Mejla

Lasse Anrell

Anrell: Det är förbannat bra tv – hoppas SVT kan hålla fajten vid liv

Publicerad:
Uppdaterad:

SPORTBLADET

Så har man då sett starten på andra säsongen av Mästarnas mästare och kan konstatera att det är alldeles förbannat bra tv.

Två miljoner svenskar kommer att se Patrik Sjöbergs högstadiemobbning av Stefan Holm och två miljoner kommer omväxlande att hata och älska honom för den.

Det var ju underbart att se.

Hur den gamle streetsmarte göteborgaren Sjöberg direkt rök ihop med den nörd­smarte värmlänningen Holm.

Jag föreställer mig att båda hade tänkt sig att låta bli att bjuda SVT på de där enkla greppen men så hade det inte ens gått 2.42 av första programmet innan de rök ihop och Holm med trulig min hade sagt att han minsann hade vunnit OS-guld och Sjöberg hade kläckt ur sig att han slagit världs­rekord och det smällde ju faktiskt ­lite ­högre.

Sen var bataljen igång.

Sjöberg triggade Holm så fort han fick en chans och Holm var inte sen att svara och försöka utnyttja sin överlägsna intelligens mot den skarpa ordmattan från Sjöberg.

Vem som vann första fajten?

Ett kraftfält av oförlösta känslor

Jag skulle säga att det blev oavgjort. Jag gillar båda. Har haft med dem båda att ­göra och vet att de på något sätt hatar och älskar varandra. Sjöberg mest.

Men även Holm är ett litet kraftfällt av oförlösta känslor mot mannen som startade hela den revolution som fick sin kulmen i såna som Holm.

Jag tror att hela hans existens egent­ligen är inställd på att få Sjöbergs kärlek. Jag tror också att det är mindre sannolikt att han får den än att han skulle vinna ett OS-guld där i Aten.

Men eftersom han faktiskt vann ett OS-guld så bör han ju aldrig sluta hoppas...

Jag antar – eller hoppas – också att Mikael Leijnegard och SVT lyckas hålla den här fajten vid liv många veckor till – helst ända fram till nionde mars när det sista av de nio programmen sänds.

Här är ditt liv – med värdighet

Jag har inte sett fler än det som gick i går, men Aftonbladets tv-expert Jan-Olov ­Andersson som tjuvkikat på fler, säger att det kommer att fortsätta att vara bra.

Tror jag det.

Mästarnas mästare är ju redan en svensk tv-klassiker, trots att det ­bara är andra säsongen det sänds. Ungefär som ett Stjärnorna på slottet – fast för gamla avdankade idrottsstjärnor.

Och svenska folket älskar verkligen sina gamla idrottsstjärnor.

Stunden i går med Tomas Brolin med bilderna från hans tidiga karriär och hans stora stunder och smärtan vid skadan mot Ungern är ju fantastiskt stor tv. ”Här är ditt liv” i kortformat, med värdighet och känsla.

Kul också att se att Brolin är en player. Folk underskattar ofta hans streetsmarthet. Jag skulle vilja varna för honom som slutsegrare.

Jag förlorade själv mot honom i ­Jeopardy häromåret och det var inget jag gillade. Så jag hoppas att de andra inte under­skattar honom och hans bylsiga uppsyn. Det ­gjorde jag.

Kan vi förvänta oss nåt kul av de andra?

Tja, jag vet inte. Tomas Gustafson är ­lite tråkig sen han blev pamp, Tomas Johansson har jag lite svårt för sen han avslöjades som dopare, Ulrika Knape är bra men sprang lite dåligt i går, Catrin Nilsmark verkar väl­tränad, Agneta Andersson borde vara en kandidat för slut­segern eftersom hon är kanotist, Louise Karlsson är ung och pigg, Åsa Sandell haltade som en punchig boxare och Armand Krajnc kunde inte ens springa i uppförsbacke.

Men lite lagom osams och dåliga förlorare ska de nog kunna bli.

Av: Lasse Anrell

Publicerad: