”Hur vi firade medaljen? Vi drack lite kaffe”

Möt Sveriges första skiddrottning – doldisen Sonja, 86

OS-guldet 1960 skrev in Sonja Edström-Ruthström för evigt i historieböckerna.
SPORTBLADET

LULEÅ. Det räcker att säga Sixten, Assar, Toini eller Gunde så fattar alla vem du menar.

Men om du säger Sonja?

Det är dags att täppa till en lucka i vår idrottshistoria.

Det är dags att lära sig vem som är vår första skiddrottning.

Den 86-åriga damen presenterar sig inte med namn utan telefonnummer. Jag uppger yrke och ärende men blir misstrodd.

– Jag vill inte köpa någon tidning, säger hon.

Jag säljer ingen heller. Jag vill intervjua dig.

– Men vad ska du skriva? Det finns inget att skriva om mig. En gång träffade jag Sven Jerring, han sa ”kom så ska du få se något” och gav mig en present. Det var en klocka. Men ingen hurrade och jag använde ändå inte klocka. Det är det enda om mig.

Om vi träffas kanske du minns mer från din karriär?

– Min dotter fick en gång frågan om hon skulle bli lika bra som mig och sa ”nej, bättre”. Det blev hon för hon åkte Vasaloppet. Det fick inte vi flickor åka fast vi var tränade. Jag var arg på det. Du kan intervjua min dotter, nu måste jag gå.

Vänta en sekund. Är det okej om jag kommer upp på måndag för en intervju?

– Ja.

Men då åker jag från Stockholm på förmiddagen.

– Bor du i Stockholm? Ska det vara nödvändigt att åka så långt för mig? Det finns inget att skriva om mig, det är nog bättre att du ringer min gamla klubb LSK. Vill du ha numret?

Foto: Foto: SIMON ELIASSON
Sonja Edström-Ruthström i sitt hem i Luleå.

Det mesta i Sonja Edström-Ruthströms karriär var banbrytande. 1954 säkrade hon Sveriges första VM-medalj på damsidan och två år senare blev hon första svenska att staka hem en OS–medalj. 

Hemkommen från spelen i Italien utklassade hon allt motstånd i Falun, Holmen-kollen och Lahtis och blev första skidåkare oavsett nationalitet att vinna den trippeln.

Vid nästa olympiska spel, 1960 i Squaw Valley, växlade Britt Strandberg över i ledning av stafetten. Sonja höll sovjetiskan Ljubov Baranova bakom sig och korsade mållinjen som vår första olympiska mästarinna i längdskidor. På hemmaplan belönades hon tre gånger med den årliga NSD-medaljen som länets mest framstående idrottare. Ingen kvinna hade prisats före henne och ingen annan norrbottning hade fått mer än en sådan utmärkelse.

På 50-talet var det ännu kontroversiellt med damlopp. De skulle inte orka, sades det med missriktad hänsyn till deras hälsa. Skaderisken var för stor. Det var inte ekonomiskt hållbart eftersom ingen skulle lösa biljett. Dessutom var de missunnsamma, flickorna, för när de tilläts startplats på en distans krävde de snart att få åka lika mycket som herrarna.

I Sonjas ungdomsår var kvinnor portade från VM och OS. Under seniortiden hade hon bara ett individuellt lopp på sig per mästerskap, att jämföra med herrarnas tre. Ändå samlade hon ihop tolv SM-guld, tre OS-medaljer och två VM-medaljer.

Så varför är hon förbisedd? Säkerligen minns en och annan läsare Sonja Edström-Ruthström, i Luletrakten är hon alltjämt en ikon, men i det allmänna medvetandet är skidpionjären närapå osynlig.


Ett par dagar efter vårt första samtal pratar vi igen. Hon halkar ut i historier om skidåkare från förr, om dagens slalomåkare, om Jerring och Hyland, om det nerlagda lasarettet där hon jobbade hela sitt yrkesverksamma liv. Men när de egna bedrifterna kommer på tal viker hon undan, som om det vore en dödssynd att förhäva sig.

