Här utbildas Häckens ungdomar i psykisk livräddning

SPORTBLADET

GÖTEBORG. Det här är kvällen då varken presspel, passningar eller djupledslöpningar finns på programmet.

När spelarna från Häckens P15-lag samlas för temakväll står livet på agendan.

Utbildningen heter Psykisk livräddning.

Oktobermörkret har fallit över Hisingen I salen i den stora läktaren på Bravida Arena står 26 stolar utställda i en oval ring.

Sebastian, Felix, Leon, Adam, David, Julius, Max, Olle, Anton, Kim och alla lagkompisar ska kunna se varandra.

Tonåringarna rasar in i rummet och smälter ner på stolarna. Några skojar på ett varmt gnabbande sätt, men när deras tränare Joel Dahlberg börjar tala sträcker spelarna på ryggarna, lyfter blickarna och spetsar öronen.

Killarna vet inte vad som väntar mer än att ämnet är psykisk ohälsa.

– Ta till er det av som kommer att sägas här. Lär er utav de som är här, det är saker ni kan ha användning för senare i livet. Det kan också vara så att man tar upp ämnen här som känns tunga, verkliga eller overkliga och det kan vara så att man känner att man bara vill skratta bort det. Av respekt för de som står här framme, men framförallt om det kan vara någon av era lagkamrater som kan behöva det här, ta detta seriöst och lär er av det. Det är få förunnat i er ålder att få den här utbildningen. Vi gör det lika seriöst som vi genomför en träning. Skulle det vara så att man känner att man inte orkar eller behöver prata så finns jag och Robert, säger Joel Dahlberg innan han lämnar rummet och ansluter till sin kollega Robert Cesar.

Foto: ROGER LUNDSTEN
Häckens 15-åriga spelare utbildas i Psykisk livräddning. Sebastian Andrén i mitten. Till vänster Filip Trpcevski och till höger Adam Rännerfors.

Under två timmar tar Else-Marie Törnberg, Felicia Fässberg från organisationen Suicidprevention i Väst (SPIV) och Marcus Eriksson från Riksidrottsförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd (SPES) med spelarna på en resa.

Det är första gången de håller dragningen inför unga idrottsutövare. Representanterna från SPIV och SPES landade i Häckens verksamhet på grund av en tragisk händelse.

För ett drygt år sedan miste Sven-Olof Larsson, vd på Signal&Andersson, sin son som tog självmord. Som ett led i sitt sorgearbete ändrade Sven-Olof Larsson sitt sponsorskap till fotbollsklubben BK Häcken, charkuteriföretaget hade varit huvudsponsor i flera år. Han valde att öronmärka pengar för utbildning av psykisk ohälsa för klubbens ungdomar.

Stjärnans råd: ”Våga prata från hjärtat”

Under oktober månad har alla föräldrar med barn i föreningen erbjudits utbildning i Psykisk livräddning. Ungdomsledarna har också deltagit, precis om klubbens 15-åriga pojkar och flickor.

Den här kvällen är P 15-laget på plats, killar som i november får besked om de flyttas upp i Häckens elitverksamhet eller inte.

Hela föreläsningen, som Sportbladet deltog på, inleds med en hälsning.

Den före detta Häckenspelaren Ivo Pekalski tittar ner på dem från projektorbilden. 

– Ni ska veta att ni aldrig är ensamma! Våga prata från hjärtat. En bra tanke är att fråga sin närmaste kompis hur han mår, säger 27-åringen som varit öppen med sin tunga depression tidigare i karriären.

Flera av dem har inte bekanta men Ivo Pekalski som spelare, men hans tankar och oro kring fotbollen känner de igen.

Foto: ROGER LUNDSTEN
Marcus Ericsson, Else-Marie Törnberg, Felcia Fässberg.

Precis som de kan identifiera sig med den sportsliga motgången i Marcus Erikssons berättelse.

– Jag spelade extremt mycket fotboll, som jag misstänker att ni också gör. Det var min räddning då för att kunna göra något annat, säger han.

Som 15-åring debuterade han i seniorsammanhang, gick på fotbollsgymnasiet i Degerfors, var uttagen till Värmlandslaget och fick åka på samma landslagsuttagningar som Andreas Granqvist och Sebastian Larsson.

Men en knäskada kraschade drömmen.

– Jag fick veta att jag inte skulle kunna spela fotboll på ett och ett halvt år. Det i kombination med all sorg som jag burit efter att morsan varit sjuk och ett besked som jag fick om en kompis syster tagit livet av sig fick mig att krascha totalt. Jag gick in i en djup depression, berättar han.

Marcus Erikssons berättar också att han senare i livet drabbades av att en person i hans närhet tog livet av sig och att han själv efter den tragiska händelsen kom i kontakt med SPES.

– Är det någon som vet hur många som tar livet av sig varje år i världen?

Felicia Fässberg ställer en fråga och det blir tyst.

– Cirka miljon människor, säger hon.

Motsvarande siffra i Sverige är kring 1 500 personer.

De mörka siffrorna är hård fakta.

Diskussionen som följer mjuk.

Foto: ROGER LUNDSTEN

Under föreläsningen får Häckens unga spelare chans att vända blicken inåt, identifiera vad som gör dom glada, faktorer som får dem att må bra och vad som får dem att må dåligt.

Vad kan man göra om en person i ens närhet inte verkar må bra? Vem kan man vända sig till om man själv mår dåligt.

– Att prata om självmord smittar? Tror ni det? undrar Felicia Fässberg.

– Nej, svarar en spelare.

– Kan göra, tycker en annan.

– Det beror på hur man pratar om det. Som vi pratar om det i dag är inte farligt. Men om man håller på och pushar eller triggar någon annan är det förstås inte bra, säger Felicia Fässberg.

