"Det känns väldigt trist och tomt"

SPORTBLADET

Kajsas egna ord om smärtan, framtiden - och om att vara efterklok

1 av 2 | Foto: KAJSA TALAR UT I går träffade Kajsa Bergqvist pressen för första gången sedan i söndags då hon skadade sig. Hon berättade att hon inte vet om hon orkar att åka till OS i Aten som åskådare. "Det hade varit jobbigt att sitta och titta på tjejernas höjdfinal, den saken är klar."

Kajsa Bergqvist skippade rullstolen som rullades fram och kom i stället hoppande på kryckor för att möta pressen.

Leende och samlad men tydligt besviken över att OS är borta. Nu väntar en lång uppbyggnadstid för att återställa den avslitna hälsenan.

- Att det som man jobbat för i ett helt år är borta känns väldigt trist och tomt. Man tittar i kalendern och stryker allting och det återstår bara ett stort tomrum. Idrotten är både otroliga glädjestunder och svåra bakslag emellanåt, säger Kajsa.

Hon är helt inriktad på att komma tillbaka till de stora tävlingarna igen.

- Jag kommer att komma tillbaka. Det är en lång väg med rehabilitering och jag måste jobba hårt, men jag är tillbaka nästa år. Det är jag helt övertygad om.

Positivt är att det är vänsterfoten som skadats och inte avstampsfoten som utsätts för 600 till 700 kilos tryck i hoppögonblicket.

Efter ett första bra hopp på 1.80 stod Kajsa över 1.84 för att sen gå in igen på 1.88 i söndagens höjdhoppstävling i Båstad.

- Solen började bryta fram över stadion. Jag fick med mig publiken och det kändes fantastiskt bra. Jag hade gjort ett första hopp i tävlingen som kändes helt fantastiskt, sprang fram, tog första steget ut och sen smällde det till bara. Foten vek sig och sen vet jag inte riktigt vad som hände förrän jag låg på höjdhoppsmattan.

- Det gick väldigt fort men jag visste bara några sekunder efter vad det var som hade hänt. Att hälsenan hade gått av var precis den känslan jag fick i det ögonblicket.

Vad kände du då?

- Det var väldigt mycket känslor. Jag förstod att det var kört med OS och allting i samma ögonblick jag förstod att hälsenan hade rykt. Det var kanske det jobbigaste läget i min höjdhoppskarriär hittills.

Gjorde det ont?

- Kanske inte första minuterna. Då var jag nog mest chockad. Sen började det göra rejält ont och nu har jag lite ont efter operationen, men det är inte så farligt.

Ta en sak i taget

När du säger att OS var över, det förstod du då, har du i dag några tankar på att du kanske ska åka ner ändå och vara med på plats?

- Jag har faktiskt inte hunnit fundera så långt, än. Om det hade varit kul eller jobbigt, jag vet inte. Det hade varit jobbigt att sitta och titta på tjejernas höjdfinal, den saken är klar.

Du säger att du kommer tillbaka nästa år, kan du redan nu sätta upp något nytt mål, eller hur tänker du?

- Man får ju ta en sak i taget. Det jag har framför mig nu är en höst med rehab och hårt arbete. Sen när man kommer igång mer, kan hoppa och kanske göra mer kvalitativa övningar får man se närmare på när man tror man kan komma igång igen.

Under de här dagarna, har det aldrig funnits någon lust att tänka: nu skiter jag i det här?

- Jag känner att jag har så mycket kvar att ge. Känner att jag inte har uppnått maximalt vad jag kan hoppa. Jag känner att jag kan hoppa högre och har många mål kvar att uppnå. Och så tycker jag att det är så otroligt kul.

Om man ska vara lite efterklok, tänker du att du borde ha opererat dig i våras i stället?

- Givetvis kan man fundera när man sitter här med foten i gips och hälsenan har slitits av men att det skulle gå så illa hade jag aldrig riktigt trott. I värsta fall trodde jag att det skulle kunna bli värre, men inte så här mycket värre. Det är alltid lätt att peka ut grejer man skulle gjort då och då, kanske skulle jag opererats för ett halvår sen.

Men du tror själv att du kan bli lika bra igen?

- Ja, det tror jag. Absolut. De sista två åren har jag haft väldiga problem att träna på en hög nivå och ändå har jag gjort väldigt bra resultat. Kan hälsenan bli lika stark och bra som den var för två-tre år sen hoppas jag kunna träna mer igen.

När du hade gjort det första lyckade hoppet i Båstad, hur kändes det då?

- Helt otroligt. Det kändes som att jag var tillbaka. Jag fick fantastiskt bra träff, det kändes som wow, i dag kan det bli två meter. Det kommer att gå vägen. Jag stod över 1.84 och så, ja, tog det stopp på 1.88.

- Det kändes i alla fall som jag var i bra form. Om det är en tröst...

Fanns det någon osäkerhetskänsla inför comebacken?

- Javisst var det en stor osäkerhetskänsla. Jag hade ju problem och var tvungen att skjuta upp premiären längre och längre. Men det jag trodde skulle kunna hända var att jag skulle få ondare i det område där jag hade problem. Att senan skulle gå av helt hade jag inte kalkylerat med.

Vill hoppa i nästa OS

Hade någon varnat dig för att hälsenan skulle kunna gå av?

- Risken finns när man hoppar utan att vara helt återställd. Den risken var jag medveten om också. Men man tror ju alltid att det ska gå bra, det är den inställningen jag har.

- Hade det inte varit OS i år hade det kanske varit bättre att vila och köra rehab genom hela säsongen. Men att ett OS-år inte ge sig själv chansen fanns liksom inte på kartan. Även om det var lite av en chansning var jag tvungen att gå in och testa om det skulle fungera. Det gjorde det ju inte. Tyvärr.

Nu när du får en jobbig återuppbyggnadstid måste du ha en nästa målsättning. Är det nästa OS? Tittar du framåt så långt redan nu?

- Ja. Jag hoppas att kunna hålla på till nästa OS. Jag är 27 år och det är inte jättegammalt även om jag inte hör till de yngre i höjdhoppareliten. Jag tror att jag har många år kvar framför mig som höjdhoppare. Jag kommer att kunna komma tillbaks. Det är VM, EM och OS de närmaste åren.

Är det lite skönt att den är av nu. Att kunna släppa OS och inte ha någon panik utan i stället se till att bli riktigt bra?

- Ja, så kan man kanske se det på något sätt, men det som varit jobbigt mentalt är att jag haft ont men att det hela tiden ändå varit att det kanske går.

Har du funderat över vad du ska syssla med när du inte har tävlingar att fokusera på under rehabarbetet?

- Jag får väl försöka hinna med att göra grejer jag inte hunnit med tidigare under somrarna. Jag har ju tävlat varje sommar sen jag var tio-tolv år. Man får väl se vad andra vanliga gör. Försöka träffa kompisar som jag inte gjort på länge. Små utflykter här och var.

Risken att missa OS måste du ha känt ända fram till det där första hoppet i Båstad?

- På något sätt kanske jag var lite mentalt förberedd. Det kom ju inte helt från klar himmel.

Stefan Alfelt