resultat bland fotbollens landslagsresultat.

På väg mot sitt första VM

För ett par veckor sedan avgjordes till exempel U17-VM i Chile. En av deltagarnationerna var Syrien.

I september spelade Al-Jaish från Damaskus kvartsfinal i AFC Cup, den asiatiska motsvarigheten till Europa League.

Och mest anmärkningsvärt av allt: Just nu är a-landslaget på god kurs mot Ryssland 2018, mot ett första VM-slutspel i landets historia och hela idrottsvärldens allra mest upplysta scen.

Det här är naturligtvis inte viktigt – inte när miljontals liv slås i spillror och terrorn väller vidare ut över världen – men på sitt sätt kan det ändå vara betydelsebärande

Hur är det överhuvudtaget möjligt? Hur kan syriska fotbollslag fungera och prestera samtidigt som den syriska nationen störtar samman?

■ ■ ■

Louay ”Lolo” Chanko plockar upp mig vid pendeltågsstationen i centrala Södertälje. Från backspegeln i bilen hänger två saker; en miniatyr av Syrianska FC:s rödgula fotbollsdräkt och ett kors i radband.

– Allt man behöver i livet.

Lolo Chanko fyller 36 år om några veckor, och närmar sig slutet på en lång och vindlande fotbollskarriär. Den senaste säsongen blev nästan helt förstörd på grund av ett krånglande knä, men envetet kämpade han sig tillbaka och hann i alla fall med tre matcher i oktober.

– Jag har kontrakt ett år till, så om knät känns bra kör jag nästa säsong också.

Spel med Syrianska i superettan är en sak, men sedan finns det ju faktiskt en annan också.

– De har ringt igen från Syriens landslag, men jag har haft min skada och inte varit redo. Egentligen har jag sagt åt dem att satsa på unga spelare, men det är Japan borta i VM-kvalet till våren... Dit skulle jag kunna tänka mig att åka med.

”Det är rätt invecklat”

I januari 2008 debuterade Lolo Chanko för det svenska landslaget, då han startade bredvid Anders Svensson i en träningslandskamp mot Costa Rica. Bara fyra månader senare var det sedan dags för ny landslagspremiär, den gången i Syriens tröja.

– Jag tog ett snack med Lagerbäck. Han sa att han jobbade med en grupp på 40 aktuella spelare, att jag fanns med i den, men att det skulle bli svårt att komma med i EM-truppen. Och då var jag tvungen att ta ett beslut.

Drygt sju år har nu gått sedan det där beslutet, och det har hunnit hända en del med både fotbollen och omvärlden under tiden. Lolo Chanko lägger i växeln, och tittar upp mot backspegeln.

– Syriens landslag... Vad ska jag säga? Det är rätt invecklat, alltså.

■ ■ ■

Lolo Chanko föddes i Qamishli, en ganska stor stad högt uppe i nordöstra Syrien.

– Alla syrianer i landet är samlade­ där omkring, det är en liten blandning av kristna och kurder. Min familj äger fortfarande stora marker där. Vi hade det bra ställt, jämfört med andra familjer. Att vi flydde hade inget att göra med ekonomi.

Ibland förändras allt på en enda sekund, och ibland har det inte ens något med dig att göra. Lolo Chanko kom till Sverige som treåring, eftersom hans pappa varit inblandad i en bilolycka.

– Min farsa tog på sig skulden fast det var en kompis till honom som körde. Det farsan inte visste var att olyckan ledde till att ett barn dog – och där nere kräver de ibland ett liv mot ett liv. Pappan i den andra familjen sa bara: ”Din äldsta son kommer jag att ta”. Och min farsa ville inte ta några risker, så han skickade hela familjen till Sverige.

”En helt annan status”

Att dela upp människor i grupper är alltid olustigt, men det är oundvikligt ifall man ska ha någon som helst möjlighet att begripa sig på Mellanöstern.

Innan inbördeskriget bröt ut var ungefär 65 procent av den syriska befolkningen sunnimuslimska araber. Nationen styrdes dock av en hårdför regim av alawiter, som visserligen beskrev sig själv som sekulär, men som tillhörde och företrädde den 13-procentiga minoriteten av shiamuslimer.

Utskuffade på sidorna eller klämda i mitten fanns de kristna och kurdiska folkgrupperna, 10 respektive 9 procent av befolkningen.

– Hade jag bott kvar i Syrien under uppväxten hade jag aldrig ens fått chansen i landslaget, eftersom jag är kristen. Men kommer man från Europa får man en helt annan status. Det var det som gjorde att jag fick respekt och möjligheter.

Gäller inte det alla då?

– Jo, i och för sig. Ska du komma in i landslaget måste du känna han som är tränare eller hans assistent eller lagledaren eller någon. Tyvärr. Du måste ha kontakter i Syrien. Har du kontakter är det bättre än att vara rik. Om du inte har kontakterna blir du ändå bara blåst när du försöker köpa något.

Det är inte det att Lolo Chanko tycker att Syrien var en harmonisk, rättvis och välfungerande nation för fem år sedan. Han ogillade nepotismen, kaoset och korruptionen precis som alla andra.

Ändå är hans syn på Bashar al-Assad och hans regim en annan än många andra svenskars.

Krigsförbrytelserna och massmorden är inte hans första association.

– Jag vet inte vilken sida som använt vilka vapen i själva kriget, men jag vet ju vad som gjorde att allt började. Och jag vet hur historien ser ut.

I Mellanöstern sträcker sig misstänksamheten, rädslan och hatet över århundraden, till och med årtusenden. När Lolo Chanko ser islamistiska miliser sprida ut sig över Syrien hör han ekon från förra seklets folkmord på kristna, när han tittar på Bashar al-Assad och hans statsapparat ser han i första hand en sorts skyddssköld.

– Skulle Bashar falla nu... Alla kristna, alla som inte är sunni­muslimer – alla skulle bara försvinna. En stor anledning till att han inte bara klivit åt sidan och flytt landet är att han har ansvar för flera miljoner människor...­ Om han släpper greppet så kommer alla de att dö.

■ ■ ■

I januari 2011 deltog Lolo Chanko i de asiatiska mästerskapen med Syrien. En månad tidigare hade en fruktförsäljare satt eld på sig själv i Tunisien, och satt den Arabiska våren i rörelse.

– Ändå sa jag att det inte fanns en chans att oroligheterna skulle sprida sig till Syrien. Det var ju bara att titta sig omkring i omklädningsrummet – även de som var emot presidenten var så rädda för honom att de inte ens vågade säga hans namn.

Vid den här tiden hade det syriska landslaget ungefär samma demografi som nationen i stort. Ett par, tre kristna spelare, tre, fyra shiamuslimer och så en majoritet av sunnimuslimer. Bland de sunnitiska spelarna fanns en kärna från Homs, staden som på många sätt var de oppositionella rebellernas hjärta.

– När oroligheterna satte igång försökte jag förstå dem, få deras bild av allting. Och jag ska erkänna att jag var lite med dem i början. De visade bilder på pappor som bar sina döda två­åriga söner i famnen, såna som dödats av militären... Tänk dig om jag hade varit i den sitsen – jag hade säkert också tänkt som dem. Hade någon dödat min son hade jag gjort vad som helst för att slå tillbaka.

Helvetet bröt ut

Konflikten blev snabbt både mer våldsam och mer komplicerad.

Islamiska staten drog in, rebellerna­ fragmentiserades, kurderna formerade sin egen armé och de utländska intressena blev allt fler. Extremismen fick starkare fäste på alla sidor och till sist var det ganska hopplöst att veta vilka som var vilka och vad de egentligen slogs för.

Lolo Chanko minns tillbaka och suckar.

– Alla syrier visste det: om upproret når Aleppo så är det kört. Då är det framme i landets största stad, då är det krig på riktigt. Och när rebellerna kom fram till Aleppo och skickade sin allra första missil – vet du var den landade? Min farbrors sons fabrik. Nästa dag bröt helvetet ut. Det blev bara sallad av hela landet.

■ ■ ■

Vi har åkt upp till Syrianskas kansli, och knallar genom spelargymet på väg till ett mötesrum. Några spelare är inne i ett pass, pratar på en blandning av  svenska, arabiska, serbokroatiska och engelska.

Inget särskilt med det. Lolo Chanko är uppvuxen i etniskt spretiga omklädningsrum, och brukar överhuvudtaget inte reflektera över saken.

På resa med ett landslag som sträcker sig över krigets strids­linjer har han däremot inte haft något val.

– Jag ska erkänna att jag faktiskt fick lite avsmak när vi var iväg på ett månadslångt läger. Vi var tre kristna, men laget skulle dela rum två-och-två. Någon skulle ju få bo tillsammans med en muslim, men spelaren som skulle få bo med en av oss gick till lagledningen och sa att han inte ville dela med en kristen. Inte av personliga skäl, men av religiösa. Så till slut fick jag lösa det, jag sa att jag kunde dela rum med en kille jag ändå känner litegrann eftersom han kommer från mina hemtrakter.

Hur gick det då?

– Äh, det gick hur bra som helst. Jag fick höra hans historia, hans version. Livet hade förändrats för honom också. Han sa: ”Min fru var sportig förut, nu har hon slöja”.

”Ber mer än våra präster”

Lolo Chanko betonar att man inte ska generalisera och att han verkligen gillar de flesta av sina sunnimuslimska lagkamrater. Samtidigt erkänner han att det varit en ögonöppnande upplevelse att befinna sig i ett omklädningsrum genomsyrat av religion.

– De ber mer än våra präster. Och så hade de en speciell sorts cykelbyxor, som gick hela vägen ner under knäna. Enligt deras religion var det lika känsligt att visa knäskålarna som att visa köns­organet. En av shiakillarna ville skoja så han sa till mig: ”Lyft på deras cykelbyxor”. Jag kände inte till allt det här, så jag gjorde det. Och då blev det en jävla röra, killen började svära åt mig och frågade vad jag höll på med.

Lolo Chanko tog själv till sig det där med omklädningsrumshyss, Syrian style.

– Killen jag bodde med bad ju hela tiden, fem på morgonen, när som helst. Så fort vi kom in på ett hotellrum så skulle de kolla på en liten pil för att se åt vilket håll Mecka låg. När vi kom till det sista hotellet vände jag på den där pilen, bara för att jävlas lite, som en rolig grej.

Hur reagerade han?

– Jag berättade det när vi checkade ut. Han var soft med det. ”Gud straffar inte mig, han straffar dig”, sa han bara.

■ ■ ■

Det är ingen tvekan om att dagens syriska landslag både understöds och utnyttjas av regimen. Assad-klanen har använt idrotten i propagandasyften ända sedan 1970-talet, och nu kläs fotbollsframgångarna upp för att signalera­ att staten fortfarande fungerar.

Lolo Chanko bekräftar:

– Det har alltid varit samma sak. Gör man resultat ska man träffa presidenten och skaka hans hand – och då får man alltid en lägenhet i belöning. När vi spelade asiatiska mästerskapen gick presidenten ut i tv inför sista gruppspelsmatchen mot Jordanien. Han sa att varje spelare skulle få en lägenhet i ett av Damaskus finaste områden – som Östermalm – om vi bara vann matchen. Minsta lägenheten i det området skulle kosta lätt 250 000 euro. Jag tänkte: ”Okej, det är en rätt stor matchpremie”. Och vi ledde med 1–0 – började se lägenheter snurra i tankarna ovanför oss – men så gjorde en back två misstag och vi förlorade.

För flera av spelarna har naturligtvis den täta kopplingen mellan regimen och landslaget fört med sig både moraliska och praktiska problem.

Allt har blivit sprängt i luften

Flera av dem har använt sina karriärer som en sorts bytesvara, gjort sig själva tillgängliga för landslagsspel på villkor att fängslade släktingar blir frisläppta. Lagkaptenen Mosab Balhous blev själv gripen – anklagad för sam­röre med rebellerna – och var borta från truppen i ett drygt år.

