Jag önskar Jürgen en fröjdefull jul – vi hade inte tagit oss vidare från grupp C

SPORTBLADET

Vielen Dank, Herr Klinsmann.

Du räddade oss från Dödens grupp.

Det här kan vi klara, det kan vi.

Foto: Italiens förbundskapten Roberto Donadoni var inte lika glad på Klinsmann.

Den 10 juni, klockan 20.45, på Wals-Siezenheim-stadion i Salzburg. Där och då börjar Sveriges EM. Grekland–Sverige. Jag ska villigt erkänna att jag är glad att vi inte tvingas inleda vårt mästerskap kvällen före, mot Holland i Bern.

Det kan vi tacka Gud, Ödet, Fru Fortuna – välj själva – och nyss nämnde Jürgen Klinsmann för. Lottningen i förmiddags blev en nervpina där jag gick från gäspande och slötittande i soffhörnet till klarvaken och nervöst småhoppande. Inledningen hade varit lika seg som den här typen av tillställningar alltid är; marknadsföring av det egna landet (här länderna), lite historia, några dåliga skämt, en kompakt gubbröra och en obligatorisk skönhet i liten klänning. Man kan somna för mindre.

Lagerbäck var iskallt oberörd

För varje miniboll som öppnades av de höga herrarna utan att Sveriges namn kom upp blev jag dock allt vaknare. Framför allt började det röra sig oroligt i den glöggfyllda magen när grupp C allt mer utkristalliserade sig som EM 2008 års mara med både Frankrike och Holland. Rumänien hade redan hamnat i detta getingbo och jag kände mig alltmer säker på att vi också skulle

göra det. Lars Lagerbäck såg lika outgrundlig ut som vanligt, till synes iskallt oberörd. Men jag tror nog att han också kände magsuget. Eller, som Anders Svensson, beskriver sin känsla av den rafflande upplösningen på lottningen:

”När det var två lag kvar var jag lite svettig att vi skulle hamna i grupp C”.

Jo, man blev lite svettig. Minst sagt.

Två bollar kvar. Två bollar och Klinsmanns hand som sträckte sig ner bland dem. Två bollar och femtio procents risk att hamna i EM:s svåraste grupp. Två bollar och en evighets sekund. Så fann Klinsmanns hand den ena bollen, öppnade den, vecklade ut lappen inuti. Jag var så övertygad om att där skulle stå Sveriges namn att jag för ett svart ögonblick tyckte mig se det.

Så klarnade bilden, jag såg Italien och andades ut i den lättade suck som just då genljöd över hela vårt adventspyntade land.

Ingen promenad i parken

Visst är det sant att det inte finns några lätta lag i ett EM. Likväl önskar jag Jürgen Klinsmann (som jag älskade som spelare) en fröjdefull jul, med många klappar från tomten. Den som känner sig manad kan ju sticka ett par fina blågula vantar med älgar på och skicka till honom. För jag är ganska så övertygad om att Sverige inte hade tagit sig vidare från grupp C.

Grupp D blir ingen promenad i parken, den heller. Att vi kan få det svårt mot Spanien såg vi häromveckan. Grekland vann EM senast och även om jag inte tror att man gör om det så är det ingen motståndare att vifta bort.

Inte heller den ryska björnen ska underskattas. Vi har ryssarna i sista matchen, den som kan bli avgörande, på Tivoli-stadion i Innsbruck, och det kan bli åka av.

Måste få ordning på försvaret

Till sist handlar det mesta ändå om oss själva snarare än motståndarna. Vi måste fram till EM få ordning på försvaret, nyckelspelare som Ljungberg måste hitta formen igen och unga spelare som Sebastian Larsson måste fortsätta att, likt i går, visa att de vill vara med och leka. Inte minst måste både Elmander och Zlatan vara i högform. Zlatan har varit det länge. Elmander visade i går att han äntligen kan vara på väg dit igen. Tajmar de två formtoppen samtidigt har Sverige ett av EM:s största och bästa anfallspar.

Det kan vi behöva, för om vi tar oss vidare från grupp D väntar ettan eller tvåan från grupp C. Just det. Men en sak i taget. Jag nöjer mig med att EM äntligen blivit konkret och gripbart. Grekland–Sverige den 10 juni 2008.

Bara ett halvår och en vecka kvar att vänta.

ARTIKELN HANDLAR OM