Niva: Det är bara att skratta åt det

1 av 2
SPORTBLADET

SAINT-ÉTIENNE. Vi har sett taktiken och vi har sett organisationen och vi har sett det strävsamma ihopskrapandet av svåråtkomliga poäng.

Men har vi någonsin sett Lasse Lagerbäck reagera såhär efter ett mästerskapsmål?

Island kryssar mot Portugal, och ibland är fotbollslivet så fantastiskt otroligt att det enda som går att göra är att skratta åt det.

Foto: Sportbladets Erik Niva.

Det kan verkligen inte upprepas nog många gånger: Det är det här som är så fascinerande med fotboll.

Och inte bara det – när allting kommer kring är det ju faktiskt den allra största anledningen till att vi fortsätter bry oss.

Ingen kan veta på förhand. Ingen kan säga att favoriterna garanterat vinner matchen bara för att de råkar ha överlägset mycket bättre spelare.

Med ett schysst skägg, ett svart pannband och en rak fyrbackslinje kan du fortfarande slå hela världen med häpnad.

Den ena kan vara Cristiano Ronaldo, världens mest finkalibrerade fotbollsspelare som tar privatplanet till Marocko. Den andra kan vara Kári Árnason, en rätt knakande 34-åring som tar cykeln till Möllan.

Kunde slutat 8-0

Och visst, ena gången kan det bli 8-0 när de två stöter på varandra – men vid nästa möte kan det ändå sluta 1-1.

Och då tycker jag inte ens att Island gjorde en överdrivet bra match, i alla fall inte till en början.

Det var festligt när Aron Gunnarsson skäggade ner Ronaldo efter tio sekunder, och det var kittlande när Gylfi Sigurdsson sprang till sig ett dubbelavslut efter två minuter – men sedan var det uppriktigt sagt inte så väldigt mycket mer under den första halvleken.

Uttalad utgångsplan var ju att försöka bromsa ner det portugisiska spelet, men temposkillnaden var stundtals så stor att de vitblå vare sig hann in i positioner eller dueller.

Portugal var bra, väldigt bra, precis som de nästan alltid är numera. De senaste 20 åren har de alltid nått minst kvartsfinal i EM, och det här har förutsättningar att bli en av deras bättre upplagor.

Hög fart och bra variation. Ibland raka anfall, ibland tålmodigt bollrullande. Elva pass inom laget innan den majestätiske André Gomes till sist spelade loss Nani för 1-0.

Island försökte kompensera, men hålen i försvarsfilten blev ofta både för många och för stora. För långt ifrån mest hela tiden; i det korta spelet, i det långa spelet och framförallt faktiskt i inläggsspelet.

Men så länge det finns motståndskraft, samförstånd och arbetsvilja så finns det också hopp, och kompisgänget från den lilla ön vägrade släppa till dödsstöten ett 2-0-mål hade inneburit.

Filmregissören Hannes Halldórsson hade castat sig själv i sitt livs huvudroll, och trots att de var så tillbakapressade slutade aldrig islänningarna att fylla på med folk vid de sällsynta tillfällen de fick läge att gå framåt.

De ”ställde frågor”

Och det här kan faktiskt upprepas för många gånger, men jag tar det en vända till ändå: Det gäller att ställa frågor till motståndarförsvaret.

Birkir Bjarnason ställde frågor. Birkir Bjarnason löpte med gång efter gång, han sprang hela vägen in i straffområdet och skyfflade in ett stort stycke historia med smalbenet.

Fernado Santos stod där i sin skräddarsydda kostym med händerna på huvudet. Lars Lagerbäck satt ihopsjunken i säckig träningsoverall och kunde bara garva.

Det här var inte Argentina-reaktionen från 2002. Det här var på många sätt en ännu större bedrift, en ännu mer skrattretande framgång.

Precis när jag skriver det här så skrider Lagerbäck över planen med oberörda steg. Slutsignalen har gått och han applåderar metodiskt publiken – men strax innan han når fram till sidlinjen så knyter han näven och höjer den mot läktaren i en triumfatorisk segergest.

Det kan han faktiskt kosta på sig.

Uppe på läktaren ser jag enstaka gula tröjor, svenskar som kommit hit för att sola sig i glansen av mannen som på många sätt saknar lyskraft. De tas emot som hjältar, de blir omfamnade och de får ta emot isländska souvenirer. De får känna sig som EM-stjärnor för en stund.

Måste vara belåten

Det finns gott om sådana i kväll. Med tapperhet och beslutsamhet går det ju att bli hjälte utan att nödvändigtvis göra allt rätt.

Jag tror att Lars Lagerbäck är väldigt belåten med hur hans lag höll ihop under den avslutande halvtimmen, men när analyspennan väl ska fram tror jag inte att han är så särskilt nöjd med den första halvleken.

Nu gäller det att fånga in euforin, utvärdera och förbättra. Det här ska vara inledningen på Islands turnering, inte höjdpunkten.

Under dagen i Saint-Étienne stötte jag på en mycket högre andel riktigt små barn – treåringar, femåringar, sexåringar – än jag någonsin tidigare sett på ett mästerskap.

Jag tror mig förstå varför.

Det är skillnad på att delta för första gången och att vara med för enda gången. Att Island spelar EM är såpass osannolikt att ingen kan utgå ifrån att det händer igen, och det är klart att ansvarsfulla föräldrar då vill ge sina barn chansen att säga att de var där.

Tro mig, de där barnen kommer att minnas, de kommer att berätta. De kommer att skrävla om den här kvällen för sina barnbarn om 50 eller 60 år.

Island inte bara deltar i EM. Island tar poäng, Island luggar favoriter, Island stävar mot slutspel. Härnäst börjar väl valarna flyga och gejsrarna spruta ut guld.

Det påstås ju att knappt 10 procent av Islands sammanlagda befolkning har skaffat sig EM-biljetter. Det är inte längre det som är det anmärkningsvärda. Frågan är istället vad tusan de återstående 90 procenten sysslar med.

ARTIKELN HANDLAR OM