VILKET MÖRKER

SPORTBLADET

Klüft: Jag blir så jäkla ledsen – jag vill ju inget annat än tävla

OSLO. Ögonen var tårdränkta, blicken tom och självfötroendet bortblåst.

Igen.

Carolina Klüft fick bryta längdtävlingen i Oslo efter bara två försök.

Det som skulle bli första steget mot VM-formen blev i stället ett kliv tillbaka.

– Jag blir så jäkla ledsen. Jag vill ju inget annat än tävla, säger hon.

Det som stoppade Carro den här gången var inte hennes gamla stressfraktur.

– Nej, den kände jag ingenting av alls. Det var det som var så skönt på inhoppningen. Jag kände mig i så jäkla bra form. Men redan i första hoppet kände jag att det stack till i muskelfästet uppe i vänstra rumpan. I andra försöket sprang jag bara igenom. Jag ville inte riskera någonting. Även om jag själv så gärna ville hoppa vidare, sa Agne till mig att bryta tävlingen, säger Carro.

– Och det var väl rätt. Jag måste lyssna på kroppen.

Är du orolig med tanke på VM?

– Nej, jag är inte orolig. Den här skadan har jag haft av och till och framförallt hela EM-året 2006. Jag hoppas kunna vara med redan i Karlskrona på måndag. Och det är ändå ett steg framåt att benet känns helt bra. Den gamla stressfrakturen gjorde inte ont längre.

Men du såg rejält ledsen ut?

– Ja, självklart. Jag är både förbannad och besviken. Men jag deppar inte länge. Det kan jag lova.

Tränaren Agne Bergvall tyckte inte det fanns någon anledning att fortsätta tävlingen efter de första smärtsignalerna. Därför tog han beslutet att bryta.

– Ja, det är dumt att riskera något. Men om hon inte har ont på söndag, ska hon kunna tävla redan på måndag i Karlskrona.

Bara en stund efter Carro travade Emma Green av banan i Oslo.

Också hon efter bara två hopp – ett över 1,80 och så en rivning på 1,85.

– Jag fick ont i hälsenan vilket jag haft av och till under våren och hela förra säsongen. Nu har jag en ny ansats som sliter mer och jag kände att det inte gick att fortsätta. Nu är det rehabträning som gäller och jag har tid på mig. Jag ska inte tävla igen förrän i Aten den 13 juli.

Krampkänningar

Och som inte det vore nog med två svenskar med skadekänningar, så hade en tredje stapplat i mål redan tidigare på kvällen med krampkänningar i både baksidan av lår och ankel.

Johan Wissman:

– Jag vågade inte trycka på alls på upploppet, säger han.

Men orolig?

Nej, inte han heller.

ARTIKELN HANDLAR OM

Friidrott