Bergström: Ta ansvar för ditt misstag, Johaug

SPORTBLADET

Det är beklämmande att höra hur norska förbundet får Therese Johaug avstängning att låta som en tragedi.

Ta hennes förseelse på allvar, Erik Röste.

Ta ansvar för ditt misstag, Therese Johaug.

Foto: Larsen, Håkon Mosvold / TT NYHETSBYRÅN

Strax efter att sommarvärmen har lagt sig återvänder Therese Johaug till landslagets träning. I november, lagom till den norska säsongspremiären, står hon fri att tävla igen. Av världscupen missar hon inte ett stavtag, till OS kan hon förbereda sig som att inga steroider någonsin nuddat läpparna.

För misstagsbruk av trofodermin är straffskalan mellan tolv och tjugofyra månader. Förutsatt att domen inte överklagas kommer Johaug undan med den näst lägsta påföljden, bara en månad mer än det obligatoriska året, och avstängningen är så passligt inkilad i kalendern att knappt en enda tävlingsdag går till spillo nästa vinter.

Självklart är straffet lindrigt. Det är svårt att ens börja argumentera för att Therese Johaug skulle ha visat total aktsamhet när hon tog emot en okänd, dopningsmärkt salva och smorde in den tolv morgnar i följd.

Att hon rådfrågade läkaren har reducerat längden. Särskild hänsyn har tagits till att varningar ser olika ut i Italien och Norge, att hon inte kunde förväntats ha vänt på asken och letat efter rödfärg och versaler. Men noll procents oaktsamhet? För världens bästa skidåkare som avstod en antidopningskurs och kletade på en anabol steroid som en tolvåring med smartmobil kunde ta reda på var otillåten? Inte ett uns oaktsamhet?

Någon gång måste vi lita på fakta

Jag förväntar mig inte att vi ska komma överens om en lämplig siffra den här gången heller. En del av er läsare anar fortfarande en större komplott och hungrar efter de fyra års utestängning som dopning i prestationshöjande syfte kan ge. Andra vädjar till en sorts moral som ska trumfa juridiken och få den vilseledda stackaren fri.

Det är okej att ha åsikter, jag har dem också, men vi måste till slut nå en punkt där vi hyssjar våra inre röster och lutar oss mot fakta. I snart fyra månader har utbildade jurister synat fallet. Den fristående stiftelsen Antidoping Norge har gjort en bedömning, Johaugs advokat en annan, Domsutvalget har vägt argumenten och nått ett resultat.

– Det känns fel att jag kan få tretton månaders avstängning för bruk av en läppsalva, säger Therese Johaug.

– Vi känner med Therese i detta ärende och ska stötta henne så gott vi kan. För hela laget och alla involverade har detta varit en plåga, säger landslagschefen Vidar Löfshus.

Norska skidförbundets ordförande Erik Röste går ännu längre och kallar dagen den värsta i norsk skidåknings historia.

– Hela Norge känner med Therese nu, säger han.

Jag är den förste att beklaga sorgen och frustrationen som privatpersonen Therese Johaug har genomlidit. Det har varit synd om henne. Hon har förtjänat all tröst och kärlek.

Ingen schimpans som advokat

Men vi måste skilja privatpersonens tårar från skidåkarens ansvar. Superstjärnan Johaug har inte drabbats av ett justitiemord. Hon har prövats enligt befintligt regelverk, en opartisk instans har utifrån gällande paragrafer bestämt påföljden. De har litat på hennes historia, köpt försvarets tidslinje och med all sin expertis till grund landat på 13 månaders avstängning.

Allt har gått rätt till. Men på ledare och tränare låter det som att åkaren har fått en schimpans till advokat, att förhören hållits på japanska och att straffet blivit elva år i en källarhåla. Deras små tillägg i stil med "det är bra att domsutvalget har kommit till en slutsats" (Vidar Löfshus) väger fjäderlätt mot all ömhet de visar offentligt mot en åkare som har brutit mot dopningsföreskrifterna. Deras uttalanden är problematiska, för när de inblandade mest uttrycker medlidande får hela diskussionen slagsida och domens giltighet undergrävs.

I stället borde de ta beskedet för vad det är. Tionde februari 2017 var dagen då rättvisans kvarnar hade malt klart för den här gången och en åkare fick en väl genomtänkt påföljd för sitt bruk av steroider.

Borde sagt ”En glädjens dag”

Jag utgår ifrån att Therese Johaug vägde varje stavelse på guldvåg innan hon skickade ut sin kommentar. Den borde ha innehållit mindre känslor och mer ansvarstagande.

– Jag grämer mig över min oaktsamhet och tar mitt straff. Jag ber om ursäkt för att min bristande uppmärksamhet har lett till att jag inte kan ställa upp på VM i Lahtis och tar det här som en uppmaning att i framtiden vara ännu noggrannare i arbetet mot dopning, kunde Therese Johaug ha sagt.

Ordförande Erik Röste kunde gärna ha välkomnat världens bästa skidåkare tillbaka efter avtjänat straff. Men kärnan i hans uttalanden borde ha låtit så här:

– Vi ska jobba hårdare för att våra åkare inte ska begå misstag som leder till långa avstängningar. I det här fallet har norsk idrott visat sig rättssäker och därför är det en glädjens dag.