Guldhjälten: ”Då hade jag slutat spela”

SPORTBLADET

Han blev den första NHL-spelaren att bära en regnbågsflagga på hjälmen.

Hade Anders Nilsson själv varit homosexuell hade machokulturen fått honom att sluta spela som tonåring.

Nu vill Tre Kronor-målvakten se en öppnare ishockey.

– Den homosexuella spelaren som slutar kan vara nästa Sidney Crosby. Vi förlorar talanger om det fortsätter såhär, säger han.

November 2016. Anders Nilsson, 28, spelar i Buffalo Sabres och blir inbytt i en match i Ottawa, Kanada.

Tv-kamerorna fångar svenske NHL-målvakten bakifrån.

På högra sidan av den guldgula hjälmen stoltserar en regnbågsflagga.

Efter matchen handlar mer om Anders och flaggan, än om vilket lag som faktiskt vann.

– För mig var det en självklarhet. Jag har vänner som är homosexuella både i Sverige och i USA, och vissa vågar inte ens berätta för sina familjer. Så jag kände att det minsta jag kunde göra för att stötta dem är att trycka upp en regnbågsflagga på hjälmen, säger han.

– Jag förstod inte riktigt innan hur ofantligt mycket det du gör kan betyda för någon annan. Men det du som professionell ishockeyspelare kan göra är så viktigt. Jag hoppas fler kan förstå det.

Anders Nilsson blir den första NHL-målvakten att bära regnbågsflagga på hjälmen. Tre månader senare beslutas det att februari ska bli officiell hbtq-månad i NHL och de nordamerikanska hockeylagen börjar bära regnbågsfärgade uppvärmningströjor. Organisationer bjuds in till matcher och unga som inte kunnat drömma om att få gå på hockeymatcher står storögt på läktarna.

Vägen mot en öppnare hockey börjar sakta formas framåt.

– Någonstans känns det synd att det blivit en så stor grej av det lilla jag gjort, för jag trodde att vi hade kommit längre än vi gjort på något sätt. Vi har fortfarande jättemycket jobb kvar, framför allt när det gäller ungdomar. Det är den kulturen som är tuffast. Det skulle behövas någon stor profil som kommer ut och säger ”jag är homosexuell och jag kan spela hockey ändå”.

Anders tystnar.

– Men jag tror inte att det finns någon.

Det sägs att det ska finnas 3-4 stycken i varje lag som är homosexuella… men nej, absolut inte. De har slutat när de var barn. De har inte vågat fortsätta spela.

Foto: Anna Tärnhuvud

Anders börjar spela hockey i hemstaden Luleå som barn. Machokulturen i omklädningsrummen är hård. Bög används som skällsord och jargongen är tuff mot alla som sticker ut.

– Att säga saker som ”är du bög eller”, ”jävla bögjävel” eller ”fjolla” var inga konstigheter då. Det var den jargongen och det var så normaliserat, och så är det nog fortfarande om du som kille gör någonting annorlunda i ett hockeylag när du är ung. Då får du garanterat de kommenterarna. Men skillnaden i dag är att det aldrig skulle hända i ett vuxet lag, säger han.

– I efterhand har man tänkt på att det inte kan ha varit speciellt kul för någon som varit homosexuell att åka till träningen. Dels vågar nog personen inte komma ut av rädsla för att förlora sina kompisar, vilket nog är det största problemet i alla idrotter. Men samtidigt, hur kul kan det vara att spela hockey med ett sånt omklädningsrum?

Fattade man då, som ung spelare, vad det innebar att ”vara bög”? Att det faktiskt kunde finnas någon i omklädningsrummet som var det?

– Nej, det var mer ett ord. Som att säga ”fan” eller ”helvete”. Så tror jag att det är fortfarande, men då var det ännu mer så. Det var ingen som tänkte att någon kunde vara homosexuell. Då, när jag var ung för 15 år sedan, fanns det inte på kartan att man faktiskt kunde såra någon. Det var bara ett ord som man hade hört så många gånger att det inte fick någon innebörd.

Hur tänker du om den kulturen nu?

– Det är det jag kan känna själv nu, att om jag hade varit homosexuell så hade jag slutat med hockey när jag var tonåring. Så det är därför jag tror att när de säger ska finnas 3-4 homosexuella i varje lag… nej, absolut inte. De har slutat när de var barn. Det är ingen som vågar eller vill fortsätta spela. Lagidrott handlar om att känna tillhörighet, det är lika roligt att åka dit och ha någon prata med som själva idrottandet, men har du det tufft i omklädningsrummet när du är tonåring då är det inte kul att spela hockey på planen heller.