– Jag tror inte att det blir en bra text. Vad skulle jag säga?

Jag påpekar det idrottshistoriska värdet i att lyfta fram kvinnors framgångar. Hon h-åller med. Jag säger att hennes karriär -utgör ett stolt kapitel i svensk längdsport. Hon -håller inte med.

– Men jag tycker synd om Toini Gustafsson som vann två guld utan att få vara med mer. Jag undrar om hon valde det själv. Det vore kul om ni skrev mer om henne.

På Sveriges olympiska kommittés hemsida väcks mer frågor än svar om Sonja Edström-Ruthström. Jag fastnar vid två meningar.

Trollet från Luleå var i sitt livs form vintern 1956, men två orsaker gjorde att hon inte blev OS-drottning i Cortina. Först förfrös hon lilltån i december vilket tvingade henne till ett träningsuppehåll och när det var dags för milloppet i Cortina så inföll det sig så illa med hennes mens och därmed blev hennes förmåga nedsatt.

Trollet? OS-brons med mensvärk och förfrusen tå?

Foto: Sven-Gösta Johansson
Sonja Edström-Ruthström tränar hemma i köket 1959


På måndag åker jag som avtalat till Luleå. I journalistyrket har jag ställts inför åtskilliga etiska dilemman men inget likt det här. Sonja Edström-Ruthström har två gånger ifrågasatt intervjun, båda gångerna till synes för att skona läsarna från tradiga berättelser och bespara tryckeriet onödig förlust av trycksvärta. Pressar jag 86-åringen för hårt?

Hon är tio på morgonen första gången jag ringer från flygplatsen. Elva andra gången. Tolv, ett, två. Klockan tre tar jag en taxi bortåt Vattentornsvägen och knackar på. En klar röst ropar in mig. Kvinnan är korthårig och har blommig tröja med blå krage. Hon välkomnar med ögonbrynen nere, men när hon förstått vem jag är flyger de upp i pannan.

– Hej! Jag glömde visst att koppla in telefonen. Kaffe?

Sonja rumsterar mellan möblerna, flyttar ett bord så att det skrapar i parketten, hastar ut i köket och återvänder med en vit kopp och vetekrans.

Vardagsrummet är belamrat med medaljer, silverfat och pokaler. Det luktar järn och trä. Kolorerade foton visar kvinnor fångade  i spänstiga kliv, med breda träskidor och vita dräkter, ryggarna tidstypiskt krökta.

Jag väljer en buckla på slump och frågar om historien bakom den, men Sonja tar första bästa flyktväg för att få berömma någon annan. Såg jag bordtennisspelaren som hyllades på Idrottsgalan, vore det inte bättre att intervjua honom? Fanns det inte en annan inom bordtennisen som var med om en olycka? Hur är det med backhoppare, har vi fått fram någon intressant sådan?

Jag undrar om hemligheten bakom framgångarna och hon släpper greppet om rullatorn för en demonstrativ rullning med överkroppen.

– Dans.

Va?

– Jag såg en kvinna dansa för en orm på film. Hon gjorde det tjusigt med axlarna. Jag sa till de andra flickorna att ni måste gå på dans som jag för att bli smidiga i backarna. Sväng med kroppen så går det som sjutton.

Sväng med kroppen så går det som sjutton.

En sak är viktigt att börja med. Är det helt okej att vi gör den här intervjun?

– Ja, men jag är glömsk. Det är inte roligt när man kommit upp i 86 år och glömmer namn. Men inte är jag arg. Jag tycker om att prata.

Kan du känna att vi har glömt bort dig?

– Ja, de pratar aldrig om oss.

Känns det orättvist?

– Visst gör det, men de tyckte inte om damerna som tävlade då.

Men kan vi prata om just dig?

– Nä.

Du är svenskan som vann vår första VM-medalj och vårt första OS-guld i längdskidor. Det gjorde inte Toini eller Gunde Svan eller Thomas Wassberg.

