VM-fiasko och Schlagerfiasko – vi behöver en ny världsmästare

SPORTBLADET

Jag åkte söderut för att träffa vår senaste och kanske sista..

KÖPENHAMN. Bananrepubliken Sverige platsar inte i fotbolls-VM, schlager-EM och tog bara ett sketet brons i hockey-VM.

Vi behöver nya världsmästare.

Jag åkte söderut för att träffa vår senaste och kanske sista...

Jag har som en av ytterst få principer att det här uppslaget bara ska handla om sport.

Jag har i princip bara brutit den principen en gång tidigare och då handlade det om konstnären Lars Lerin från Munkfors. Världsmästare i akvarellmålning.

Då använde jag Pelle Prestberg som förkläde.

Nu ska jag bryta principen igen.

Jag reste till Köpenhamn för att göra det. Jag tänkte träffa en ny världsmästare. Utan förkläde den här gången. Lustigt nog hamnade jag i Munkfors igen.

Den det handlar om är Victor Wågman på restaurang Noma i Köpenhamn.

”Vi skriver historia”

Victor Wågman är souschef där. Det betyder att han är en av dem som bestämmer – men att han sällan får den verkliga äran av sitt arbete, eftersom det sitter en mera utåtriktad chef och tar åt sig all cred.

Noma blev häromdagen utsedd till världens bästa restaurang.

Med all rätt, skulle jag vilja påstå. Det är den mest kreativa, moderna finkrog jag nånsin varit på. Maten var som en hägring av god smak och till det mesta serverades champagne.

Bara en sån sak.

Victor Wågman är alltså världsmästare.

Kan en välrdsmästare i köket lära folk i sportens värld nånting?

– När Noma fick utmärkelsen ”Best in the world” 26 april så kunde jag knappt tro det... där satt jag mitt i London, bland stjärnor som Thomas Keller från ”The French Laundry”, Heston Blumenthal från ”The Fat Duck” och Ferran såklart... dom satt i raden framför mig under prisutdelningen... det var overkligt.

Varför just du?

– Det är overkligt... eller? Hur kan det stämma att en Värmlandspöjk från Älvsbacka, utanför Munkfors, står och rör i grytorna på värdens bästa restaurang... att han är souschef (betyder att jag är ansvarig för att hela köket fungerar och allt går rätt till, Rene Redzepi är nummer 1, souschefen nummer 2. Så det är verklighet varje dag för mig, att laga mat till folk från hela värden, folk vallfärdar till Noma för att äta, plus alla världens matskribenter!) att varenda dag samla kraft och energi till att koncentrera sig till 120 procent och se till att alla sköter sig, att hela tiden försöka förbättra och förnya... att aldrig stå still, slappna av?...

Låter jobbigt hörru?

– Jag är så stolt över att jobba här, att kunna vara del av detta... Vi skriver historia nu i Skandinavien, vem hade trott det för sju år sedan, att en av de bästa resturangerna skulle ligga i Köpenhamn? Och det är inte med anklever eller olivolja... utan med rödbetor från Gotland, löjrom ifrån Kalix och pilgrimsmusslor ifrån Norge, sjögräs ifrån Island...

Du skryter lite nu va?

–Nej, nej, det är inte så jag tänker... jag vill att folk ska veta att det inte behöver vara omöjligt... att det faktisk kan gå, att med hårt jobb och hård vilja så kan man komma långt.

Men du jobbar för mycket va?

– Jag kommer ihåg hur otroligt häftigt och inspirerande det var när jag läste en artikel på den resturangskola där jag gick i Karlstad. Om hur en kock som var med i kocklandslaget hade gått på samma skola som jag (Pär Nilsson, han kunde stycka en kyckling på 34 sek eller något sånt...) kanske var det inte just det som drev mig till att jobba 16 timmar om dan sedan jag lämnade skolan, men det fick mig att tro...

Men vad tror du på då? Alla kan ju inte bli världsmästare.

– Jag vill att folk ska veta att det går, att alla elever inte ska behöva sitta i skolbänken och vara trötta på att lyssna på hur någon halvtråkig mattant bluddrar om hur man gör brunsås... utan att dom känner till att om dom bara vill så går det... för när jag gick i skolan så visste vi inte det.

Goda exemplets kraft

– Och av de elever jag gick ut skolan med så är det inte många som jobbar som kockar i dag... varför har jag tillbringat de senaste sju åren i kök där man blir mobbad, slagen och utskälld? Av många olika anledningar, men en av dem är att jag vill föra vidare och lära folk, att se personer förändras och växa...

Och då kan vem som helst bli bäst i världen, alltså?

– Jag vet att om jag hade läst om en kock från Tullholmsgymnasiet som jobbade på världens bästa restaurang så kanske jag hade växt in i den vita pappershatt vi tvingades bära i köket där på Tullhollmen...

Så enkelt är det kanske.

Det goda exemplets kraft och energi i landet brunsås. Med eget förkläde.

En Zlatan, en Stieg Larsson, en Lars Lerin, en Victor Wågman. Heja Sverige.

Heja Munkfors.