När Else-Marie Törnberg efter en dryg timma kommer till Heta stolen växer engagemanget i gruppen. Spelarna får ett antal påståenden att ta ställning till:

•Det är viktigt att vara stark som kille. Stämmer - stämmer inte.

•En kille som gråter är svag. Stämmer - stämmer inte.

•Det är okej som kille att bli kär i andra killar. Stämmer - stämmer inte.

Uppfattningarna går både hand i hand och isär.

Efter knappt två timmar rundas utbildningen av. 

Psykisk livräddning.

Hur togs den emot?

1 av 3 | Foto: ROGERL

Sebastian Andrén tyckte att den var lärorik.

– Man fick tänka efter lite. Det är inte sådana saker som man har tänkt på tidigare. Det kanske finns vänner och familj som mår dåligt och man måste ingripa. Det är djupa frågor och inte direkt sådant som vi pratar om på fotbollsplanen, men nu lär vi känna varandra mer som individer, säger Sebastian Andrén.

– Nu vet man att det är mer allvar än vad man har trott, säger Adam Rönnefors.

Häckens unga anfallare Filip Trpcevski tror att informationen och insikterna under kvällen kan komma till ännu större nytta senare i livet.

– Det är väldigt nyttigt att få den här utbildningen och kunna förstå om människor i ens närhet mår dåligt. Det är tufft om någon mår dåligt. Jag har också mått dåligt. Och jag vill att folk ska prata med mig om de vill, jag vill vara ett stöd för mina vänner och för familjen.

– Man har inte så mycket problem och ansvar nu, men när man blir 18 år, ska tjäna sina egna pengar och kommer flytta ut kan det bli tuffare. Man kommer att gå igenom mycket med kärleksrelationer och kanske ekonomiska problem. Det här är nyttigt, man kan lära sig att använda olika metoder, säger han.

När det kommer till det egna laget tror spelarna att utbildningen kan få en fin påverkan på jargongen i laget. 

–      Vi pratar inte med varandra riktigt på det sättet. Det är mest fotbollssnack. Nu när de har berättat för oss om det här kanske vi vågar tänka lite er på det. Förut har man kanske till och med skojat bort saker, något som jag inte tycker är okej. Men nu kanske alla tänker till och det kan bli en förändring, säger Sebastian Andrén och får medhåll från Adam Rönnefors:

– Jag tror vi inte att kommer att skämta bort saker så ofta längre och kanske oftare fråga folk hur de mår. 

Tränaren Joel Dahlberg pekar på möjligheten att använda fotbollen som spelarnas "comfort zone" för att utveckla andra egenskaper. I fotbollen är de bekväma nog för att kunna ta det som är obekvämt.

Joel Dahlberg till vänster och Anders Wahrnberg till höger.

Ungdomsansvarig Anders Wahrnberg tvekade aldrig när önskemålet om utbildningen kom på tal. Den växlade in i det spår som man redan valt. Tidigare har Häckens ungdomssektion till exempel utbildat ledare i kunskap om hur man förebygger sexuellt ofredande.

När vi ses på Slätta Damm på Hisingen utanför centrala Göteborg är konstgräsplanerna tomma. Det är vardagsmorgon och barnen är i skolan.

Grunden är breddverksamhet för flickor och pojkar, men också seniorverksamhet för kvinnor. Pojkarna lämnar för elitverksamhet året då de ska fylla 16.

Vid sidan av fotbollen sätter Anders Wahrnberg stort värde vid att – inom föreningens ramar – utbilda spelarna även som människor.

Han ser på sikt två spelarutbildningsplaner: den rent fotbollsmässigt och den psykosociala.

– Det är vårt ansvar som förening att de ska få med sig det här, säger Anders Wahrnberg.

Han talar från hjärtat och med ett stort engagemang.

– På utbildningen för föräldrarna talade vi om vikten av kost och sömn. Tidigare har jag talat om kost och sömn för att prestera på planen. Nu var det kost och sömn för att fungera som människa. Helt plötsligt tänkte jag att det var ju det som de bitarna handlade om.  Målet är inte att bli en bra fotbollsspelare, det kommer om de mår bra som människor. Det genomsyrar allt som vi gör nu. 

Ska idrottsföreningar ta detta ansvaret?

– Ja, absolut. Jag vill se det som att vi ska utbilda våra spelare till att bli sina egna tränare och det handlar om både på och utanför planen. Man ska få verktyg för hur man gör för att mår bra.

Hur ser man att en ung spelare inte mår bra?

– Det är väl just det som är utmaningen. Att man inte ser om någon mår bra eller dåligt. Det jag vill i min roll som ungdomsansvarig säkerställa att våra ledare kan se signaler och hur vi på ideell basis kan skapa en miljö där vi kan fånga upp personer som mår mindre bra.

Tillbaka till Joel Dahlberg, tränaren. Han som ska guida de 26 unga 15-åringarna vidare under hösten.

 Om spelare mår dåligt är du beredd på att fånga upp det?

– Jag känner inte att jag har ett ökat ansvar för alla spelares psykiska välmående, utan jag har det ansvar som jag har som ledare. Men det här ger mig verktyg om det skulle vara så att en kille i min grupp skulle komma till mig så kan jag hantera det på ett mer professionellt sätt. Jag vet vart jag ska vända mig om det behövs. Det är inte så att jag känner att föreningen prackar på mig en massa ansvar att jag ska vara terapeut.

– Det kommer troligen aldrig hända att jag behöver ha ett akut samtal. Men om det skulle hända vill man inte att det ska rinna ut i sanden utan ha ganska konkreta hjälpmedel. Och det har jag fått.

ARTIKELN HANDLAR OM