OS-hjältens tuffa resa mot OS-guldet

SPORTBLADET

Krascher och dödsfall skapade skräckbilder

RIO DE JANEIRO. När Jenny Rissveds säkrar sitt OS-guld väntar en 70-årig man tio meter efter mållinjen.

Vad han har betytt för OS-hjälten?

– Väldigt, väldigt mycket, säger huvudpersonen själv.

Rune Gustafsson, som han heter, fick en talang att tro på sig själv och våga satsa allt i en sport som har krävt dödsoffer.

Två kilometer återstår av cross country-loppet i Rio de Janeiros norra delar när Jenny Rissveds passerar de svenska ledarna. Förbundskaptenen Fredrik Ericsson och den mentala coachen Rune Gustafsson, som utgör landslagsledningen tillsammans med mekanikern Zakarias Johansen, uppfattar glädjen i hennes ansikte och hör henne skrika ut en fråga.

– VAD FAN ÄR DET SOM HÄNDER?

Det som händer är att Jenny Rissveds vinner Sveriges första historiska OS-medalj i mountainbike, och den är i den ädlaste av valörer.

Jenny lyfter sin mountainbike i luften efter målgången. Foto: Pontus Orre

”Sett hennes utveckling”

När hon passerar mållinjen med armarna mot skyn väntar Rune på andra sidan staketet.

– JENNY!, skriker han och får hennes uppmärksamhet.

Hon rullar raka vägen fram till honom. Sedan står de där och kramas. Tårarna rinner nedför deras kinder.

– Det är så mycket känslor som släpper loss, naturligtvis. Jag har sett hennes utveckling i både med- och motgångar och då kommer det lätt tårar när det blir pricken över i, säger Rune Gustafsson.

Känslosam människa

Han njuter när en halvtimme senare ser Jenny Rissveds kliva högst upp på prispallen för att ta emot sitt OS-guld. Du gamla, du fria dånar ur högtalaranläggningen. Tjugo meter därifrån står kungen. Han ler och gör tummen upp åt 22-åringen, men ingen njuter mer än Jenny Rissveds.

– Jag är en väldigt känslosam människa och kunde inte riktigt hålla tillbaka tårarna. Jag tänker på allt jag har gått igenom de senaste åren och jag tänker på alla där hemma, speciellt min familj, säger hon.

Kunde inte röra huvuet

Jenny Rissveds har gått igenom mer än vad de flesta idrottsmän tvingas genomlida under en hel karriär. Hon tänkte satsa på landsvägscyklingen men rädslan växte för varje vurpa. Värst var det 2011, under junior-EM i italienska Offida.

Jenny var 17 år då, och fick uppsöka sjukhus två gånger inom loppet av 24 timmar. Hon kraschade i tempoloppet och under en testrunda dagen därpå misslyckades hon med en kurvtagning och körde utför ett stup.

– Jag kunde inte röra huvudet, trodde att jag hade brutit nacken, berättade Jenny Rissveds för Dalarnas Tidningar.

Då, 2011, klev Rune Gustafsson in i bilden. Han bor också i Falun och har hjälpt Jenny med de mentala bitarna.

– Fysiskt träffas vi när hon är hemma i Falun. Annars håller vi kontakten via telefon. Ja, vi har en rullande kontakt året runt, berättar han.

Rune Gustafsson. Foto: Stefan Holm

Påverkad av vurporna

Ingen har kunnat ifrågasätta Jennys talang och fysiska förutsättningar. När det gäller syreupptagningsförmågan är hon den mest vältränade idrottskvinnan i Sverige, men på det mentala planet påverkades hon av vurporna.

– Vi vet hennes kapacitet men det har inte varit ett spikrakt spår för att nå hit. Så är det med elitidrotten. Det sker saker och ting emellanåt, säger Rune Gustafsson.

Bevisligen är det så. Året efter att deras samarbete inleddes övergav Jenny landsvägscyklingen för att göra en helhjärtad satsning på mountainbike. Hon fick tillbaka glädjen och skördade framgångar direkt, men snart skulle hon få nya skräckbilder att bära på.

Nederländska mountainbikecyklisten Annefleur Kalvenhaar vann U23-EM 2013. Året därpå var hon död.

Det ofattbara inträffade under en världscuptävling i franska Méribel. Kalvenhaar kraschade och fördes svårt skadad till ett sjukhus i Grenoble, men hennes liv gick inte att rädda. Nederländskan blev 20 år.

Jenny Rissveds deltog i samma tävling och blev vittne till dödsolyckan. Det var det sista hon behövde.

– Den upplevelsen fick jag jobba med rent terapeutiskt. Det var en lång resa för henne och den visuella bilden har hon kvar. Det här är en tuff sport, säger Rune Gustafsson.

Rissveds tränare Fredrik Ericsson. Foto: TT

”Känner mig som en underdog”

Lördagen den 20 augusti 2016 står Jenny Rissveds med ett OS-guld runt halsen. Det är svårt att ta in, för det har bara gått en dryg månad sedan hon åkte till Lenzerhaide och vann sin första världscuptävling.

OS-sagan om Jenny Rissveds är lika obegriplig som den är vacker. Hon är 22 år och gör OS-debut, men inget kunde stoppa henne.

– Jag känner mig som en underdog. De andra är så himla rutinerade och har kört OS tidigare. Jag är yngst i startfältet och... Ja, jag fattar fortfarande inte vad som har hänt, säger hon.

Förklaringen är förmodligen så enkel att Jenny Rissveds i dag är starkare än alla andra cyklister, både fysiskt och psykiskt.

Att hon fick vintern förstörd av skador, drabbades av en lårskada under OS-lägret och tvingades sy tio stygn tre dagar före loppet påverkade henne inte.

Med Rune Gustafssons hjälp har Jenny lärt sig att sår läker, oavsett om de är fysiska eller mentala.

– Hon har en enorm motor och bra teknik. Dessutom är hon orädd och duktig på att fokusera. Det är en viktig bit, för det krävs mod för att åka ner de första gångerna, säger Fredrik Ericsson.

När Jenny möter den svenska pressen frågar jag varifrån hennes urstyrka kommer.

– Huvudet. Den sitter i huvudet, svarar Jenny Rissveds.

ARTIKELN HANDLAR OM