”Är storklubbarna korkade, galna eller båda delarna?”

SPORTBLADET

Niva: Så lyckas kompisgänget från Lyon utmana jättarna

Foto: Lyfts av talangerna Nabil Fekir firar ett av sina mål i franska ligan tillsammans med Alexandre Lacazette och Corentin Tolisso.

De hade alla sina stjärnor, de hade utvisningarna och de hade straffsparkarna.

Ändå kunde inte ens Chelsea stoppa oljekraften i Paris Saint-Germain.

Hur i hela friden kan då ett osnutet kompisgäng från Lyon vara på god väg att lyckas?

Det var i slutet av förra veckan, och den algeriska sporttidningen Le Buteur hade skickat ett team till den lilla byn Fedjana en knapp timme sydväst om Alger.

En långdragen härva var äntligen på väg att nystas upp. En ny milstolpe skulle resas i den algeriska fotbollshistorien.

Det fick räcka med Zinedine Zidane, Karim Benzema och Samir Nasri. Supersensationen Nabil Fekir skulle bara inte förloras till Frankrike.

Den finaste servisen hade ställts fram, och ett helt vardagsrum hade fyllts med släktingar, ungdomsvänner och bybor utan tydlig koppling till Lyon-spelaren.

Alla bedyrade att valet nu bara var en formalitet. Visst hade det tisslats och tasslats, men i själva verket skulle Nabil Fekir aldrig kunna göra något annat val än att representera Algeriet.

– Varje år kommer han hit på semester för att ladda batterierna hos sin släkt. Han har fått en algerisk uppfostran, känner till våra sedvänjor. Det kommer att bli en lättnad nu när han tillkännager att han ska spela för Algeriet.

Bestämde sig för Frankrike

Farfar Mohamed hade såklart hört snacket. Han visste att det fanns en misstänksamhet mot familjen, att de till och med beskrivits som harki, nedsättande slang för de algerier som slogs för Frankrike under självständighetskriget.

– Men folk som tvivlar på vår patriotism bör veta att vi har tre familjemedlemmar som offrade sina liv i kampen för Algeriets frihet och självständighet. Vi är inga harkis. Jag är säker på att Nabil kommer att göra valet vi alla väntar oss.

Samtidigt som samtalet pågick började sändningen på El Heddaf smattra ännu snabbare än vanligt. Nya uppgifter hade nått tv-kanalen. Nabil Fekir hade bestämt sig för att representera Frankrike.

■ ■ ■

När François Hollande tillträdde för snart tre år sedan lovade han att bli ”ungdomens president”, att ge nytt hopp och ny samhörighet till alla de unga som känner att deras liv inte får något utrymme i etablissemangets Frankrike.

Det har väl gått sådär med det vallöftet, försiktigt uttryckt, och den som letar efter den där sortens tillförsikt får titta mot fotbolls­planen istället.

Förra helgen vann Lyon mot Montpellier borta med 5–1, och försvarade sin serieledning. 7 egna produkter fanns i startelvan, ytterligare 3 blev inbytta. Nästan alla hade någon form av invandrarbakgrund, och 8 av dem var under 25 år.

Rankade i topp

Allt sammantaget var det en rätt vanlig match för Olympique Lyonnais. Effektivt, sevärt, vibrerande. Ytterligare två mål vardera av de två juvelerna Alexandre Lacazette och Nabil Fekir, som båda tillhör Europas allra mest eftertraktade spelare.

– Hur det blivit möjligt? Viktigast är att du förstår skillnaden mellan Olympique Lyonnais och nästan alla andra europeiska klubbar. Där kommer a-laget först, och akademin som ett bihang långt därefter. Hos oss är det tvärtom. I bästa fall ser de andra akademin som en liten del av klubben. Hos oss är det akademin som är klubben.

Jag har ringt upp Mathieu Boyer, 28, som nyligen jobbade fem år inom Lyons akademi. Han var där när klubbpresidenten Jean-Michel Aulas bestämde att det inte längre fungerade att konkurrera med de europeiska bjässarna på deras egna villkor.

Att besegra shejkklubbarna med ekonomi skulle vara omöjligt. Den enda chansen var att välja en annan väg.

– Jag började 2008, då vår akademi var rankade på 35:e plats i Europa.­ Nu är den på 1:a eller 2:a plats, lite beroende på hur man räknar. Och det verkligt konstiga är att det inte ens varit särskilt svårt att uppnå det. Det har bara handlat om att kombinera våra resurser med våra traditioner och vårt sunda förnuft. Jag har besökt Chelsea och flera andra stora europeiska klubbar – och akademierna var usla. Hur kan det vara möjligt när de har så mycket pengar? Är de galna eller korkade eller båda delarna?

Historien om dagens Lyon är egentligen ingen askungesaga, utan mer en berättelse om förändrade prioriteringar och omför­delade resurser.

Det här är ingen, liten barskrapad klubb – men efter Champions League-semifinalerna 2010 var det här en ekonomiskt pressad klubb som bestämde sig för att göra något annat med pengarna än att kappvärva.

Istället för att lyfta in ytterligare en 100-miljonersspelare skulle istället samma 100 miljoner kronor investeras i akademin varje år. De unga spelarna skulle få de allra bästa förutsättningarna, den allra bästa utbildningen – och därefter skulle de få en sorts uttalat prioriterad förtur in i a-laget.

Värvningsvägen hade de redan försökt sig på. Den hade tagit dem till en återvändsgränd. Nu skulle Lyon istället slå in på en otrampad stig, som de inte visste vart den ledde.

