Finns det någon som kan bli så glad?
Wennerholm: Omöjligt att inte se ut som en smiley
Finns det någon människa på jorden som kan bli så glad över en EM-medalj som Khaddi Sagnia?
Jag tror inte det.
Samtidigt förstår jag hennes glädje.
Hon har lagt år och månader på att komma tillbaka från två så allvarliga skador att en hade räckt för att avsluta en karriär.
Nu fick hon äntligen stå på prispallen i ett internationellt seniormästerskap tillsammans med två av världens bästa längdhopperskor.
Och hon vet att hon kan slå dem alla.
Den känslan är guld värd för den fortsatta karriären.
Hon säger att hon bara ska njuta av den här medaljen nu, proppa i sig godis och fira att säsongen är över.
Men samtidigt ser hon redan framåt.
Mot nya mästerskap, mot nya medaljer.
Det är en spärr som har släppt.
Även om hon visste att hon hade form nog för att slåss om ett guld, så lyckades hon ta sin första medalj trots att hoppningen inte stämde.
Hon kände sig osäker i ansatslöpningen.
Den som sänkt henne så många gånger förr.
Kommer flyga ännu längre
Hennes plankträffar var sällsynta tidigare och det var övertramp och hela plankan kvar som var alternativen.
Så kändes det.
Nu har det blivit bättre, men det är fortfarande långt kvar till den perfekta tajmingen och kontinuiteten i ansatslöpningen.
Som tur är.
För det finns saker att förbättra som kommer att få Khaddi att flyga ännu längre och jag är helt säker på att hon blir första svenska att hoppa över drömgränsen sju meter.
Det känns mest som en tidsfråga om hon fortsätter att träna med samma samma fokus och disciplin hon redan visat.
Det går ju lätt att inbilla sig att Khaddi tar livet med en klackspark, men när det gäller träning och målmedvetenhet har hon få jämlikar.
Ser ut som en smiley
Bara att komma tillbaka efter två svåra korsbandsskador visar det och speciellt i så unga år. Den första tvingade henne att ge upp favoritgrenen tresteg, där hon ar en internationell stjärna redan som tonåring.
Det har handlat om månader och år av monoton rehabträning, som kan döda tävlingslusten hos de flesta.
Dessutom behövs hon för sin sprudlande optimism och glädje.
Det är omöjligt att träffa Khadddi utan att gå därifrån och se ut som en Smiley, knockad av hennes positiva inställning till allt här i livet.
Jag har gjort det fler gånger än jag kan räkna.
Ja, den andra EM-dagen blev väl inte samma succé som den första, där både Fanny Roos och Thobias Montler satte svenska rekord och tog EM-silver.
Och att Andreas Kramer åkte ut i semifinalen på 800 meter kändes lika grymt som oväntat.
Jag ska inte storma mot juryns beslut att fria polacken Mateusz Borkowski, som snodde Kramers finalplats.
Jag har sett fler än en protest gå Sveriges väg och det här gången gick den hemmanationen Polens, när polacken blev en vinnare igen efter att först ha diskats av bandomaren direkt efter loppet.
Polacken var stark och gjorde sitt livs lopp, även om han bröt in framför svensken lite väl bryskt och det var väl ingen tvekan om att Kramer blev störd.
Men det är också en lärdom att ta med sig.
Jag hyllade Carl Bengtström redan efter semifinalen på 400 meter och han gjorde ungefär samma lopp i finalen.
Han kom som en raket i spurten och sprang till sig en fjärdeplats i inne-EM.
Snacka om succédebut i ett seniormästerskap.
Svenska spurtkanoner tillhör ju inte vanligheterna.
Det brukar vanligtvis vara tvärtom, när man ser de svenska landslagslinnena sjunka längre och längre ner i fälten då allt ska avgöras.
Jag tänker på Johan Wissman när jag ser Carl Bengtström.
Wissman som är en av svensk friidrotts mest underskattade löpare genom tiderna med tanke på den mördande och globala konkurrensen på 400 meter.
Han sjundeplats vid VM i Osaka var snudd på en bragd.
Jag hoppas att Carl Bengtström når samma höjder.
Det har i alla fall börjat bra.
På söndagen är det i alla fall svensk guldgaranti.
Jag vet inte vad som ska kunna stoppa Mondo Duplantis.
Inga konkurrenter i alla fall nu då Renaud Lavillenie är borta. Och inte ens han hade klarat det.
Det skulle vara om Mondo vaknar upp magsjuk eller febrig, om alla stavar går av eller att han trampar snett och stukar foten när han kliver ur sängen.
Annars kan vi räkna in det första svenska guldet i inne-EM sedan Michel Tornéus vann längdtävlingen i Prag 2015.