– … han var duktig, den där bordtennis-killen. Herregud.

Skulle du ha haft fler medaljer om ni hade fått köra fler distanser?

– Ja. Gud i himmelen. Jag hade tävlat som sjutton.

Tror du att du hade varit mer ihågkommen då?

– Javisst. Men en gång var jag på tjocken och besökte LSK, min klubb, och fick ett tack för det som har varit.

Hur känns det om jag säger att du är vår första skiddrottning?

Det glimmar till i Sonja Edström–Ruthströms blick, två prickar av ljus i pupillerna.

– Jo, det får du gärna göra.

Foto: Simon Eliasson / AFTONBLADET / 85688
När Sportbladet träffar henne har hon just sett Idrottsgalan och vill lyfta fram de idrottarnas prestationer före sina egna.

Hon målar sina barndomsminnen i lika drömska färger som fotografierna. En svensk man träffar en finsk kvinna på skogsbruket i Haparanda. De blir förälskade, skaffar ett trångt hus i Luleå och låter familjen växa. Det sjätte barnet får heta Sonja.

– Jag är född i en tvättstuga i Bergviken. Jag satt där och tjorvade. Inte är jag döpt. När vi gifte oss gick vi bara till en fotograf vi känner. Ingen brudklänning. Jag tycker sånt är onödigt.

I handbollslaget träffar hon en anmärkningsvärd flicka. Hon kan kasta från egen planhalva, rena kanonerna, och är inte så pjåkig på skidorna heller. I tonåren far kamraten iväg för att ”göra om sig till karl”, allt är mycket ovanligt i Norrbotten på 40-talet, och lämnar snart föreningslivet. Sonja blir kvar. Helst hade hon åkt alpint men familjen har inte råd så det blir längdskidor i militärens preparerade spår på Ormberget.

Hon är muskulös och orädd. Vad hon tappar i de branta klättringarna glider hon ikapp utför.

1 av 3 | Foto: SysAdmin

En 21-årig Sonja Edström-Ruthström ställer upp i vinterolympiaden i Oslo 1952. Storögt korsar hon landsgränsen och bereder sig för tävlingarna när hon stöter på oväntat motstånd. I det svenska lägret läggs resurserna på ”Mora-Nisse” Karlsson och Nils Täpp, damernas skidor ombesörjs knappt.

– De vallade dåligt åt mig. Jag sa åt gubbarna att de här skidorna går inte i backen men de sa att jag hade fel. Det var bara att åka.

De har fel. På en halkig mil tappar Sonja Edström-Ruthström fyra minuter och bevittnar besviket tre finskor sno medaljerna.

Fyra år senare förfrös du tån i förberedelserna till spelen i Cortina. Hur gick det till?

– Det var inte så farligt. Jag hade gått barfota i snön.

Varför det?

– Har du ont i tårna eller hälarna är det bra. Många tar på en handduk eller något annat kallt, men det är lika bra att gå i snön. Du är inte frisk, sa de till mig, men inte behöver man gå länge.

Men du gick för länge den här gången?

– Jo.

Var du nära att inte hinna tillbaka till OS?

– Ja, flickorna var glada. Nu kanske vi har turen att vinna när Sonja inte är med, sa de. Jag skulle tävla i Kalix men hade feber. Dagen före kom pappa in med en drink som var bra när man är förkyld. Det var sprit med kryddor i. Ta den och sov, sa han, och nästa dag var febern borta. Synd att jag har glömt vad drinken heter.

Hur gick tävlingen?

– Jag vann. Irma Johansson trodde att jag hade hittat på allt med febern. Jag vågade inte säga vad jag hade druckit.

Sonja, Irma och Anna-Lisa Eriksson tar t-åget till norra Italien. Sonja vägrar att släppa skidorna ifrån sig på den skumpiga resan ner.

– Före OS visade vi italienskorna hur man ska åka skidor. Det var fina damer. De hade bara kjol och annat fint. Men senare blev de bra och vann.

Du vann brons i båda dina lopp i OS 1956. Stämmer det att du hade problem med menstruationen?

– Nej, det har någon hittat på. Jag har alltid haft bra i magen. Olympiska kommittén tyckte inte om mig ibland för att jag inte ville ha några tabletter. De skickade vitaminer och sa att jag måste ta, men jag sa att jag hellre äter en chokladkaka.

Var du rapp i käften?

– Jo. Herregud.

Foto: SysAdmin
Sonja och Hyland.

Hur märktes det?

– På en tävling startade vi två och två. Jag sa till finskan: ska du gå före mig? Nej, sa hon. Då sa jag: då är det ingen idé, då får du aldrig mer se mig. Hahaha, jag vann den tävlingen.

Hur bemöttes du av männen?

– De tyckte inte om mig. Sa vi att det var dåligt med vallan vallade de inte om för oss. De tyckte inte om damerna som åkte, men jag tyckte att det var roligt ändå.

Det låter som att du var mer åsiktsstark än de andra.

– Jo. Det var bara jag som pratade. Jag sa åt Mora–Nisse att nog borde vi få åka Vasa-loppet. Jag är ju tränad och får bara åka tio kilometer och får laga risgrynsgröt till grabbarna. Vad är det för sätt? Äh, var tyst nu Sonja, sa Mora-Nisse.

Var du aldrig rädd att stöta dig med de andra?

– Nej. Mora-Nisse var som chef för Vasaloppet. Varför fick vi inte åka?

Träffade du Sixten Jernberg under din karriär?

– Jodå. Han var och tävlade i Gällivare så jag bjöd hem honom på kaffe.

Var det en trevlig karl?

– Nja, inte något vidare. En gång ville journalisterna att jag skulle hämta Sixten för att de skulle intervjua honom. Han höll på med något. Jadå, jag gick ner och sa åt honom att komma med mig. Nej, dra åt helvete, sa han. Då sa jag ”hördudu gör det själv, dra åt helvete”. Så jag kom och sa åt journalisterna att ni får gå ner själv, han kommer inte med mig.

Nej, dra åt helvete, sa han. Då sa jag ”hördudu gör det själv, dra åt helvete”

– Sixten var nog snäll emellanåt, men han ville inte bli störd när han vallade. Jag sa: du kan väl valla mina skidor när du vallat dina? Nejdå, sa han.

Hur var det att vistas i en sådan miljö?

– De har aldrig känt vid oss damer så mycket. En gång ville jag inte bråka, då dansade jag för gänget, visade att så här ska ni göra, grabbar. Håhå. Jag hade bara byxor på mig.

Efter bronsen i Cortina firade Sonja med dans på nattklubben Bellevue.

Hon bläddrar i tummade album och hittar ett svartvitt foto från 1956. I bakgrunden står en vitklädd orkester, i förgrunden Sonja i klänning med klockad kjol. Hon minns ögonblicket väl. I det glesa tävlingsschemat på OS finns tid att roa sig och en särskild kväll uppträder musikerna på en dansrestaurang. Låtarna är andra än de hemmavid men den unga svenskan anpassar stegen till rytmerna och blir snart en del av framträdandet. Efteråt mullrar applåderna som åska.

– Titta på mitt ansikte, det är lika tjockt som deras. Vi är så lika.

Mm.

– Patienterna på lasarettet kallade mig Skogsmänniskan för att jag tränade i skogen varje dag, men de andra sa Trollet. Det var någon finsk journalist som hittade på det. Jag har alltid varit lite kraftig av mig och hade tjockt hår. Men jag klippte mig för att jag inte ville ha långt hår när jag tävlade.

Vad tyckte du om smeknamnet?

– Jag flyttade till Trolleberg och fick brev där det stod ”till Trollet i Trolleberg”. Hahaha! Inte gjorde det mig något, herregud, låt dem kalla mig vad de vill.

Vad minns du av OS 1960?

– Amerika var konstigt. Det var inte så mycket skriverier om att vi vann. När vi stod på pallen, på ettan, skulle prins Bertil dela ut medaljerna. Men vi fick inte guld utan brons. Han gav fel! Jag sa till de andra att vi står still ändå, så kan vi byta med finskorna efteråt.

’’Prins Bertil gav fel medaljer – vi fick inte guld utan brons’’

Foto: PRESSENS BILD/TT / TT NYHETSBYR≈N

Firade ni?

– Vi drack lite kaffe.

Hur stort var det att vinna OS-guld?

– Allt var så dåligt med oss damer så man fick ingen känsla. Nog var det publik, nog hejade de på damerna lite grann, men de flesta försvann när grabbarna hade åkt.

Du har vunnit ett hundratal lopp. Fick du några prispengar?

– Nej. Men priser fick jag. Huvva. Jag hade tagit pengar hellre. Jag ids inte putsa pokalerna.

Hon knycker med handleden mot pokalhyllorna. Inte ska jag glo på det där gamla skrotet. Jag går ändå dit och vänder på ett par plaketter. Längst till vänster skiner en 57 år gammal guldpeng. På träasken är ”olympic winter games” präglat och Sonja tolkar utländskan.

– Olympiska vintergrejset.

Det är guldmedaljen från OS 1960, en r-aritet, men hon viftar bort betydelsen.

– Det är vansinnigt. Det är tur att de får pengar nu.

Sonja Edström-Ruthström föder sitt första barn 1961 och återvänder till skidspåren vintern därpå. Hon blir femma i OS-kvalet 1964 och aspirerar på en plats i truppen, men är själv så besviken över prestationen att hon lägger ner karriären på stört. Aldrig mer att hon behöver byta pass med kollegorna på l-asarettet för att hinna träna i dagsljus.

Nu för tiden har hon gjort sig illa i låret och kan inte skida, inte ens i de slalombackar hon drömde sig till i ungdomen. I garaget står trälaggen uppradade.

– Jag har sagt åt barnbarnen att nu köper ni inga skidor, åk med mina. Men de säger att de är bredare än spåret.

Bjöds du in till tv eller radio på 60-talet?

– Ja. Lennart Hyland var hopplös och ville alltid ha mig med. Han ringde mig när jag besökte min bror i Köping, ”Sonja du måste komma till Stockholm!”. Det var orkester och så skulle jag sjunga ”Den första gång jag såg dig”. Hördudu, sa jag till Lennart, nu står det still häruppe så får du hjälpa mig med texten.

För två år sedan var dina stafettkamrater från 1960, Irma Johansson och Britt Strandberg, med på Idrottsgalan. Varför kom inte du till Stockholm?

– Jag skötte om min man Lasse, han var sjuk och blir bara sämre. Men jag satt vinkade till dem. Om jag hade dit, vad tror du att jag hade gjort?

Dansat?

– Ja! Jag hade sagt åt orkestern att spela nu så ska jag dansa för dem. Hohoho. Inte något prat.

Har du en passande klänning?

– Ja. Jag har kvar den här klänningen som jag har på fotot från Italien 1956.

Foto: Simon Eliasson
Foto: Simon Eliasson

VM i Lahtis är mindre än en månad bort. Tar Charlotte Kalla eller Stina Nilsson medalj blir det Sveriges 26:e på damsidan genom tiderna. Sonja Edström-Ruthström vann den första. Nästa vinter får kvinnor för artonde gången delta i vinter-OS längdtävlingar. Sonja var med första gången. Vinner Nilsson eller Kalla OS-guld 2018 blir det Sveriges sjätte efter att Sonja korsade mållinjen först i stafetten i Squaw Valley 1960.

Vi går ut i farstun, tar i hand. Sonja Edström-Ruthström säger att hon ska följa VM på tv.

– Ja, fast det är så surrigt. Folk skriker så mycket. Vi hade det lugnt och skönt. Men det är andra tider och nog måste de få skrika.

Vill du att jag skickar en tidning hem till dig när intervjun går i tryck?

– Äsch. Ni kan publicera efter att jag gått bort så slipper jag läsa.