■ ■ ■

Mathieu Boyer var inte en av centralfigurerna i Lyons klubborganisation, men just därför var han en av de där personerna som gjorde skillnad.

”En stark klubbkultur”

Satsningen på ungdomsakademin gav utrymme för en ny typ av tjänst. Boyers arbete innebar att han skulle se till att de unga spelarna trivdes med livet, att de skötte sig i skolan, att de växte upp till att bli välbalanserade människor snarare än truliga fotbollstalanger.

– När vi tog in spelare till akademin baserades valen till hälften på hur bra de var som spelare, till hälften hur vi uppfattade deras karaktär. Om någon sedan fick problem i skolan visste jag inte bara om det, utan jag visste vad det berodde på. Stundtals kände jag mig som en betald storebror. Jag pratade med killarna om deras flickvänner, deras tv-spel, deras Instagramkonton – allt som var viktigt för dem – och sedan försökte jag få allt att komma i harmoni med deras fotboll.

Mycket av det Lyon gjorde utgick ifrån en tydlig insikt: Liven var inte alltid lätta för deras talanger. De flesta av dem kom istället från ganska komplicerade bakgrunder, där de ofta drogs åt flera olika håll samtidigt av familjer, agenter, skolor och kompisgäng.

Akademin skulle däremot stå stadig när samhället vacklade. Där skulle det finnas en sorts parallell struktur som inkluderade och respekterade snarare än den utnyttjade och stötte bort.

– Vi har varit väldigt inriktade på att bygga upp en stark klubbkultur, och att få spelarna att känna sig delaktiga i det vi skapar. Det går från presidenten och hela vägen ner. Det är en väldigt familjär, gammeldags miljö, en plats där det är ganska lätt att stänga ute bruset från omvärlden.

För sex, sju år sedan brukade Mathieu Boyer sitta inklämd i minibussar med Lacazette, Grenier, Umtiti, Lopes, Tolisso, Ferri och alla de andra. Han minns den lyckligt leriga känslan efter en tidig söndagsmatch på någon blötlövig plan i provinserna – och han fylls fortfarande av den när han ser dagens lag springa över ett Monaco eller ett Marseille.

– För dem är det precis samma sak som det var då. De spelar för varandra, och de spelar för att det är kul. De är inte ett proffslag utan ett kompisgäng, och det är så oerhört ovanligt i dag.

Pappans bil brann

I onsdags var Mathieu Boyer på Stamford Bridge och såg Paris Saint-Germain slå ut Chelsea ur Champions League. Ändå är hans innerliga tro att detta lokalvävda Lyon kommer att lyckas vinna Ligue 1.

– Mot Chelsea såg vi ett PSG som verkligen gav allt, som verkligen offrade sig för segern. Okej för det – men så spelar Lyon i precis varenda match. Oddsen är såklart emot oss, ändå är jag övertygad om att mentalitet fortfarande är viktigare än pengar. Och om ett år har vi en ny arena klar.

Men sedan blir ni sönderköpta...?

– Om nu Chelsea kommer och erbjuder 100 miljoner euro för Lacazette eller Fekir så går det inte att göra något, då går det inte att säga nej. Men de har inte bråttom härifrån, och de klarar av att fatta självständiga beslut. Både Lacazette och Gonalons har förlängt sina kontrakt den här säsongen, trots att både agenter och medier försökt få dem att flytta.

■ ■ ■

Valde Nabil Fekir rätt eller fel?

Det finns gott om människor som tycker att han svikit både sin familj och landet den kommer ifrån, och i onsdags natt brann hans pappas bil i Lyon. Samtidigt finns det många som applåderar styrkan att utgå ifrån sig själv snarare än ifrån det som förväntas av honom.

Klart är i alla fall att han har utgått ifrån en miljö där lag­kamraterna betyder minst lika mycket som entouraget, där klubbpresidentens ord väger minst lika tungt som förväntningarna från andra sidan Medelhavet.

– Nabil behövde göra ett val som var kopplat både till hans kultur och till hans hjärta. Jag har gått vid hans sida, som en mentor. Livet är fullt av val. Jag har försökt hjälpa honom att se klart när han skulle göra det här, säger Jean-Michel Aulas.

”Jag älskar båda länderna”

Vi behöver inte komma med överdrifter om hur Olympique Lyonnais ersatt den femte franska republiken, men vi har fog för att påpeka att de verkligen har skapat den där inkluderande kulturen av delaktighet som det pratas så mycket om, att de har lyckats där andra har misslyckats.

Själv har Nabil Fekir ägnat den senaste veckan åt att försöka avdramatisera situationen så gott det nu har gått, framförallt genom en sorts försvarstal i L’Equipe.

Trots allt är han både född i Frankrike, uppvuxen i Frankrike och fotbollsfostrad i Frankrike. Är det då verkligen så onaturligt att han även väljer att spela för Frankrike?

– Allt jag hoppas är att uppfattas som en fransman med algeriska rötter. Jag älskar båda länderna lika mycket. Jag är lyckligt lottad som har en så stark omgivning. Mina vänner är mina lagkamrater, precis som de alltid har varit, och klubbledningen har både skyddat och stötta mig.

Och familjen?

– Min pappa ville att jag skulle spela för Algeriet. Men det är jag som är fotbollsspelaren, det är jag som ska vara där nere på planen. Och då måste det också vara jag som fattar beslutet.

ARTIKELN HANDLAR OM