George Bush - den främsta anledningen till att fuskarna åker fast

SPORTBLADET

Varför åker så många amerikaner fast i dopningkontroller just nu?

Svaret är enkelt.

De testas numera lika ofta som våra svenska friidrottare gjorts i flera år.

Den amerikanska dopningskandalen har klätt av en av världens mäktigaste friidrottsnationer in på bara kroppen.

Jag ska inte säga att jag är direkt förvånad, då USA i alla år sopat sina dopningfall under mattan.

Det har inte varit helt frivilligt från den amerikanska förbundets sida, utan har gjort under hot om stämningarna på mångmiljonbelopp.

USA är ju även stämningarnas förlovade land och positiva dopningprov har alltid behandlats av de nationella förbunden.

De aktiva som åkt dit har förnekat alla anklagelser och hotat att stämma förbundet för uteblivna framtida inkomster om de fälls. Det har gett US Track and Field (USTF) skrämselhicka och många fall har gömts i arkiven, något som väckt het debatt i övriga friidrottsvärlden.

Nu sedan OS i Sydney blåser en ny dopningvind över USA.

Det var år 2000 som den amerikanska regeringen och president George Bush initierade skapandet av USADA, den nationella dopningbyrån.

Bush var trött på all negativ amerikansk kritik och beordrade stopp för fusket. Det gav de dopningbekämpande myndigheterna nya muskler och USADA hade immunitet mot stämningar i civil domstol. Det är resultatet av det vi ser nu.

I år har ett hundratal USADA-tjänstemän rest runt i USA och samlat dopningprov på träningar och i idrottarnas hem.

Klüft dopad - då äter jag datorn

Precis som det gått till i Sverige i flera år.

En sådan som Carolina Klüft vet att det kan knacka på hemdörren i stort sett vilken tid på dygnet som helst.

Skillnaden är att hon säger välkommen och lämnar sitt urinprov utan minsta oro.

Jag håller inte med de skrämmande många svenskar som kategoriskt säger att "alla" dopar sig. Jag har varit i den här branschen i 25 år och vet vad jag talar om.

Svenska friidrottare har en helt annan dopningmoral och växer upp i en miljö där dopning är stämplat som fusk.

Skulle Carolina Klüft eller Kajsa Bergqvist avslöjas som dopade, lovar jag att äta upp hela den portabla dator jag just nu sitter och skriver på. Tangent för tangent.

Och jag lovar att svälja hårddisken hel.

Så säker är jag.

Ingen svensk skulle som Torri Edwards svälja några okända sockerpiller inköpta i en presentbutik på Martinique, där Carro för övrigt haft sitt vinterträningsläger i två års tid.

De flesta tar inte ens en magnecyl.

De är dopningmedvetna på ett sätt som ingen amerikan eller gammal öststatsfriidrottare någonsin varit.

I både USA och Östeuropa finns det fortfarande en övertro på dopningpreparat, som en nödvändig väg till framgång.

Det är en nedärvd tradition både bland aktiva och coacher, svår att sudda ut.

Det som skrämmer mest är den ständiga jakten på medel som de flesta tror inte går att upptäcka.

Nya steroider ska lura kontrollen

Anabola steroider skapade i skumma laboratiorer och med ett enda syfte - att lura kontrollanterna. Det numera världskända THG är ett exempel på det.

Men redan 2002 avstängdes den amerikanske cyklisten Tammy Thomas för att ha tagit en steroid kallad norboleton, en anabol steroid som myndigheterna ännu inte lyckats spåra till någon läkemedelstillverkare eller känd distributör.

Precis som THG verkar det ha varit en specialdesignad steroid, skapad för att inte synas vid ett dopningtest. Jag är övertygad om att det finns fler av den typen steroider.

Men det som hänt det senaste året i USA, visar att ingen längre kan vara säker på att inte bli upptäckt. Det är dopningbekämpningens största seger någonsin.

Mats Wennerholm

ARTIKELN HANDLAR OM

Friidrott