Wennman: Finns en dos av både Liedholm och Svennis i Ancelotti

SPORTBLADET

LONDON. Carlo Ancelotti gjorde det som inte ens José Mourinho klarade, han lotsade Chelsea till The Double.

King Carlo kommer att mötas av enastående hyllningar under den blå segerparaden i västra London idag.

Och hör här då:

Bakom den succén ligger faktiskt två svenskar.

Kan låta aningen hårdvinklat, medges, men man ska inte underskatta den betydelse som Nils Liedholm och Sven-Göran Eriksson haft för Carlo Ancelottis tränarkarriär.

Det var Carlo själv som förde saken på tal i fredags, dan innan FA-cupfinalen:

– Jag har haft fyra fantastiska coacher. De har lärt mig allt. De har format mig. De fyra är Nils Liedholm, Sven-Göran Eriksson, Fabio Capello och Arrigo Sacchi.

– Den förste jag tränade under var Liedholm. Han var en otrolig ledare på grund av sitt sätt att vara som människa. Han var alltid lugn och hade en mycket bra relation med spelarna.

– Den andre var Sven-Göran Eriksson. Han var en strålande taktiker. Jag lärde mig mycket av honom.

Ancelotti sa sen att Sacchi var den allra bäste, eftersom han ändrade hela filosofin i italiensk fotboll. Han införde mer attackspel, högre press och bättre organisation.

– Men alla dom fyra jag räknade upp...jag hade stor tur som fick träffa dem, de ligger bakom min egen karriär som tränare.

Tänker man efter finns det ju en dos av både Liedholm och Svennis i Ancelottis ledarskap. Han har den lågmälda humor och det sätt att ta människor som präglade Nisse. Han har också anammat Svennis principer om gentlemanship och att göra så få yviga rörelser som möjligt.

Så hade Svennis aldrig gjort

Under en period i våras fick Ancelotti kritik för det, han höjde sällan mer än ett ögonbryn på sidlinjen och engelsk media krävde mer action, mer vevande med armarna, mer fysiskt engagemang. Det här var engelsk fotboll, inte schack.

Dummare var inte Carlo än att han ändrade sig. Han blev mer aktiv från bänken. Han började skälla och gorma. Det gjorde aldrig Svennis, men han föll ändå för trycket och använde ett tydligare kroppsspråk under sitt sista år som engelsk förbundskapten.

Två svenska tränare har i?alla?fall ett varsitt finger med i Chelsea-Carlos succésäsong.

Liedholm+Eriksson=Ancelotti?

Å andra sidan satt jag kanske och letade desperat efter nåt svenskt att glädja mig åt på Wembley i går. Jag kände mig ynklig.

Jag menar...hemma har vi en cupfinal som drar 2 000 av de närmast sörjande, tre folkdansare, två utklädda älgar och en korvgubbe.

Till Wembley kom det 88 335 personer, det var en stämning och en inramning som var bland det maffigaste jag upplevt under 40 år som sportskribent. Jag har sett alla fyra FA-cupfinalerna på nya Wembley, och den här var överlägset bäst om vi pratar ”show”. Trummorna, sången, eldslågorna som skickades upp i luften runt hela planen...håren måste ha rest sig i björnmössorna i vaktparaden. Det var så läckert alltihop. Jag lovar, om ni sparat pengar för att åka utomlands och se EN fotbollsmatch i ert liv ska ni se FA-cupfinalen på Wembley. Vilka som än möts.

Levde då själva matchen upp till spektaklet? Blev den Rike mot den Fattige, Mästaren mot Jumbon, nåt mer än ett beställningsjobb?

Egentligen inte. Men det blev ett besvärligt beställningsjobb. Chelsea skulle bara leverera en järnspis upp till fjärde våningen, men det visade sig att hissen var trasig. Det blev ett jävla kånkande och svärande innan man var uppe.

Tackade Gud – och förbannade Djävulen

Ni såg kanske själva: fem träffar i målramen första halvlek. Chockerande miss framför öppet mål av Salomon Kalou. 45 minuter av obegripligt målsumpande. Portsmouth tackade Gud, Chelsea förbannade Djävulen, Didier Drogba örfilade upp målstolparna, David James kysste dem. Och vi på läktarna njöt av den lilles tappra fight mot den store. I paus skrev jag 0–0 i blocket och ritade två ögon, en näsa och en leende mun i varje nolla: KUL MATCH!

Jätteskrällen låg där och lurade runt hörnet när Kevin-Prince Boateng klev fram till straffpunkten tio minuter in på andra. Men då bytte Djävulen sida, i stället för 1–0 för Pompey sköt Drogba 1–0 för Chelsea fyra minuter senare. Stolpe in. Givetvis. Djävulen gillar att retas.

Drogba gjorde mål för sjätte gången på

Wembley, rekordmannen Ashley Cole vann sin sjätte FA-cuptitel (han har tagit The Double med två klubbar), Carlo Ancelotti höjde sitt vänstra ögonbryn i ren upphetsning och Portsmouth sjönk ihop, krossat,

förlorat, skingrat för vinden i en oviss framtid.

Chelsea kånkade upp den där järnspisen till fjärde våningen. Kapten John Terry, förföljd av trubbel, tog trapporna utan snubbel, korkade upp lite bubbel och firade en dubbel.

ARTIKELN HANDLAR OM