Mejla

Robert Laul

Publicerad:
Uppdaterad:

Robert Laul: Stahre har använt honom fel

Publicerad:
Uppdaterad:

Ett fungerande försvarsspel och en hygglig poängskörd. IFK Göteborg åkte till Strömvallen för att hitta ett anfallsspel med hjälp av en ny startformation.

Det tog bara en minut innan det stod 1-0.

Till hemmalaget Gefle.

"Jag tror att det blir ett ställningskrig", sa Gefles Johan Oremo i förintervjun på tv-sändningen och det var ungefär det jag själv förberedde mig på: Blött, halt och två rejäla mittmittfältsblock mot varandra – Marcus Hansson och Robin "Tomelilla" Nilsson vs Jakob Johansson och Gustav Svensson.

Men den förväntade matchbilden uteblev.

Dels av den enkla anledning att fotboll på konstgräs betyder färre närkamper – dels för att Mikael Stahre var tvungen att förändra även den nya formationen relativt snabbt.

Låt mig återkomma till det.

Det sista ett lag brukar säga till varandra innan de lämnar omklädningsrummet när det är regn och rusk är "Se till att skjuta mycket nu, gubbar!".

Samlad försvarslinje

Så när Johan Oremo föll ner och vann en duell vid mittcirkeln, lämnade vidare till centrerande vänsteryttern Simon Lundevall transporterade han helt enkelt bollen fram till en bit utanför Blåvitts straffområde, sköt ett skott som landade i trakterna av bortre krysset och 1-0 till Gefle efter 50 sekunder.

IFK Göteborgs samlade försvarslinje (hela fyran) backade, backade, backade och när ingen stötte kunde Lundevall skjuta i lugn och ro. Nog för att Lundevall hade två lagkamrater med sig som löpte i djupled (Dioh Williams och Oremo) men självklart borde Kjetil Wahler tagit klivet fram.

Målet sa två saker till: Gefle är fortsatt väldigt skickliga på att flytta in yttrarna centralt (även Jonas Lantto till höger gör detta bra) och Johan Oremo gjorde ett bra jobb defensivt, något han skulle fortsätta med.

Mikael Stahres IFK Göteborg fick fortsätta sitt 4-2-3-1-startelvstest i underläge.

Det nya – som har testats genom inhopp i flera matcher tidigare – var att May Mahlangu spelade släpande anfallare från start och Robin Söder sprang ensam på topp.

Det fungerande inte alls.

Genom att använda den skicklige sydafrikanen i en roll som inte är hans bästa, får Göteborg inte ut hans kvaliteter. Mahlangu for omkring och försökte göra sig spelbar, hamnade ofta på samma ytor som Jakob Johansson och Gustav Svensson och Robin Söder blev ensam och isolerad.

Insåg feltänket

Halvvägs in i första halvlek insåg Stahre feltänket, skiftade position på Johansson och Mahlangu och för första gången kunde det uppmärksammade nyförvärvet nu spela där han borde ha körts in från början: På sin naturliga position.

Med Mahlangu rättvänd i stället för felvänd, med snabba fötter och effektiva långlöpningar, kunde IFK Göteborgs anfallsinsats i första halvlek till slut summeras som ganska bra. De skapade åtminstone tydliga målchanser mot ett samlat Gefle. Ludwig Augustinssons inlägg och hörnor höll hög klass (alla utom två), Sam Larsson briljerade med tekniska nummer och Johansson kom till avslutslägen i den släpande anfallsrollen.

Men Gefle låter sig inte luras hur lätt som helst, och med en sämre fungerande blåvit högerkant samt en anfallare utan självförtroende framför mål (Robin Söder) fortsatte Gefle att hålla undan in i andra halvlek.

Men bortalagets övertag gick inte att stå emot hur länge som helst.

En kvart in på andra halvlek tappade Gefle press på bollhållaren och koll på omgivningen. Bjärsmyr lyfte bollen mellan högerback Jonas Olsson och mittback David Fällman, Jakob Johansson nickade och tog själv returen medan Gefle backlinje fortfarande stod kvar på hälarna.

Matchbilden jämnades ut efter kvitteringen, och när tröttheten slog till mot båda lagen samtidigt uppstod öppna lägen i båda riktningar – det kunde slutat lite hur som helst.

Jag misstänker att inget av lagen är särskilt nöjda med oavgjort, jag upplevde ändå att resultatet speglade matchbilden även om det förstås var Blåvitt som tryckte på mest framåt på grund av det timslånga underläget.

Självklart ska man kunna begära mer av ett förväntat topplag mot ett tippat bottenlag men att Mikael Stahre träffade rätt i hur han ska använda May Mahlangu pekar mot en möjlig utvecklingspotential i spelet.

Problemet som kvarstår för Stahre och IFK Göteborg är om de har tillräckligt bra anfallare för att hänga med när guldekipagen snart kör iväg. I dag såg det absolut inte ut så.

Av: Robert Laul

Publicerad:
Publicerad: