”Räddare ju djupare jag kommit i bubblan”

Joel Qwiberg slutar bara 27 år gammal: Fotbollsbubblan har fått mig att må dåligt

Reporter: Patrik Brenning

Publicerad:
Foto: MATHIAS BERGELD / BILDBYRÅN

För 3,5 år sedan skrev fotbollsspelaren Joel Qwiberg ett Facebook-meddelande till en för honom helt okänd person i Colombia.

Texten var längre men går att sammanfatta i fyra ord: ”Har du några barn?”

När svaret väl kom förändrade det hans liv och identitet.

Nu slutar han med fotbollen, endast 27 år gammal. 

Joel Qwiberg har precis lämnat livet som professionell fotbollsspelare bakom sig när vi träffas på ett café i centrala Stockholm. Nu befinner han sig i ett slags livsvakuum.

Det finns rent praktiska frågor att lösa, som att ordna ett boende efter flytten från Göteborg. Men det viktigaste är trots allt att hitta svaret på större frågor än så.

Vem är han nu? Vad vill han göra med sitt liv?

Det är frågor han aldrig tidigare har behövt ställa sig. För som barn stod det tidigt klart vad hans identitet var.

– Jag växte upp på ett ställe där det inte finns så många mörkhyade och har blivit kallad både det ena och det andra och varit med om massor av saker som jag i dag förstår inte är okej. Men jag hade min identitet i att jag var duktig på fotboll och det gav mig samhörighet och en vetskap om att jag var respekterad. Samtidigt gav det mig också en plattform att vara ännu mer stolt över mitt ursprung.

”Man gifter sig med ångesten”

Han spelade a-lagsfotboll redan i unga tonåren och blev helt enkelt ”fotbollstalangen”. En identitet som gjorde att han redan som 15-åring lämnade hemön för spel i Gif Sundsvalls ungdomslag.

– Det var då jag gick in i min fotbollsbubbla.

Foto: Jonas Ekströmer/TT

Tränaren Joel Cedergren tog fotbollstalangen Joel Qwiberg och förvandlade honom till en fotbollsarbetare. Den typen av spelare som lever och andas fotboll.

Joel beskriver sitt yrkesliv som starkt ångestdrivet men att ångesten också blev till en kärleksrelation.

– Det blir att man gifter sig med ångesten och accepterar den. Jag tror många fotbollsspelare kan känna igen sig i det. Det blir ens identitet att man letar fram att glutenpasta är grejen som gäller, att det är vegetarisk kost som är bäst, att syreupptagningsförmågan blir bättre om du springer med en mask över ansiktet när det är fyra plusgrader eller att du ska dricka rödbetsjuice innan match. Det blir din identitet att du är lite knäpp på det sättet.

Joels galenskap tog honom till seriesegrar i division 1 och Superettan med en sanslöst talangfull trupp i Brommapojkarna. Framgången under tränaren Olof Mellberg öppnade också dörren till Qwibergs stora dröm om spel i allsvenskan men när övergången till IFK Göteborg var nära sommaren 2017 tackade ytterbacken nej.

– Vi träffades men jag ville vänta ut säsongen innan jag skrev på något. Jag hade också kontakt med andra allsvenska klubbar men sedan kom San José in i bilden. De hörde av sig redan i oktober och jag kände då att spelare går från allsvenskan till MLS, jag är vänsterback och det är inte helt enkelt att komma utomlands då och så var det en ekonomisk affär som var så bra att det motiverade mig att de trodde så mycket på mig. Jag kände därför direkt att jag ville till USA.

Men det fanns en aspekt till.

”Förberett mig för den resan hela livet”

När Joel Qwiberg fick höra om San Josés intresse satte han sig vid sin dator. Först kontrollerade han hur starkt väljarstöd Donald Trump hade i regionen. Sedan undersökte han hur stor den spansktalande delen av befolkningen var.

– Det här var en chans för mig att lära mig spanska och komma närmare Sydamerika. Det gav en extra skjuts för mig.

