Skidtalangen: ”Jag svullnade bara upp...”

Av: Petra Thorén

Publicerad:
Lovisa Modig
Foto: JON OLAV NESVOLD / BILDBYRÅN NORWAY
Lovisa Modig

SPORTBLADET

TOBLACH. Lovisa Modig har tagit sin egen väg till landslagsverksamheten.

I en intervju med Sportbladet berättar skidtalangen om saknaden efter pappan som tog livet av sig och erfarenheten av överträning.

– Jag svullnade bara upp av vätska, säger hon.

Det var ett känslosamt möte i trädgården utanför Hotel Santer i Toblach för en dryg vecka sedan. Lovisa Modig hade inte varit med på träningspassen med Charlotte Kalla och Stina Nilsson så det fanns ett frågetecken.

När hon slog sig ner i stolen mitt emot och snörvlade var förklaringen lika klar som solen som dränkte den nu höstskrudade skidstadion i det italienska alpparadiset.

– Jag blev snuvig och ska åka hem. Det är sjukt trist. Jag har bara shoppat och ätit..., sa Lovisa Modig med ett snett leende.

Hon hade så gärna mätt sina krafter med de bästa under vassa förutsättningar i de italienska bergen, men lägret blev något annat än vad Lovisa Modig tänkt sig.

Men tid och kraft för en intervju hade den spännande 25-åringen, som slagit igenom sent.

Steget in i Svenska skidförbundets utmanarlandslag har varit betydelsefullt men aningen skrämmande för Lovisa Modig.

– Det har varit väldigt utvecklande för mig. Det är en väldigt annorlunda väg. Jag har aldrig varit med i några landslag. Jag försöker avvakta och se hur det fungerar och sen typ härmas litegrann... (skratt).

– Jag ser om det är något jag vill göra själv. Om det passar mig. Man får mycket inspiration. Det är ett väldigt härligt gäng. De är välkomnande och kärleksfulla. Men jag är inte van vid att ha så många som bryr sig om vad jag gör.

Har du kört ett eget race?

– Jag har kört mitt eget race jättemycket och jag vill gärna fortsätta med det. 

Vad ser ledarna i dig tror du?

– Jag har gått framåt jättemycket de senaste två åren, det är väl lite det som man ser. Det har jag gjort utan hjälp så de kanske tänker att om man lägger in lite resurser så kan det smälla på än mer.

Ambitionen av att smälta in ska förenas med en känsla av frihet.

– Jag försöker ta inputs, men får känna efter så det inte blir för mycket. Jag tar in mycket och fort, men försöker vara noga med att hålla det på en lagom nivå. Jag är van vid att sköta mitt eget. Det är ingen som sagt till mig var jag ska vara tidigare så kommer jag till en värld där allt är planerat till punkt och pricka.

Vad händer då?

– Jag är lite avvaktande och försöker se hur det fungerar.  Det går bra på läger, men jag tror inte att jag skulle vilja ha det så hela tiden...

Att Lovisa Modig skulle välja skidåkningen har inte alltid varit givet. Även om hennes pappa tidigt önskade sig det.

– Jag var väldigt motstridig först när jag var liten. Jag hatade skidor. Det var det värsta, jag älskade djur... Men så fick jag en hund och började träna med den. När jag började röra på mig blev allt lite bättre, berättar hon.

Hennes far Stefan finns inte längre. Han tog livet av sig tidigare i år efter att han drabbats av psykisk ohälsa. Lovisa Modig har berättat om dödsfallet öppet och starkt i tidningen NSD och påpekar för Sportbladet att hon tycker det är viktigt att tala om det som har hänt.

– Jo, jag känner att det som har hänt har hänt. Det var jättejobbigt då, det var det. Han var ett jättestort stöd för mig under tiden jag höll på. Det var också därför extremt viktigt att jag kom med i laget. Annars hade jag inte kunnat hålla på, eller det hade varit svårare. Nu har jag fått mycket hjälp med material och så.

– Men han var min största supporter. Att inte ha det kvar har varit jobbigt. Han hade varit extremt stolt om han hade fått uppleva om jag hade varit med i laget.

– Skidor var min farsas största intresse, han höll på själv när han var yngre. Han såg väl potential i mig. Min brorsa var en jättetalang, men han hade inte några tävlingsnerver.  Jag hade inte samma talang, men hade bra tävlingsnerver.

Foto: JON OLAV NESVOLD / BILDBYRÅN NORWAY

Är det din största styrka?

– Det kan vara det litegrann. Jag är inte så stressad när jag kommer på tävling. Det är lite kul. Jag har lärt mig att jag tävlar för mig själv. Jag har aldrig känt press att tävla för någon annans skull än min egen, säger Lovisa Modig.

Hon och pappan blev som ett litet team under uppväxten och den unga satsningen.

– Han kunde åka land och rike runt för att jag skulle få åka skidor, berättar hon.

Efter grundskolan började Lovisa Modig på skidgymnasium. Det blev en tuff period för kroppen, något hon insåg först senare när hon tog klivet till universitetet.

– Man blir en tajt grupp och man gör som man tror att man ska göra. Jag kände inte efter själv, jag ville bara träna mer. Stod det att jag skulle träna 25 timmar tänkte jag att 30 blir bra. Jag ville alltid tänja på gränserna. Pappa var lite emot att jag skulle göra som alla andra, säger hon och fortsätter:

– Sen när jag började på universitet var jag helt under isen. Jag hade tränat alldeles för mycket.

Hur yttrade det sig?

– Jag svullnade upp av vätska. Speciellt ansiktet, men också fingrarna. Jag förstod ingenting, jag gick och vägde mig och vägde typ tio kilo mer. Det tog ungefär två veckor att samla på sig allt det där, sen gick jag runt så. Allt försvann efter någon vecka, det liksom bara rann av mig.

Gick du inte till en läkare?

– Nej, nej. Det där höll jag för mig själv. Jag sa till pappa efteråt.....

När hon tog sig ur bubblan för fem år sedan hade hon tappat lusten för träning. Hon började bara köra det hon fann var kul.

– Jag började gå min egen väg. Min pappa gav mig en massa tips och sa att jag skulle tänka på mig själv. Och så började det gå bra. Det som hände var en erfarenhet som jag har blivit berikad av, säger hon.

Hennes framgångar i spåren har inneburit att hon fått göra världscupspremiär. Först i Ulricehamn 2017 i nationell grupp, men senare i Holmenkollen och Falun.

Till vintern hoppas Lovisa Modig på nya möjligheter i världscupen.

Det hade pappa Stefan gillat.

– Han största önskan var att jag skulle komma med i laget, att det ska gå bra för mig, säger Lovisa.

Publicerad:

LÄS VIDARE