– Jag pratade med honom när han kom tillbaka, och han sa: ”Fan, jag har börjat om från noll”. Syriska spelare köper butiker, restauranger och sånt när de får pengar. Men allt har ju blivit sprängt i luften. Så han hade börjat om från ingenting, varit mer eller mindre tvungen att spela i landslaget för att få in lite pengar.

Sedan finns det väl de som fortfarande bojkottar?

– Ja, jag känner i alla fall till tre spelare som inte är med för att de är emot presidenten. En av dem, Firas Al-Khatib, värvades till Shanghai i Kina när de skulle­ ersätta Drogba. En fantastiskt duktig spelare, otroligt stor i Asien. Sedan har du en annan, Jehad Al-Hussain, som både japanerna, kineserna och alla andra kallar för ”Asiens Iniesta”. Skulle de två vara med skulle vi absolut höja oss.

■ ■ ■

I morgon spelar Syrien en definierande VM-kvalmatch, borta mot Singapore. Om det överhuvudtaget finns några beröringspunkter mellan den  matchen och terrordåden i Paris? Överallt och ingenstans, som vanligt nuförtiden.

För de här spelarna har det blivit vardag att spela fotboll i skuggan av döden. Sedan kriget började ligger den dagliga dödssiffran hemma i Syrien i genomsnitt någonstans mellan 150 och 200, och då är inte offren bland utlandsflyktingarna inräknade. Ibland blir de medialt exponerade, oftast inte.

Damaskus är lugnt

Första mötet med Singapore ägde rum kvällen efter att den treårige syriske pojken Alan Kurdî hittats drunknad på en turkisk strand.

– Vad kan man göra? Det är jihadisterna som vill stoppa fotbollen, det är de som avrättar människor som ser matcher på tv. Jag vet inte vad som skulle hända om landslaget skulle sluta spela, men det skulle i alla fall inte göra något bättre.

Själv har inte Lolo Chanko några ideologiska tvivel kring att representera Syrien. Han har redan försakat mycket för landslaget. Han har spelat skadad flera gånger, han har gått ner sex kilo under ramadan – han har till och med valt bort sin andra sons födelse för ett landslagsläger.

– Ändå är ju det ingenting. När man ser andra människor bära sina barn eller sina föräldrar flera mil för att sätta dem i säkerhet... Då inser man vad det är att verkligen offra sig för Syrien.

Under en period av kriget bodde några av Lolo Chankos kusiner med honom i Södertälje, men nu har de bosatt sig i Libanon. De släktingar som finns kvar i Syrien befinner sig i relativ säkerhet, långt borta från frontlinjerna.

– Det finns delar av landet som fungerar ganska okej. Damaskus är till exempel fortfarande lugnt.

Men finns det ens ett syriskt landslag om fem år?

– Ja, det gör det. Och det kommer bara att bli bättre och bättre.

Hur menar du då?

– Allt blir ju bättre när jag kommer in i landslagsledningen.

Lolo Chanko flinar. Han har så smått börja ställa om mot en tränarkarriär – coachar äldsta sonens ambitiösa tioåringslag – och har Syriens landslag finns med någonstans i den långsiktiga planeringen.

För fem år sedan ställde en rumänsk förbundskapten om landslagets spelmodell till ett mer europeiskt 4–4-2, och det är den processen som Lolo Chanko på sikt skulle vilja fortsätta och förfina. Större professionalism, hårdare fysträning, bättre kostvanor.

– Och framförallt mer rättvisa. Rakt och tydligt. Inget mer med det här att ge fördelar till de som kommer från samma stad eller de som känner din farbror.

I all sin enkelhet låter det som ett ganska bra recept för Syrien i stort?

– Alltså, jag vet inte... Det är väl en ganska bra början var du än är eller vad du än gör.

VM-kval, Asien – Grupp E

avErik Niva

ARTIKELN HANDLAR OM