Var var bevisen?

avJan-Olov Andersson

Jan-Olov Andersson om Uppdrag granskning: Många insinuationer och indicier

Förhandsintresset var uppskruvat till max.

Men ”Uppdrag granskning”-reportaget om dopning inom längdskidåkningen var mer fyllt av intressanta detaljer,  insinuationer och indicier, än bevis.

Tror också att det rent strategiskt kanske var ett misstag att släppa det i förväg till andra medier.

Jan-Olov Andersson.

Public service-tv:s samhällsmagasin har alltid hög svansföring.

Mer så än vanligt i det här fallet, där SVT har bankat på reklamtrumman likt Charlie Watts när Rolling Stones gör ”Satisfaction” som extranummer.

Bara med sin blotta närvaro vid VM i italienska Val di Fiemme, har Janne Josefsson förmodligen skrämt upp pamparna och de aktiva inom längdskidåkningen.

Inte blev väl rädslan mindre när han utlovade ett reportage som ”kommer att skaka om idrottsvärlden”.

Så blev det nu kanske inte riktigt, även om det onekligen fanns mycket intressanta detaljer, många insinuationer och indicier, många spår som bara nästan gick att leda i bevis, i Hasse Svens och Magnus Svenungssons på många sätt gedigna och genomarbetade reportage.

”Mission impossible”

Även om där nämndes åtskilliga tävlingar och mästerskap, det blev snudd på rörigt ibland, så var grundbulten i reportaget de tidigare hemlighållna uppgifter på onormalt höga blodvärden, så höga att de inte var tillåtna, som hade uppmätts vid världscuptävlingen i Lahtis i Finland 18-19 januari 1997.

– Man kan inte ha 17 som normalvärde. Det går inte, sa Rasmus Damsgaard, antidopingchef i Internationella skidförbundet.

Alltså bör rimligtvis dessa skidåkare som namngavs – Marit Mikkelsplass, Norge, Lars Håland, Sverige, Silvio Fauner, Italien, Vladimir Smirnov, Kazakstan och Manuela Di Centa, Italien – på något sätt ha sysslat med bloddopning eller -manipulation.

Men det är naturligtvis lite ”mission: impossible” för SVT:s reportrar att bevisa detta, om nu ingen erkänner.

Och det gjorde de inte heller, även om Bengt-Erik Bengtsson, tidigare högt uppsatt chef i internationella skidförbundet, erkände att han hade mörkat uppgifter kring Manuela Di Centa.

Reportern Hasse Svens konfronterade några av skidåkarna.

De var – inte helt oväntat – oförstående till uppgifterna. Eller svarade på andra frågor som inte hade ställts (Smirnov). Eller gömde sig bakom språkförbistring (Fauno). Och det är inte för att jag är så blåögd att jag inte tror svenskar dopar sig, men Lars Håland var åtminstone den som försökte svara så ärligt som möjligt och därför kändes mest trovärdig i sina nekanden.

Men några bevis? Icke sa nicke, bara många insinuationer och indicier.

Rasmus Damsgaard hade för övrigt en märklig roll i reportaget.

Ena stunden den som var den som ivrigast tyckte att det måste vara något skumt med dessa höga blodvärden. Senare så ifrågasatte han starkt trovärdigheten i de tester som hade gjorts.

Krävde Sanningskommission

Janne Josefsson – som väl spritt skräck i VM-orten om han så har hasat runt som Bambi på hal is i backarna – kom in först mot slutet av programmet. Då konfronterade han Svenska skidförbundets direktör Niklas Carlsson och Norska skidförbundets president Erik Röste.

Josefsson gick på i lite bulldozeranda och brydde sig ibland inte riktigt om vad de svarade på hans frågor och det var möjligen rätt taktik, särskilt mot norrmannen som envist, nästan arrogant, hävdade att norrmännen inte hade något att dölja. Svensken var lite mer försiktig.

Josefsson krävde en Sanningskommission, men alltihop mynnade väl ut i ett slags… ingenting i det fallet.

Känns lite som att när allting hände för över femton år sedan och alla inblandade nekar, så är det svårt att komma så mycket längre.

Till sist, en helt annan infallsvinkel på kvällens ”Uppdrag granskning”:

Det är ingen hemlighet att tv-kanalerna och främst kvällstidningarna lever i en slags symbios där man utnyttjar varandra.

Genom att få se delar av eller hela program i förväg, får kvällstidningarna möjligheter att skapa rubriker, löpsedlar och, det som numera räknas allra mest, klick på nätet.

Tv-kanalerna å sin sida får uppmärksamhet och förhandsreklam och förhoppningsvis (ur deras synvinkel) fler människor som tittar på programmen.

Redan i tisdags fick övriga media tillgång till programmet och jag undrar om det – i just det här fallet – var en helt lyckad taktik.

Hade man som jag läst Dagens Nyheter, Aftonbladet och Expressen, som alla refererade tv-reportaget, hade gått vidare och hade kommentarer och krönikor kring ämnet, så framstod tv-reportaget som sämre än det egentligen var. Som en utdragen tv-version av något man redan hade läst.

Och sedan slutade alltihop med att Janne Josefsson väl satte skräck i och väckte hopp hos Leksands- respektive Mora-ishockeyfansen.

Nästa veckas ”Uppdrag granskning” handlar nämligen om Leksands ekonomiska affärer. Kan bli en ångestfylld väntan för många dalmasar…