Mejla

Erik Niva

David Luiz: Den leende liraren

Publicerad:

Niva: Motgångar har vänts till framgång – tack vare glädjen: ”Min hjärna behöver den”

David Luiz.
David Luiz.

Det sägs att de första intrycken består.

David Luiz har ägnat sitt liv åt att bevisa att det inte stämmer.

I kväll möter den ena klubben där han fick en mardrömsstart den andra klubben där han fick en mardrömsstart i en europeisk cupfinal.

David Luiz var bara 19 år gammal när han kom till Europa.

Han såg fortfarande ut som en pojke då – med sin gängliga kropp och sitt kortklippta hår – och hade dittills bara spelat i den brasilianska tredjeligan.

Egentligen tänkte Benfica slussa in honom långsamt och varsamt, men när lagkaptenen Luisão gick sönder under Uefa Cup-åttondelen borta mot PSG var det bara att tänka om.

Utan förvarning kastades David Luiz rätt in i den europeiska elitfotbollen. Det dröjde inte ens fem minuter innan han funderade på att åka hem igen.

– Vi ledde med 1–0 när jag kom in på planen i den 36:e minuten. I den 40:e minuten låg vi under med 2–1. Båda målen var mer eller mindre mitt fel. Vid det första målet missade jag bollen när jag skulle ta bort ett inlägg, och vid det andra kom jag efter i en markering. Jag tänkte bara: ”Wow, i morgon skickar de tillbaka mig till Brasilien”.

Än i dag händer det att Luiz tänker tillbaka till den där pausvilan i Paris. Hur han själv kände sig, hur hans lagkamraters ansikten såg ut, hur han förstod vad han behövde göra.

– Vissa av de andra såg på mig med medlidande, andra med hat. Managern frågade mig om jag ville bli utbytt, men jag insåg att det skulle ha varit slutet på min karriär i så fall. Jag spelade andra halvlek, och tillhörde de bästa på planen. Och vi gick vidare.

Åtta – fick klara sig själv

Resan David Luiz var ute på hade redan varit alldeles för lång för att han någonsin skulle välja att vända tillbaka självmant.

Som så många andra brasilianska fotbollsspelare växte han upp i en miljö som var både fattig och våldsam. Diadema är en nedgången förstad till São Paulo, och familjens föräldrar tvingades ha flera parallella jobb för att försöka försörja den.

Från och med att han var åtta år gammal fick David Luiz lov att klara sig själv på morgnarna och eftermiddagarna. På skoldagar fick han fixa frukost och packa matlåda, på helgerna skulle han laga lunch och ibland middag.

Det gick sådär.

Den unge David Luiz utgick inte direkt från tallriksmodellen, utan gjorde det istället till vana att prioritera bort det där med måltider. Innan föräldrarna hade förstått hur illa det var ställt hade han hunnit bli sjukligt undernärd, och kvarterets läkare förberedde dem på att risken var stor att han därför skulle stanna i växten.

Fotbollskarriären? Den tycktes vara på väg att sluta innan den ens hade börjat. Luiz hade tränat med storklubben São Paulo genom pojkåren, men nu skickade de iväg honom med motiveringen att han alltid skulle förbli för liten och spenslig för att spela professionell fotboll.

Vid det laget var Luiz 14 år gammal, men han vägrade ge upp drömmen. Han tiggde provspel i alla andra klubbar han kunde tänka sig, och fick till sist ett positivt svar från Vitória.

Kruxet var bara att den klubben är baserad i Salvador på den brasilianska nordostkusten, mer än 150 mil från David Luiz barndomshem.

– Jag bönade till mina föräldrar om att få låna pengar till en flygbiljett, lovade att jag skulle betala tillbaka tiodubbelt.

Efter att ha gjort upp en avbetalningsplan över 30 månader fick familjen ett litet banklån, men pengarna räckte ändå bara till en enkelbiljett.

De tog farväl på flygplatsen. Sedan skulle det dröja drygt två och ett halvt år innan David Luiz kunde träffa sina föräldrar igen.

Han hade börjat växa igen då, och han hade köpt nya flygbiljetter för sin första lön som professionell fotbollsspelare.

Mental styrka genom glädjen

I sin första match från start för Chelsea orsakade David Luiz en onödig straff i den 93:e minuten.

Samma sorts historia upprepade sig. Än en gång hade han landat i en ny miljö för att representera en ny storklubb – och än en gång påminde han mest om en vilsen buspojke under sin första tid i sitt nya sammanhang.

När den brittiska fotbollsfamiljen presenterades för David Luiz såg den ett rufsigt hår och ett förvirrat positionsspel. Efter några månader av vildsinta framstötar och yviga passningar hade Gary Neville samlat ihop till sin definierande sågning:

– Han spelar som någon som en tioåring kontrollerar på Playstation.

David Luiz lät sig inte nedslås. Ett par dagar senare replikerade han på Twitter.

– Gary Neville i love u!

Brassen har många förtjänster som fotbollsspelare. Han har sin teknik, sin boll­behandling och sin passningsblick, allt det där som han lärde sig som offensiv mitt­fältare i São Paulos pojklag. Dessutom har han sin fysik, den där längden och styrkan som läkarna sa att han aldrig någonsin skulle­ utveckla.

Men hans allra viktigaste egenskap? Tveklöst hans mentala styrka, hans förmåga att möta utmaningar och motgångar med entusiasm och glädje.

