Fusk? Bonds förtjänar hyllningarna ändå

SPORTBLADET

NEW YORK. Kanske tangerande han det ultimata rekordet i amerikansk sport redan i natt.

I så fall hoppas jag att Barry Bonds trots allt förärades de hyllningar han förtjänar.

Man slår inte 755 homeruns för att man varit dopad.

Foto: Barry Bonds.

Barry Bonds, slagman i San Francisco Giants, har i flera veckor varit och nosat på Hank Aarons gamla rekord på 755 homeruns.

Inför nattens bortamatch mot Los Angeles Dodgers stod han på 754 och det är inte alls omöjligt att den 43-åriga släggan från Riverside både tangerade och krossade Aarons klassiska notering när ni låg och sov.

Det borde resultera i nationell yra. Att vara den i baseboll-historien som slagit flest homeruns är det finaste man kan uppnå i nordamerikansk idrott. Det är, om inte annat så tack vare historien och traditionerna större än touchdown-noteringar, större än poängrekord i basket, större än Wayne Gretzkys otroliga triumfer.

Kommer fnysa och bua

Likafullt är det troligen bara Giants-fansen, som följt rekordjakten med febrig iver, som jublar när han klappar iväg den där 755:e och den där 756:e bollen över läktarna på lämplig arena.

I resten av landet kommer man att fnysa och bua och kräva asterisker runt rekordnoteringar i framtida historieböcker.

Barry Bonds är nämligen skäligen misstänkt för att ha dopat sig tidigare under karriären. Han var indragen i den så kallade Balco-skandalen 2003, vilken i korta ordalag gick ut på att Bonds fystränare Greg Anderson – anställd vid Bay Area Laboratory Co-operative – försett sina adepter med anabola steroider.

Bonds själv har hela tiden förnekat, men ingen tror honom. Han är stämplad som fuskare och enligt amerikansk måttstock är en sådan fuskares prestationer inget värda.

Men jag vet inte jag.

Det är svårt att se hur en slagman i baseboll tjänar så mycket på att knapra steroider.

Den styrka man vinner med den ljusskygga verksamheten har marginell betydelse – det är teknik, tajming och bollkänsla som avgör om man blir riktigt svinbra på det kanske svåraste som överhuvudtaget går att utföra i idrott.

Arnberg – han är evigt ung

Så min fåfänga förhoppning är nog att Barry Bonds ändå föräras gränslösa hyllningar.

Hans rekord, när han nu än sätter det, är på riktigt – och det är fantastiskt.

Det här har ingenting med USA att göra, men jag tar mig friheten att hylla en av mina största hjältar:

Göran Arnberg, själva kittet i IK Brages legendariska försvarsmur under 70-, 80- och början 90-talet, fyller 50 år idag – och han firar med att spela för Bullermyren, med sonen Mikael (!), i division 4-derbyt mot Islingby hemma på Skvalet i Borlänge.

Som det heter i Brageklacken Serik Fans klassiska sång:

Arnberg – han är evigt ung.

Man lyfter på den imaginära hatten.

Glen Sather, New York Rangers sällsamme general manager, bjuder på nya apkonster.

Inför skiljedomsförhandlingarna om Sean Averys lön meddelar han omvärlden att han ser den uppkäftige provokatören – enligt en i övrigt enig Rangers-familj den avgörande vitaminjektionen med vilken laget tog sig till slutspelet i våras – som en ”belastning” som drar på sig för många ”onödiga utvisningar”.

– Det är svårt att inte ta en sådan kommentar personligt, säger en besviken Avery till New York Post.

Snyggt jobbat, Glen-pajas.

Glöm Stanley Cup, Rangers

Vi noterar för övrigt att samma Sather fortfarande inte lyckats knyta till sig någon ny back med offensiva kvaliteter och gör han inte det inom kort kan alla glömma tjafset om att Rangers kommer att vinna Stanley Cup.

Nu åker den här spalten på semester i Mojave-öknen. Vi hörs igen i slutet av månaden.

Per Bjurman

ARTIKELN HANDLAR OM

NHL