Nu ska Villa skriva historia

avMimmi Åkerlund

Publicerad:
Uppdaterad:

Efter 40 år i högsta serien jagar de första SM-guldet: ”Sandviken får vara favoriter, men vi ska ta hem det här”

Foto: JOHAN FRÄMST
HJÄLTENS STATY Mikael Arvidsson med den sex meter höga – och numera slitna – träskulpturen av sig själv. ”Det är inte alla som överlever sin staty”, säger Arvidsson.

Göran ”Fiskarn” Johansson kastar sig till vänster och får handsken på bollen. Efter den omöjliga räddningen går Villa till anfall.

Micke Arvidsson slår ett öppnade pass till Christer Kjellqvist som avancerar och avlossar ett hårt skott mot mål.

Det är tre minuter kvar av SM-finalen och den strålande solen bländar publiken på Söderstadion i Stockholm.

Kling!

Kjellqvist skott träffar utsidan av stolpen och det krävs en förlängning för att få fram ett mästarlag.

Det är söndagen den 20 mars 1983.

Villa-Lidköping är centimetrar från att vinna klubbens första SM-guld men i stället fick Boltic jubla efter att ha gjort fem mål i förlängningen.

På dagen 29 år senare åker Sportbladet till Lidköping.

Längtan är över.

På söndag skrinnar spelarna i Villa-Lidköping ut på Studenternas IP i Uppsala för att utmana Sandviken om SM-guldet.

Micke Arvidsson hälsar på gästerna på Rådhuskonditoriet i Lidköping innan han slår sig ner.

Det finns inga Villa-bakelser att välja på men kassörskan tror att de blå-vita tårt­bitarna snart finns i sortimentet.

Micke minns tydligt finalen 1983. Han pratar om ”Fiskarns” otroliga räddningar, besvikelsen och hur laget var tagna av stundens allvar. Med sina 57 mål blev han bandyligans skyttekung den säsongen.

55-åringen är den största Villa-spelaren genom tiderna och har blivit världsmästare tre gånger.

Under sin tid i Motala vann han SM-guld – men det förändrade inte den stora drömmen, ett guld med Villa.

Mikael Björneborg står och tittar på Villas träning och berättar att han snart ska åka till simhallen för ett träningspass. På så vis ska nervositeten inför finalen lätta en aning.

– Jag kommer inte kunna sova på lördag. Jag har väntat så länge på det här, säger han.

Mikael var tolv år när han såg Villa spela sin första final 1975. Han har sparat alla tidningsurklipp på sin svåger Christer Kjellqvist sedan dess.

Under de tio senaste åren har han högst missat tre matcher med sitt favoritlag. Han var 20 år när han tillsammans med sin familj såg finalen 1983 och han glömmer aldrig Kjellqvists stolpskott.

Tillbaka till kaféet. Micke berättar ett av sina bästa minnen utanför planen.

Det var på 80-talet när Villa skulle åka till Bollnäs på träningsläger. På väg dit, längst bak i bussen, låg Micke och några andra lagkompisar och knappade på sina första mobiltelefoner.

De bestämde sig för att retas med Göran ”Fiskarn” Johansson, som var lagledare och satt längst fram i bussen.

De ringde till ”Fiskarn” och påstod att samtalet kom från en vaktmästare i Bollnäs:

– Hästarna på travbanan intill bandyplanen har skitit ner hela isen, så träningslägret är inställt.

”Fiskarn” fick panik och började ringa till andra arenor för att hitta istider. Väl framme i Bollnäs gick han ut ur bussen för att prata med vaktmästaren.

Han frågade om de hade fått bort skiten men vaktmästaren stod där med djupa rynkor i pannan.

Efter kaffe- och skrattpausen tog Micke med oss till sin viloplats i kommunens förråd. Han tvingas ligga där, under en blå presenning, för att han har börjat ruttna.

Den ungefär sex meter långa träskulpturen som för fyra-fem år sedan stod utanför Isstadion har tappat sin spänst och färg.

Micke tittar på statyn och ångrar att han inte spelade några år till.

Han jobbar som trädgårdsingenjör åt kommunen och kan därför, när han känner för det, titta till den stora versionen av sig själv och minnas sina glansdagar.

– Det är inte alla som överlever sin staty, säger Micke och garvar under den ljusa mustaschen.

Före träningen spelas det NHL på tv-spel i omklädningsrummet. Erik Olovsson fyller 29 år och kliver in med tårta till gänget. Petter Björling sågar till sin klubba och berättar att vissa gör av med 30 stycken på en säsong, men han brukar klara sig med ett tiotal.

Jesper Bryngelson kör med den äldsta klubbmodellen medan målkungen David Karlsson föredrar den nya varianten. Karlsson menar att den gör man mål med – och det har han ju bevisat med sina 70 fullträffar den här säsongen.

Bryngelson blev å andra sidan tvåa i grundseriens skytteliga med sina 33 mål, så båda klubbvarianterna verkar fungera.

Ett 50-tal åskådare har samlats på läktaren för att se på tisdagsträningen. Erik Olovsson bjuder på ett målvrål och tränaren Ari Holopainen avlossar skott på skott mot Martin Berggren under målvaktsträningen.

Berggren, som har storspelat i målet, ska spela sin första SM-final. Han, David Karlsson och Daniel Andersson berättar om den fjärde semifinalen mot Bollnäs, då Villa-Lidköping säkrade finalbiljetten.

David slog in det avgörande målet i sudden death. Förlängningen hade bara pågått i en minut och 28 sekunder när han petade in en målvaktsretur från Timo Oksanen.

– Det var tomt. Många fattade inte vad som hände. Jag hann göra tre målgester innan någon kom fram och kramade om mig. Jag trodde att det var offside eller något, säger han.

– Jag trodde inte det var mål. Jag tänkte: ”Klart vi inte kan gå till final”. Domaren kommer att blåsa bort det, säger Martin.

– Jag tänkte: ”Ska jag kasta klubban över läktaren nu, eller vad?”. Sådana tankar kom. Sen var jag tvungen att köra handsken i Davids ansikte och göra sådana klassiska grejer efter målet, säger Daniel.

– Alla yngre var tokglada och alla äldre grinade, fortsätter Martin.

Under torsdagen var 9 500 biljetter sålda på Villa-sektionerna till finalen. Målet är 15 000 blå-vita supportrar när bussarna rullar från Lidköping på söndagsmorgonen.

Micke Arvidsson skulle egentligen ha befunnit sig på semester då – men det här kan han inte missa. Fjälläventyret får vänta tills slutsignalen har ljudit.

– Jag tror att Villa vinner med 6–3 och att David Karlsson blir matchhjälte. Efter det kan jag åka till fjällen och korka upp champagnen, säger Micke.

Sandviken har med sina sju SM-guld större final­rutin, men det struntar målkungen i.

– De får vara hur mycket favoriter de vill. Det skiter vi fullständigt i. Vi ska ta hem det här, säger David Karlsson.

I Villas omklädningsrum hänger det en guldhjälm i taket. Den hängde även där förra säsongen men plockades ner under seriens gång. Den här säsongen åkte den upp igen, lagom till slutspelet.

Martin Berggren berättar att det är en symbol och att laget inte vill plocka ner den och hänvisar till det vidskepliga. Men på söndag kan den möjligtvis tas ner igen – eller få besök av fler.

KLUBBENS SJU STÖRSTA PROFILER GENOM ÅREN

Foto: Bildbyrån
Mikael Arvidsson

Göran ”Fiskarn” Johansson

En smidig och reaktionssnabb målvakt som stod för de mesta otroliga räddningarna. Gjorde sin bästa och sista match i finalen 1983.

Mikael Arvidsson

Målgöraren som kunde snurra upp fem-sex-sju motståndare innan han rullade in bollen bakom målvakten. Vann skytteligan 81,82 och 83. Spelade 469 allsvenska matcher och gjorde 585 mål.

Christer Kjellqvist

Var tillsammans med Arvidsson 80-talets lirare. Utmärkte sig som bollhållare, framspelare och dirigent. Var en fantastisk skridskoåkare. Gjorde 89 landskamper.

Kjell ”Krullen” Johansson

Stor profil som tränade laget under finalerna 1975 och 1983. Hade stor pondus och lyckades svetsa i hop laget.

Sten-Olof ”Loli” Sandström

Den snabbe målskytten som fick guldklocka efter ha vunnit allsvenskans skytteliga 1975. Spelade 206 allsvenska matcher.

Tore Skoglund

Eleganten och den store dirigenten som blev utsedd till bästa Villa-spelaren i finalen 1975. Har gjort 247 allsvenska matcher och 196 mål i Villa-tröjan.

Karl-Gunnar Fasth

Tog Villa till SM-final 1975. Gjorde då det avgörande målet mot Sandviken i semifinalen när det återstod en minut.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Bandy