Redan under tiden i Brommapojkarna hade Joel Qwiberg börjat forska i sitt ursprung. Som barn blev han adopterad från Colombia och bland dokumenten han fick med sig fanns ett namn på den biologiska mamman.

Det var också under tiden i BP han skrev det där meddelandet på Facebook.

– Men hon har ett väldigt vanligt namn så det hade varit som att söka på ”Fredrik Svensson” i Sverige. Det var verkligen en nål i en höstack.

Väl i USA gick allt mycket snabbare.

Efter att Qwiberg uppmärksammats som en av flera colombianska fotbollsspelare i MLS hörde ett företag av sig med erbjudandet att hjälpa honom att hitta sin biologiska familj. Det dröjde sedan inte länge innan ett svar kom.

Med hjälp av företaget sattes Joel och hans biologiska mamma i kontakt med varandra via Facebook.

– När vi skulle godkänna vänförfrågningarna upptäckte båda konversationen jag hade skrivit till henne flera år innan. Hon hade inte sett den eftersom den hamnat i någon skräpkorg. Det var helt sjukt att det var just den personen.

Under de följande åren lärde Joel känna sin biologiska familj genom sociala medier och videosamtal. I december förra året tog han sig sedan för första gången ner till Colombia för att träffa dem.

– Jag har egentligen förberett mig för den resan hela mitt liv. Nu satte jag mig på ett plan och blev mött av 20 släktingar i Medellin. Det var verkligen jättehäftigt. Jag har min familj i Sverige att tacka för allt men nu fick jag en familj till.

Foto: Privat
Joel och hans biologiska brorsdotter.
Foto: Privat
Joel tillsammans med sin brorsson.

Under en månads tid bodde Joel i sin biologiska mammas hus i Monteria i norra Colombia. Han fick där berättat för sig om hur de ekonomiska förhållandena och det faktum att hans mamma var vit och hans pappa svart gjort att familjen känt sig tvingad att adoptera bort honom.

– Det var inte helt okej på den tiden i Colombia där svarta i grund och botten betraktas som slavar. Kunskapen och utbildning kring sexuella relationer har också varit väldigt dålig av religiösa skäl.

Varför var det viktigt för dig att åka dit?

– Jag har alltid varit stolt över landet jag kommer ifrån och uttryckt det mycket. Men ju äldre man blir väcks också nya frågor när du börjar fundera på att ha en längre relation och skaffa barn. Då växer det fram mer och mer. Var kommer jag ifrån, hur hamnade jag här och varför hamnade jag här?

Joel poängterar flera gånger att hans historia är hans egen och att alla adopterade personer känner olika. Men för honom blev resan till Colombia en vändpunkt i livet.

Den krossade hans identitet.

”Fotbollsbubblan har fått mig att må dåligt”

Den sista mars i år tog så Joel Qwiberg farväl av fotbollsspelaren Joel och nu berättar han för första gången öppet om de frågor han kämpat med.

– Det är inte fotbollen i sig som fått mig att må dåligt utan bubblan jag har varit i. Det är någon slags oskriven regel att du ska älska att träna, träna extra och sedan gå hem och spela Fifa och dricka en kopp kaffe. Det är en bubbla och jag har svårt att identifiera mig med den bubblan och ju djupare jag kommit i bubblan ju räddare har jag blivit.

– Jag vet att det finns många som känner som jag men som inte vågar sluta. Jag ser direkt de där killarna i laget som har de hjärnspökena.

Han berättar om en meriterad veteran i ett av hans tidigare lag som alltid blev fullast på lagfesterna. Till sist tvingades de yngre spelare säga ifrån när spelaren började lukta sprit på träningarna.

Han uttrycker också en oro för flera stora talanger han stött på under de senaste åren. Unga killar med en fotbollsgåva men som helt saknar skyddsnät om den där proffsdrömmen inte skulle slå in.

– Hela fotbollsvärlden är som upplagd för att det ska bli strul. Mycket av vår ungdom försvann ju för att vi gjorde annat.

