Något är fel – HIF...

SPORTBLADET

...för att tappa i slutminuterna på nytt kan inte bara vara oflyt

HELSINGBORG. Oflyt, sa Henke Larsson. Om och om och om igen.

För 15 år sen hade jag inte kunnat skriva det i Aftonbladet.

Oflyt var ett förbjudet ord.

Kanske med all rätt.

I början på 1990-talet skapade dåvarande chefredaktören Thorbjörn Larsson en floskellista med ord som vi inte fick använda när vi skrev om sport. Oflyt toppade listan. ”Det finns inget som heter oflyt”, vrålade Larsson men i?går stod som sagt en mycket mer berömd Larsson och hävdade motsatsen.

Ex-chefredaktören gav en rad exempel på ord att använda i stället när man skulle förklara varför något gått som det inte skulle gå.

Oförmåga, oskicklighet, otur rentav och en del till. När jag prövar med bristande skärpa naglar en mörk Henkeblick fast mig i golvet och jag får än en gång oflyt, bara oflyt och ingenting annat än oflyt som enda sanning.

Kanske är det så.

Kanske inte.

Helsingborg har verkligen spelat bra fotboll i år. Det är flyt i spelet ända från Andreas Granqvists kontrollerade uppspel fram till Henkes ofta genialiska skarvningar och sista passningar. Marcus Lantz närmar sig sin forna toppnivå och balanserar mittfältet till perfektion. Allt har sett så bra ut och ändå har HIF bara nio poäng efter sex matcher.

Något är alltså fel.

Eller så flyter det bara dåligt ett tag så här i inledningen. Lossnar målskyttet för Henkes kedjekompis – vem det än är – blir HIF laget att slå i år.

Drog på sig skador

Få lag klarar en mardrömstart likt Helsingborgs i?går. Mittbacken Joel Ekstrand armbågad i huvudet efter bara några minuter. Bruten näsa, tecken på hjärnskakning, utbytt i sjunde minuten.

Skúlason nedflyttad från mittfältet och knäskadad efter ett nickförsök bara minuter senare. Inre ledbandet skadat, kanske något ännu värre dessutom.

In med lille Andreas Landgren som inte hinner fram till Marcin Burkhardt när den tekniske Norrköpingsmittfältaren utnyttjar en slumpchans med att snurra runt och överraskande skjuta 1–0 på volley.

Tre tunga motgångar före pausvilan och ändå går Helsingborg in till andra halvlek och spelar ännu bättre, dominerar ännu mer och skapar ännu fler målchanser. Man vänder till 2–1, är fullständigt överlägset – och förlorar två poäng.

Borde haft tur

Någonstans där tar oflytet slut och blir något annat. Kristoffer Arvhage nickade in kvitteringsmålet i precis den position som utbytte Henke Larsson skulle ha försvarat mot.

Inbytte Denilson hade inte med sig information om vem som skulle ta över Henkes uppgift och när Andreas Granqvist upptäckte faran var det för sent.

Oorganisation är kanske också ett ord att använda?

Översätter man oflyt till otur, vilket väl är den närmaste betydelsen, dödar årets HIF-resultat myten att tur är något man förtjänar. Spelar man som HIF gjort borde man alltså ha tur i stället för att tappa poäng på oflyt.

Norrköping backade hem med en defensiv 4–1–4–1-uppställning där Petru Racu skulle täppa till ytan mellan backlinje och mittfältet. Förståeligt med tanke på tidigare resultat.

Norrköping ställde från start upp med ett lag där inte en enda spelare hade gjort mål i årets första fem allsvenska omgångar. Den defensiva taktiken störde inte Helsingborg nämnvärt.

Henke löpte runt och gjorde sig passningsbar och Makondele stack i rätt lägen.

Helsingborg gjorde allting rätt men hade inte flytet. Frågan är om man hittar flytet

i tid så att det kan bli den guldstrid man har kapacitet för att vara med om i år.