”Vilodagar pysslar vi inte med i den här branschen”

Kim Hartman har kommenterat 3 500 snooker-sändningar

Av: Marcus Leifby

Publicerad:
Uppdaterad:

Elva kvällar i sträck, sju-åtta, ibland nio timmar varje kväll, sitter Kim Hartman, 73, ensam och kommenterar snooker i Eurosport. 

– Det är intimt, vackert och spelet rymmer många sorters personligheter, snooker är som ett litet kammarspel, säger han.

Det var min tidigare kollega Frank Östergren, tv-krönikör i Sportbladet, som fick mig att haja till en gång i tiden.

Östergren såg mycket snooker och berömde ofta Kim Hartman i sina kolumner, Hartman kunde ”göra en Grive” och helt försvinna från sändningar under stunder som, jämfört med andra kommentatorers evinnerliga tjattrande, kändes som epoker.

– Men det var nog Lasse Sandlin som skrev om snooker först i Sportbladet, säger Hartman när vi ses en eftermiddag i Eurosports lokaler i Frihamnen. 

Han har precis gått en promenad på Djurgården och ätit en bit, på nytt väntar ännu en lång sändning från Championship League i England som går in på sin åttonde speldag av totalt elva. 

– Vilodagar pysslar vi inte med i den här branschen. 

Tävlingen avgörs i Milton Keynes i England, 64 spelare kommer till start, de har delats in i olika grupper och precis som alla andra aktiviteter i vårt samhälle är säkerhetsföreskrifterna minutiösa. 

Vilodagar pysslar vi inte med i den här branschen, förklarar Kim Hartman.
Foto: MARCUS ERICSSON
Vilodagar pysslar vi inte med i den här branschen, förklarar Kim Hartman.

Stolarna som spelarna sitter i när de inte spelar desinficeras, spelarna testas på morgonen, 35 funktionärer jobbar med turneringen, tre domare turas om att döma, det får bara finnas åtta spelare i lokalen varje dag och ingen får lämna lokalen under tävlingsdagen.

Tomma läktare förstås. 

– Och så har de varsin redskapsbod med krattor och olika hjälpmedel. En kväll tog de fel, och det blev rabalder. Till slut fick vaktmästaren komma in och desinficera krattorna, berättar Hartman.

Fullt lika dramatiskt är det inte varje kväll.

Hartman erkänner att det kan bli lite långrandigt ibland, särskilt det här med gruppspelet innan de stora pjäserna drabbar samman i finalspelet om ett par dagar, men som kommentator måste han hitta saker att intressera sig för ändå. 

– De har alla personliga öden och äventyr, det finns mycket att berätta om utan att jag för den delen känner mig som skvallerpress. Spelarna spelar ju för att sätta mat på bordet och nu har de inte spelat på länge. 

Foto: MARCUS ERICSSON
Spelarna spelar ju för att sätta mat på bordet och nu har de inte spelat på länge, säger Kim Hartman.

Ronnie O’Sullivan till exempel, den femfaldige världsmästaren som kallas ”The Rocket”, dök upp i mustasch vilket förstås skänkte Hartman visst nöje.

– En jävla konstig mustasch dessutom. Lite som din, säger han och flinar. 

– En ung spelare kom ut med grått hår, helt plötsligt. Kanske är det något med ämnesomsättningen? Och det är alltid intressant att se hur mycket Mark Allen har lagt på sig under de här tre månaderna. 

Rösten är mörk, rökig som en skotsk maltwhisky, inte alls olik Leif ”Smoke Rings” Anderson om ni minns honom, och när man hör Hartman strävt väsa igång ett nytt frame är det lätt att tro att han en gång i tiden, som ynglig i Stockholms biljardhallar på 60-talet, spelade skjortan av taxichaufförer, urmakare och änkemän. 

Foto: Gerit Borth / TT NYHETSBYRÅN
Ronnie O’Sullivan – utan mustasch.

Och så var det. 

Hösten 1963, när Kim var på väg till en fotbollsträning på Stadshagen, gick han förbi en gammal biograf vid Fridhemsplan där det var fullt ståhej. 

Han tittade in och såg att biografen höll på att byggas om till biljardhall, och när han för första gången fick se ett biljardbord, med de runda kloten som reflekterade ljuset från lamporna ovanför, föll han fritt.

Han kom senare att äga en biljardhall själv, och han var inblandad när det första snookerbordet importerades till Sverige tidigt 80-tal, men just snooker upptäckte han på en annan plats i världen. 

– Första gången jag spelade snooker var i Rawalpindi 1972. 

Det var första gången? 

– Ja, och jag vann 80 rupier. 

Vad gjorde du i Rawalpindi 1972? 

– Jag var på väg till Islamabad för att förlänga mitt visum till Afghanistan där jag reste runt lite och fotograferade. Det var före kriget, och coolt på den tiden. Har du hört talas om buzkashi? 

Nej. 

– Det är en slags rugby till häst. Men inte med boll, utan med en getkropp utan huvud. En urgammal sport i den delen av Asien. På given signal störtar alla med tränade hästar in i en ring, där ska de försöka få tag på det här getkadavret. Hästarna sparkar bakut och bits, och när någon sittande uppe på en häst lyckats kränga sig ner och få tag i geten ska de dra iväg och lägga den i en cirkel ett par hundra meter längre bort. Det är ingen lek. 

Foto: Rahmat Gul / TT NYHETSBYRÅN
En match i buzkashi förbereds i Kabul, Afghanistan.

– Men nu var det snooker vi pratade om. Jag såg en skylt på gatan med tre biljardbollar, gick in och blev erbjuden att spela. Och jag var en bra poolspelare då, vann 80 rupier vilket man kunde äta för i många dagar.

Dagen efter återvände Hartman till ”biljardhallen”, blev utmanad av en till åren kommen man som först lurade till sig ett handikapp och senare spelade av Kim Hartman alla pengar. 

Drygt 50 år senare sitter han alltså i Frihamnen och kommenterar matcher och pass så långa att buzkashi känns som en barnlek. 

Det har han gjort i många år nu, sedan German Open 1995-1996 och allt mer frekvent efter att Bengt Grive, sann snooker-entusiast och på Eurosport efter åren på SVT, lovat honom att kanalen skulle köpa in fler tävlingar. 

I dag är det nästan för många tävlingar, anser Hartman.

Foto: Tess Derry / TT NYHETSBYRÅN
Ding Junhui i 2020 Snookers Masters i London i januari.
Foto: ERICSSON MARCUS/Aftonbladet / TT NYHETSBYRÅN
I dag är det nästan för många tävlingar, anser Hartman.

Sex-sju turneringar 2003 har blivit 19-20 2020, det rullar på, mycket vill ha mer men som kommentator är det lätt att skilja Hartman från alla andra. 

Han skriker aldrig, skryter inte, han spelar inte padel och twittrar inte, framförallt inte samtidigt. 

Trots att han har kommenterat fram till midnatt och lite till vaknar han nästan alltid klockan 06.00, om han sover över i stan beror det på brödbilarna som kommer då, åker han hem till Rosersberg är det fåglarna och ljuset som väcker honom. 

– Då sätter jag mig på verandan, lägger upp fötterna på räcket och lyssnar på fåglarna.

Det är skillnad på Twitter och kvitter, även om det betyder samma sak.

Sändningarna är långa, hur lägger du upp det mentalt och fysiskt? 

– Går promenader, och så har jag med mig smörgåsar, russin, hälsokex, te, tomatjuice. That’s it. Ibland blir jag desperat och köper en sån där energibar i automaten.

Framför sig i kommentatorshytten har han fyra skärmar, en laptop, ett headset, en liten dosa med knappar på, en ask halstabletter, rostade nötter och en dosa snus.

Kaffe dricker han bara en gång, på morgonen, eftersom det i långa loppet blir för starkt, och när han sänder hela kvällarna håller han sig till te och litervis med vatten.

Foto: ERICSSON MARCUS/Aftonbladet / TT NYHETSBYRÅN
Klockan är 21.45 när Kim Hartman med orden ”gode gud” konstaterar att det på nytt kommer att bli en lång sändning.
Foto: Nigel French / TT NYHETSBYRÅN
Kurt Maflin under UK Snooker Championship i december 2019.

Då och då kan tittaren höra ett skrapande ljud, och det är ingen som vet om det är Hartman som kliar sin stubb eller en spelare som kritar sin kö.

Ibland hörs det tydligt att han tar en klunk vatten.

– Hörs det? Det har jag nog inte tänkt på, jag borde stänga av ljudet när jag dricker så att det inte hörs. 

Nej, det är trevligt, som tittare förstår jag att det är någon där även om det inte sagts något på en kvart. 

– Att jag finns, menar du? 

Ja.

– Bra. 

Efter vårt möte på eftermiddagen åker jag hem, transkriberar vår intervju, stekar pannkakor till barnen och efter diverse kvällsbestyr knäpper jag på Eurosport.

Klockan är 21.45 när Kim Hartman med orden ”gode gud” konstaterar att det på nytt kommer att bli en lång sändning och mangling till midnatt och lite till.

Han är tyst en stund innan han säger;

– Nattbuss alltså. 


FOTNOT: De sista dagarnas tävlingar i Championship League sänds i Eurosport 1 tisdag, onsdag och torsdag mellan klockan 16.00 och gud vet vad.

Publicerad: