Niva: Det här räcker inte, Frankrike

Publicerad:
Uppdaterad:

SPORTBLADET

NIZJNIJ NOVGOROD. Och hur länge har de franska affischspelarna tänkt delta den här gången?

Tjugo minuter? En halvtimme?

Mot Peru fick vi en dryg kvarts demonstration av varför det här laget borde vara ett av världens bästa.

Det räckte idag. Det kommer inte att räcka om två veckor.

Udda lag, detta Frankrike.

Det är verkligen som att många av spelarna har varsin av-och-på-knapp, som aktiveras enligt ett slumpmässigt mönster.

Ibland trycker någon ner Pogba-knappen, och då elektrifieras han. Då vinner han dueller, driver på framåt med både passningar och löpningar i djupled.

Sedan går det tio minuter. Knappen trycks ner igen, Pogba stängs av och försvinner tillbaka in i sitt ofokuserade fladderspel.

Istället är det Kylian Mbappés tur att dra iväg. Fler initiativ, mer distinkta aktioner och snabbare till avslut i en kvart eller så.

Visade en kvart vad de kunde

Näste man? Antoine Griezmann – som egentligen borde vara förbi den här fasen – spelar och sticker och spelar och sticker och sätter en sorts enmannasnurr på hela offensiven under tre, fyra anfallsvågor.

Sedan stiltje. Alla knappar uppsläppta, allt försatt i viloläge. Ingenting händer och matchen mest bara passerar innan en lampa tänds igen och följs av en andra och en tredje.

Plötsligt är vi inne i den där sällsynta fasen då alla de franska spelarna är påslagna samtidigt, och då väller de fram i anfallsvågor efter anfallsvågor som nästan inga motståndare klarar av att så emot.

Den här gången fick vi en knapp kvart i det läget.

Pogba sög upp varenda boll och Griezman erbjöd alternativ till både höger och vänster samtidigt och Mbappé försökte med allt från hisnande luftklackar till ytterst elementära petningar in i tomt mål.

1-0 till Frankrike, och äntligen hade vi fått en ordentlig glimt av laget som de borde kunna vara.

Men så släcks lamporna en efter en. Pogba återgår till att överkomplicera mest varenda bollberöring, Mbappé blir stående på sin kant och Peru gnager sig allt längre tillbaka in i matchen.

Aquino vrider en boll i stolpen, en flygande Farfán vräker en volley i burgaveln.

Men målet kommer aldrig.

Peru räckte inte till

Det finns några få allvädersspelare i detta Frankrike – framförallt Kanté, Matiuidi och Giroud – och de är helt nödvändiga för att laget ska kunna överleva under de perioder då deras mer berömda lagkamrater inte känner för att delta.

De garanterar lägstanivån, de gör så att de i alla fall förblir svåra att möta och nöta ner.

Peru lyckades inte den här gången heller.

Kanske har de kommit att bli hela VM:s mest omhuldade lag – med sina fans, sin bakgrundshistoria och sin fartfotboll – men snarare än att omsätta det i mål och resultat blir de nu reducerade till ett sydamerikanskt Marocko.

Två raka 1-0-förluster, raka vägen ut ur turneringen. Paolo Guerrero som en vilt fäktande Zorro utan värja, Gareca alltmer lik en Iggy Pop på avtändning ute vid sidlinjen. Inte ens ett enda mål för att förlösa frustrationen hos de tiotusentals fans som korsat världshav för att uppleva något historiskt.

De hade viljan, energin och entusiasmen – men i slutändan hade de inte förmågan.

Saknar hårdhet

Frankrike har all förmåga i världen, utan att imponera sådär våldsamt mycket för det. De måste kunna hitta ett jämnare flöde i matcherna, bibehålla trycket och kvaliteten under längre perioder.

Mycket handlar om erfarenhet – premiärelvan var ju det yngsta VM-lag de mönstrat på 88 år – medan en annan del förmodligen utgår ifrån nivåsättande och kravställande internt.

Vem skäller på lagkamraten som unnar sig själv att ta tjugo minuters ledigt? Vem markerar att den slappa trickpassningen på mittplan inte är acceptabel?

Hade Didier Deschamps varit på planen hade han gjort det själv. Det var så Frankrike vann VM för 20 år sedan.

Ska det göra det igen så behöver han på något sätt trolla fram en hårdhet och en jämnhet som de fortfarande saknar.

Publicerad:

LÄS VIDARE