Har du sett att det blivit så för andra?

– Ja, det har jag. Jag tror de som lyckas identifiera sig med något annat löser det bra men de som inte gör det har större benägenhet att dricka alkohol och drabbas av självskadebeteende. Helt plötsligt kan man vara på krogen fyra dagar i veckan utan att vara rädd för att någon ska se en eller säga något. Det kan till och med vara så att det är enda möjligheten du har att bli igenkänd, att någon vill snacka lite fotboll och tycka att du är intressant. Det kanske bara är då någon fortfarande vill ta en bild.

Joel beskriver hur alla professionella spelare har gott om tid att förbereda sig på livet efter karriären men att det tillrättalagda livet i bubblan samtidigt gör att många inte kommer till skott.

– Jag har försökt jobba lite och så men det har varit svårt eftersom jag identifierar mig som fotbollsspelare. Det kostar mycket att vara så dedikerad och då är det svårt att göra något annat halvdant. Sedan har fotbollsspelare ett extremt lätt liv också. Vi kommer till jobbet, får frukost, tränar, får lunch, de tvättar våra kläder och betalar vår hyra. Då blir man bekväm och då är steget stort till att plugga en kurs.

Det är lätt att tycka att de bekväma fotbollsspelarna ska ta sig i kragen men många kan nog ändå förstå problematiken. Om allt rullar på och du har hela livet serverat är det kanske trots allt mänskligt att skjuta på eventuella problem och utmaningar. Hur många lämnade till exempel in den där matematikläxan redan första dagen? Hur många väntade till den sista?

Att pengar inte är något skydd vet vi också.

Statistik har visat hur spelare från världens bäst betalda liga, engelska Premier League, löper större risk att drabbas av mentala sjukdomar och alkoholism efter karriären. Exemplen är många.

”Ska lära mig att simma från noll”

Fotbollsplanen utanför caféfönstret ligger öde. Den har samma typ av konstgräs som tvingar Joel att under hela vårt samtal sitta med sträckta ben.

Smärtorna i knäna kommer aldrig att försvinna men han ångrar inte sin karriär. Han säger att han älskat att vara fotbollsspelare men att den isolerade tillvaron, och rädslan för vad som väntar bortanför den, gjort beslutet att sluta svårt.

Tror du att fotbollens skyddade värld hjälpte dig att lägga ditt eget identitetssökande åt sidan?

– Jag har identifierat mig så otroligt mycket med fotbollsspelaren Joel och varit otroligt målmedveten sedan jag var ung. Jag har alltid tänkt att jag tar det här sen, och att jag tar hand om mig själv sen. Men helt plötsligt kom sen och jag vill ha de här frågetecknen uträtade innan jag får barn eller går in i en längre relation eftersom jag tror att det kommer underlätta för mig. Jag känner också ett betydligt större lugn inom mig själv efter den här resan.

Hur kändes det när du skickat ut inlägget om att du slutar?

– Nu känns det som en lättnad men jag vet också att utmaningen kommer snart. Nu frågar fortfarande alla mina vänner vad som händer med fotbollen och nu sitter jag här med dig. Det är först om kanske ett år som lamporna verkligen släcks.

Vad blir det svåra då?

– Att jag just gjort slut med en livslång kärlek i fotbollen. Nu måste jag hitta ett sätt att använda det jag lärt mig där i en annan bransch och påbörja nya relationer i en civil karriär. Jag ska lära mig simma från noll, säger Joel och tar en paus innan han fortsätter:

– Man måste förstå att jag har haft en fjuttkarriär jämfört med många andra svenska fotbollsspelare men det är nästan därför det blir ännu viktigare för mig att prata om det. För om att jag ändå upplever det här, vad upplever då inte Victor Nilsson Lindelöf? Enda skillnaden mellan oss är att han har en ekonomisk uppsida men det spelade ingen roll för till exempel Avicii. Det är inte säkert att de där pengarna kommer göra dig lycklig den dagen du slutar.

Publicerad: