Kom ihåg den – känslan av att inte tillhöra det du älskar

Av: Frida Söderlund

Publicerad:
Uppdaterad:

Coronapandemin tvingade in oss i en tillvaro utan sport.

Utan sammanhang, tillhörighet och underhållning.

För vissa är det vardag.

År in, år ut.

Arenan i Karlstad är upplyst, men färgerna är annorlunda den här gången.

Det annars så vita ljuset skiftar nu i flera. Röd, orange, gul, grön, blå, indigo och violett. På läktaren sitter tusentals med blicken riktad mot samma sak.

Regnbågstejpade klubbor och en öppenhet som känns lika ofrånkomlig som ljudet av puckar mot sargen.

Det är dagen efter alla hjärtans dag i februari 2020 och SHL Pride week går av stapeln för första gången.

Foto: SUVAD MRKONJIC / BILDBYRÅN
Foto: SUVAD MRKONJIC / BILDBYRÅN

Och det enda jag kan tänka, i en arena som är samma men ändå inte, är att för en dag – för en stund och en matchomgång – finns det ingen och inget som säger att någon inte hör hemma. Att vi inte hör ihop som en enda stor svensk sportfamilj oavsett hur vi identifierar oss själva eller kärleken vi ger vid sidan av.

En månad senare drabbar coronapandemin en hel värld.

Och plötsligt är vi alla talangen som knuffats ut ur omklädningsrummet.

Foto: STEFAN JERREVÅNG

Det finns få öppna hbtq-personer inom svensk idrott. Vänder vi blicken ut mot resten av världen ser det lika ut.

Jargonger i omklädningsrum skapar fientliga miljöer och avsaknaden av öppet homosexuella elitidrottare berättar en historia om allt annat än acceptans och tillhörighet. Homosexualitet används som skällsord på spelplaner där motståndet ska handla om annat och i vissa delar av idrotten används det som en fördom. En förväntan att applicera vidare, nedlåtande, nedvärderande och skadligt. När det gäller transpersoner är representationen i idrottsvärlden i stort sett obefintlig.

Allt det här pågår fastän det sägs att den här samtiden, den här generationen som utgör dig och mig, är den öppnaste och mest framåtsträvande vi sett på länge.

Ändå vänder talanger i dörren. Ändå lider idrottare i det tysta. Ändå finns det människor som kan känna sig överväldigad av vad deras egen öppenhet skulle komma att betyda, även om det sker i en positiv mening.

I en progressiv tid är allt det fortfarande verklighet.

Det är Pridevecka i Sverige 2020 och det känns som ett misslyckande att vi fortfarande behöver lyfta allas rätt att ta del av svensk idrott. Ett misslyckande från alla föreningar som säger att de är accepterande och öppna – och från alla oss som säger att vi älskar sporten med allt vad den innebär.

Men det här året kan också ha lärt oss det viktigaste på länge.

Världen vändes upp och ner och vi fick en kollektiv motståndare svårare än någon vi mött tidigare och det förändrade liv i det stora, och det lilla.

Alla idrottssammanhang ställdes in och vi vet nu hur det kan kännas utan sport. Utan sammanhanget och tillhörigheten och underhållningen.

Kom ihåg den.

Känslan av att inte kunna vara en del av något vi älskar.

Det finns fortfarande de som inte känner sig välkomna på grund av vilka de älskar vid sidan av.

Publicerad:

LÄS VIDARE

ÄMNEN I ARTIKELN