1 av 3 | Foto: Anna Tärnhuvud

Den homosexuella spelaren som slutar kan vara nästa Sidney Crosby. Vi förlorar talanger om det fortsätter såhär.

I dag spelar Anders för Vancouver Canucks. Regnbågsflaggan sitter fortfarande på hjälmen, likväl på den som finns i reserv. Tre Kronor-målvakten tvekade aldrig på ställningstagandet.

– Efter all uppmärksamhet i NHL tänkte jag ”få se om någon i laget börjar behandla mig annorlunda nu för att jag har den här”. Men ingen har sagt någonting och hade de gjort det så skitsamma, de är ändå inga jag velat umgås med utanför isen. Det enda är att det inte är många andra som vågar ta steget och göra något.

Det finns säkert fler, men som av någon anledning inte gör det. Varför tror du att de inte vågar ta ställning?

– I lagidrott så har många ett väldigt stort behov av att känna gemenskap, att passa in och vara som alla andra. Om du tittar på lagidrott så ser du att om någon går höger, så går alla höger. ”Varför går du till höger?”, ”Jag vet inte, du gick ju höger”. Eller om man gör en lagaktivitet så går alla in på samma restaurang. ”Du gillar ju inte fisk?”. ”Nä, men alla andra gick ju hit”, säger han.

– De är rädda. Ingen vågar ta steget för att de är rädda för att sticka ut och att förlora kompisar i sitt lag eller att de ska se annorlunda på dem. Gemenskaphetsbehovet i manliga idrotter är väldigt starkt. Alla gör som de andra gör.

Om du fick förändra någonting, vad skulle det vara?

– Attityden hos barn och ungdomar, och framför allt hos ledarna. Det är där jag skulle vilja se att hockeyn blir bättre. Vi har inte kommit långt nog, men vi har kommit en bra bit på vägen. Men vi måste komma längre hos de unga, det är där det är som tuffast och det hänger mycket på ledarna. Om någon säger ”bögjävel”, eller ”du spelar som en kärring”, så måste ledarna säga ifrån. Annars blir det okej.

Om vi säger att det inte bli bättre, att hockeyn inte blir öppnare, vad är konsekvensen?

– Det som händer är ju att vi inte kommer att få en spelare som är homosexuell och det kan ju vara nästa Sidney Crosby eller Connor McDavid eller Wayne Gretzky, det vet vi ju inte. Vi tappar talanger. Och vissa familjer som har starka ställningstaganden kan ju känna att, oavsett om deras son är straight eller gay, så vill de inte att han ska spela hockey för att de inte vill att han ska vara i den hårda kutluren med ledare och spelare som kallar varandra det ena och det andra. Vi förlorar stoltheten i hockeyn.

Foto: Anna Tärnhuvud
Anders Nilssons målvaktshjälm har en regnbågsflagga i högra hörnet.

Att någon faktiskt kommer ut kan resultera i en jättebra lagkemi och mycket bättre prestationer på isen.

Om det sitter någon homosexuell kille där ute som inte börjat spela än, eller som inte vågar komma ut, vad vill du säga?

– Så länge du tycker det är roligt; fortsätt. Var trygg i dig själv och stå på dig. De som säger någonting elakt, eller som har den jargongen, de behöver inte vara dina kompisar. Sedan hoppas jag att vi kan förändra ledarskapet och kulturen i omklädningsrummet. Jag förstår att det är väldigt tufft att komma ut som ung i dag i ett hockeylag, men om du vågar komma ut så kommer du att få mycket mer positiv feedback än vad du tror också, säger han.

– Och är det någon som säger något då, du behöver inte umgås med dem. Och de mår förmodligen sämre som personer innerst inne när de måste klanka ner på andra. De kommer ångra det sedan när de blir äldre.

Det känns som att det skulle kunna innebära ett helt nytt lag med.

– Om någon faktiskt kommer ut så kan du få ofantlig lagsammansvetsning. Du kan få en jättebra lagkemi och svetsa ihop laget och få mycket bättre prestationer på isen. Alla sluter upp på ett sätt, tillsammans.

Foto: Anna Tärnhuvud
ARTIKELN HANDLAR OM