Niva: Är resultatet vi ser nu, England

SPORTBLADET

Världens bästa liga är den i alla fall inte.

Ingen skam i det.

Betydligt värre är det att det helt saknas svar på uppföljningsfrågan – vilken liga är då Premier League istället?

För egen del gör det inte det minsta ont att se stora engelska klubbar förlora internationella fotbollsmatcher.

Tvärtom egentligen. Jag har aldrig varit typen som håller på ligor, utan jag är istället en sådan som genomgående går till match och hoppas att den minst resursstarka klubben vinner.

Därför finns det också en rätt stor del av mig som skrockar ganska gott när de här skrytbyggena sjunker spårlöst i ett hav av pundsedlar – men det finns en ännu större del som blir rätt igenom sorgsen.

På gott och på ont och i brist på annat var det den engelska fotbollen som först fångade mig för ganska prick 30 år sedan.

Där och då var det ju inte direkt så att jag formulerade några helkroppsanalyser, men idag är det ganska enkelt att se tillbaka och identifiera vad det var som tilltalade mig så mycket.

Tysta läktare

Det var intensiteten på planen, det var intensiteten på läktarna – och det var det alldeles uppenbara bandet däremellan.

Idag finns nästan ingenting av det längre kvar. Det finns större stjärnor och fler globala namn, absolut, men framförallt finns det ihåliga lag, geistlös fotboll och tysta läktare.

Vi kan naturligtvis analysera och argumentera precis hur länge som helst runt den här säsongens engelska jättefiasko. Vi kan diskutera vinteruppehåll och taktikupplägg och transferstrategier, men i mina ögon är allt det där ändå sekundärresonemang.

Det mest avgörande misstaget som den engelska fotbollen har begått är att den har inbillat sig att det går att köpa en själ, transplantera en ryggrad.

Under åren som Premier League faktiskt hade fog för att kalla sig bäst i Europa utgick alla deras framgångsrika lag fortfarande ifrån väldigt tydliga och solida kärnor.

Manchester United hade Giggs, Scholes, Neville och hela eftersvallningarna från 1992-generationen. Chelsea hade Lampard och Terry, som lärde upp Drogba, Cech och de andra. Liverpool hade Gerrard och Carragher, som vigde in Hyypiä och Xabi Alonso.

Engelska klubbarna har ingenting i den vägen

Det är nu inte obligatoriskt att de här lagkärnorna ska vara egenfostrade – Arsenals allra bästa lag kom att kretsa kring de invärvade fransmännen – men det tenderar alltjämt att vara huvudingrediensen i de flesta av de bästa fotbollslagen.

Barcelona har sitt självklara hjärta, precis som Bayern München, Juventus, Atlético Madrid, Borussia Dortmund och i stort sett alla lag som har någon realistisk chans att vinna Champions League.

De engelska klubbarna har ingenting i den vägen, förutom några enstaka skärvor från förr och några marginalspelare som ibland mest framstår som supporteralibin. Vilka är ledarfigurerna, kulturbärarna och vägvisarna i dagens Manchester City, Arsenal eller Manchester United?

Har du tillräckligt med pengar för att köpa världens alla fotbollsspelare kommer du givetvis att få ihop ett någorlunda slagkraftigt gäng – i synnerhet om du heter Real Madrid – men du kommer knappast att skapa det där laget som pressar fram resultat när ryggarna är upptrycka mot väggarna av ett riktigt bra motstånd på en fientlig bortaarena. Inte heller kommer du att bygga den där klubben som står stark, stolt och stadig då åttondelsfinalerna väl förloras.

Det kräver tid, det kräver tanke och det kräver en förståelse för traditioner.

Känner ingenting för vad de blivit

Engelska klubbledningar arbetar just nu utan någotdera. Talangutvecklingen är eftersatt och nedprioriterad, klubbkulturerna säljs ut till högstbjudande. Patentlösningen på alla funderingar och problem slutar alltid vid att köpa nyare och köpa dyrare.

Resultaten ser vi nu. Champions League-kvartarna kommer att spelas utan ett enda lag från världens särklassigt rikaste liga.

Det gör mig nästan lite upprörd att jag inte bryr mig mer.

Jag känner fortfarande starkt för fotbollsklubbarna de en gång var. Jag känner i stort sett ingenting för franchiseföretagen de har tillåtit sig själv att bli.

Niva rankar de åtta kvartsfinallagen

ARTIKELN HANDLAR OM