Dags att stämpla ut, Lasse!

SPORTBLADET

I maj 1966 klev en 22-åring från Hofors in på Aftonbladets redaktion för att redigera sport.

Han blev kvar i 41 år.

I morgon går Lasse Sandlin i pension.

Alldeles för tidigt.

Stora journalister lämnar stora tomrum efter sig när de slutar, och nu slutar en av de största.

Varför, Lasse?

– En svår fråga… men ett enkelt svar: Jag fick ett för bra bud för att kunna tacka nej.

Vad ska du göra nu?

– Först måste jag bara landa. Ta det lugnt ett tag. Jag är mitt i ett lägenhetsbyte och har mycket att ordna med. Jag har redan fått tre-fyra jobbanbud från olika håll, men det är inte aktuellt just nu. Jag har sagt åt dem att återkomma efter nyår.

Minns du det första du skrev för Aftonbladet?

– Det måste ha varit nån kortis. Men jag minns min första resa – jag fick åka hela vägen till Västerås och skriva om en b-landskamp i fotboll. Sverige slog Finland med 3–0, jag har för mig att jag skrev något om Hans Selander. Trots att Tom Turesson (2) och Lasse Heineman gjorde målen.

”Norrmän, ni är dödgrävare...”

Du avslutade med att ordna ett SM-guld åt IFK Göteborg. Pontus Wernbloom läste upp en av dina krönikor på guldfesten. ”I hans näsa!” skrek Wernbloom. Vad var det du skrev, egentligen?

– Haha, det måste ha varit det jag skrev om att det värsta man kunde göra i allsvenskan var att toppa tabellen. IFK hade precis gått upp i topp, så jag skrev att de enligt glasklar logik skulle gå på en nit. All statistik talade för det.

Du har varit rätt elak emellanåt i ditt skrivande. Vad av allt du skrivit har orsakat mest reaktioner?

– Det är lätt att svara på vad som gett mest reaktioner. Det är det gånger jag hoppat på Norge. Det hände ett par gånger. Före VM 1994 skrev jag under rubriken ”Norrmän, ni är dödgrävare”, och jag skrev skit om dem före VM -98 också. De hämnades med en intervju i norska TV2 under skid-VM i Ramsau när det gått dåligt för Per Elofsson.

– Men elak? Kanske det. När jag precis börjat skriva krönikor berättade farsan om att han träffat en kille, Lill-Hasse Eriksson, hemma i Hofors. Lill-Hasse hade hälsat att ”vad har hänt med Lasse, han har blivit så elak?”.

Finns det någon krönika du ångrar?

– Naturligtvis. Men jag är jättebra på att förtränga sådant…

Omvänt då, vad har varit allra roligast?

– Det är så svårt att svara på. Jag kan säga att VM 1994 var en rolig period, men det finns inga särskilda ögonblick. Det här jobbet handlar så mycket om att hela tiden gå vidare; vitt papper, ny match, och så samma sak igen.

”Det mesta har blivit bättre”

– Fast jag kan berätta om en av mina bästa dagar. Också under ett fotbolls-VM, 1990 i Italien. Efter Jugoslavien–Spanien gick jag förbi Arena di Verona, den stora amfiteatern, och såg vad som skulle hända just den kvällen. Jag skrev klart snabbt och köpte biljett. Så kunde jag sitta där och se och höra, i tur och ordning, Buddy Richs storband, Dizzy Gillespie och – från klockan ett till klockan tre på natten – Miles Davis. Då var jag glad över mitt yrkesval.

När jag hör alla berättelser om hur det var förr när ni var ute och röjde undrar jag hur ni orkade. Är sportjournalister tråkigare i dag?

– Nej, men vi har mer att göra än man hade förr. Då fanns det utrymme för en massa annat.

Vad har blivit sämre eller bättre i sportjournalistiken under dina fem decennier?

– Det mesta har blivit bättre. Nästan allt. Nu har vi en enorm internationell utblick, så var det inte förr. Jag har läst referat från 50-talet om de svenska fotbollsproffsen. Då omnämndes inte ens de andra spelarna med namn, bara svenskarna. Det finns mer fakta i tidningarna nu, även om det förstås fanns en del som var bra då också.

Den här frågan bad Robert Laul att jag skulle ställa: 2002 möttes Kim Källström och Pavel Nedved i en match i Teplice, Tjeckien. Vilka två giganter hade mötts där nästan 200 år tidigare?

– Den kan jag! Goethe och… vem var den andre? Beethoven!

Du skrev om det i en fotbollskrönika den gången, och det säger en del om hur du skriver – brett, allmänbildat, lustfyllt. Har du ett så brett intresse?

– Det är ju det som är det roligaste, att ha idrotten som ingång i annat. I torsdags var jag på en träff med Nils Ferlin-sällskapet, annars gillar jag jazz väldigt mycket. Och deckare, både på tv och i böcker. Jag har precis fått hem två dvd:er med Cracker.

För oss, dina kollegor på Sportbladet, är det svårt att föreställa sig en tidning och en redaktion utan dig. Vad har du för råd att ge oss?

– Fortsätt på den inslagna vägen. Var ödmjuka, bli inte stora och stöddiga. Jag tror att det är viktigt att man alltid uppträder juste, inte minst mot kollegorna på landsortstidningarna. Gör det.

Till sist, Lasse, vad önskar du dig mest av allt just nu?

– Att jag hinner packa ner allt som ska packar innan flyttfirman kommer klockan 09.30 på fredag.