David Luiz vet att allt hade kunnat vara väldigt annorlunda. Han har kämpat alldeles för länge och för hårt för sin fotbollskarriär för att inte njuta av att han lyckats.

– Jag har redan tagit mig igenom den värsta delen av mitt liv. Nu är allt lättare. Jag har fått det jobb jag alltid velat ha, och varje dag tackar jag gud för det. Jag vet att du kan gå vidare från livets alla svårigheter. När man möter en svårighet har man såklart rätt att vara ledsen i några timmar, men resten av tiden är det bättre att vara glad. Min omgivning behöver det, och min egen hjärna behöver det.

Förra helgen låg David Luiz på Old Traffords gräsmatta och skrattade. Många såg en cynisk filmare som försökte få en landsman utvisad. Själv hörde han ett par fans förolämpa honom på ett sätt som han tyckte var underhållande.

Ett skratt är aldrig felplacerat i David ­Luiz värld. I samband med en Champions ­League-match förra säsongen träffade ­David Luiz på en journalist som undrade varför han var så glad hela tiden.

– Jag förstod först inte vad han menade. Sedan frågade jag honom: ”Varför är inte du det?”. Det var egent­ligen en mycket bättre fråga.

En kille man vill följa

Fotbollssporten rymmer som bekant olika typer av ledartyper. Det finns de som domderar och dirigerar, och det finns de som leder mer genom handling och prestation.

David Luiz är en annan sort, en sådan som den brittiska fotbollen är ganska ovan vid. Han är en sådan där kille man vill följa mest bara för att det verkar vara så förbaskat kul där han är och så väldigt spännande att gå dit han är på väg.

Efter ett par år i Benfica var han en klubbsymbol, lagets bästa och mest populäre spelare. I Chelsea har han blivit den som klubbens nya generation samlas kring både på och utanför planen, och hans penthouse­lägenhet vid Themsen har förvandlats till rena fritidsgården.

– Det har varit några ganska turbulenta år i Chelsea, men då är det extra viktigt att vara både stark och lycklig. När flera av lagets gamla ledare har varit utanför planen så har jag behövt ta ansvar och hjälpa de unga spelarna. Hazard och Oscar är fantastiska spelare, men har precis kommit till Premier League. Ramires är ganska blyg och tillbakadragen. De behöver stöd, jag måste hjälpa dem.

Viljan att hjälpa, att glädja sträcker sig även utanför sidlinjen.

– Jag har insett att jag kan påverka människors liv genom det jag gör på planen, men jag har även lärt mig att det som händer där bara är en del av att vara fotbollsspelare. Man måste även förstå och respektera känslorna hos alla de som följer oss, de unga barnen och de gamla tanterna. Det jag vill göra är att hjälpa människor, oavsett om det är genom en bra match, en kram eller ett leende.

Kom tillbaka – som lagkapten

Den 7 september i fjol spelade det brasilianska landslaget mot Sydafrika i São Paulo. Matchen spelades några rejäla utsparkar från hans barndomshem, på arenan han strävade mot då han var pojklagsspelare.

När São Paulo sparkade ut honom verkade det som att han aldrig skulle nå dit. Men när han väl kom fram så gjorde han det som lagkapten för landslaget.

– Jag tror innerligt på två saker: Att det alltid kommer en morgondag, och att den morgondagen kommer att vara underbar.

I kväll spelar David Luiz nya klubb mot David Luiz gamla klubb i Europa League-finalen. Det är inte turneringen någon av dem helst ville vinna, men David Luiz deppar inte för det.

– Mycket handlar om hunger. Förra året vann vi Champions League, och det var som att äta biff. Nu är det kyckling på menyn, men det betyder inte att jag har sämre aptit.

Med åren har David Luiz utvecklat en sorts livsmotto: ”Gud gav dig tänder både för att äta och le”. Han har lärt sig att båda funktionerna behövs.

3 garv signerade ”geezern” David Luiz

Tjuvlyssnar på Rooney

Under David Luiz debutsäsong i Chelsea fick Manchester Uniteds stjärnanfallare Wayne Rooney ta del av brasilianarens humor. När Rooney stod och pratade med lagkamraten Nani på planen vandrade David Luiz dit, ställde sig precis bakom engelsmannen – och tjuvlyssnade på samtalet.

Skrattar åt United-fansen

Luiz drog till sig uppmärksamhet efter att han, i samband med utvisningen på Manchester Uniteds Rafael förra söndagen, låg kvar på marken och log. Sir Alex Ferguson anklagade Luiz för osportsligt uppträdande efter matchen, men brasilianaren kom på en förklaring till leendet. Luiz menade att det var United-fansens öknamn på honom, ”Sideshow Bob”, en referens till en karaktär i The Simpsons, som gjorde att Luiz drog på smilbanden.

Driver med Villas-Boas

Förra onsdagen var brasilianaren i farten igen i mötet med Tottenham på Stamford Bridge. När Tottenhams tränare André Villas-Boas stod och gav instruktioner till Lewis Holtby vid sidlinjen klev Luiz helt sonika fram och lyssnade på konversationen. Holtby och Luiz skrattade åt situationen när de vandrade tillbaka in på planen och Villas-Boas sa efter matchen att ”Luiz är min vän… det där är en del av hans personlighet”.

Pontus Pettersson

Av: Erik Niva

Publicerad: