Mejla

Erik Niva

Niva: Ge oss ett Sverige att tro på

Publicerad:
Uppdaterad:

Har varit en karikatyr – tid för nystart

1 av 2

En match, ett lag, ett land.

De senaste åren har jag haft förtvivlat svårt att verkligen tycka om herrlandslaget, det de stått för, det de styrts mot och det de signalerat.

Jag kräver inte seger här och nu. Jag begär struktur, stadga, systematik och ett Sverige värt att tro på.

Visa mig hur du spelar fotboll och jag ska berätta för dig vem du är.

Jag har aldrig trott på det där med människor som förändras fullständigt då de korsar sidlinjen, aldrig sett motsättningen mellan tyst beslutsamhet i vardagen och vrålande vinnarhuvud i mittcirkeln.

Det är bara masken som ersatts av matchtröjan. Du är den du är, det är bara det att det syns lite tidigare när du har en boll framför fötterna.

Givetvis har det här inget med kvalitet att göra, utan bottnar i personlighet, karaktär, uttryckssätt.

Det märks på hur du behandlar bollen – den lynnige dribblern har tamejtusan alltid ett bohemiskt stråk som löper rakt genom livet – men framför allt avslöjas du av hur du möter utmaningen.

Den som låter lagkamraterna ta hemjobbet är den som sätter sitt eget namn överst på grupparbetet som de andra dragit ihop. Den som däremot snabbt hämtar bollen i det egna nätet efter ett godkänt offsidemål i 87:e är även den som har lättast ta sig vidare den dagen arbetsplatsen varslar.

Det gällde på skolgården när jag själv var liten, och det gäller på nationalarenorna där de allra bästa spelar än i dag. Det är giltigt för den enskilde, men blir nästan ännu tydligare när individerna smälter samman och bildar ett lag.

Blir inte ett annat land – men annan avbild

Nuförtiden går det ju inte att titta på Manchester United och inbilla sig att de på något sätt reflekterar livsvillkoren i nordvästra England, men det går fortfarande att titta på ett landslag klätt i blågult och utläsa något om Sverige.

Fotbollen som spegel? Ja, faktiskt. Som en sån där skrattspegel som finns i Lustiga Huset, en sådan som förstärker vissa drag och utplånar andra.

Sverige blir inte ett annat land för att Janne Andersson sätter sig där Erik Hamrén nyss brukade sitta – herrejistanes – men vår avbild kan ändå se annorlunda ut.

Tycks inte pannan vara lite högre, en sådan där tänkarpanna? Verkar inte benen längre, fyllda med lite med spring? Jag kan bara hoppas att det inte är önsketänkande.

I lite väl många år har bilden av det svenska landslaget mest sett ut som en karikatyr som framhävt några av våra sämsta sidor. Ängsligt, reaktivt, självcentrerat, småsint. Illa förberett, men ändå fullpumpat med en känsla av berättigande.

Vi har varit det där laget som letat fel i andra snarare än att rannsaka sig själv, och för oss som tror på sambandet mellan fotboll och samhälle har det legat obehagligt nära till hands att fråga sig om det även är den nation vi kommit att bli.

Nu är vi i skriande behov av en nystart, och i kväll möter vi Nederländerna i en match som riskerar att bli direkt avgörande för våra ömtåliga möjligheter att överhuvudtaget nå ett VM-playoff.

Rätt att förvänta oss sans och balans

Ändå är det inte läge att begära någonting alls. En ynka vecka efter den mest genomgripande generationsväxling det svenska herrlandslaget gått igenom på sisådär 20 år måste både förväntningarna och tvärsäkerheten ligga på en rimlig nivå.

Jag kommer inte kräva att Ludwig Augustinsson startar eller att vi väljer åtminstone en spelare med invandrarbakgrund – även om det senare gör mig uppriktigt förbryllad – och än mindre kommer jag kräva att vi vinner matchen.

Redan nu tycker jag sannerligen att vi har rätt att förvänta oss större sans och balans än vi hade mot Nederländerna i början av den förra förbundskaptenscykeln. Jag förutsätter ett lag där varje spelare känner till sina grunduppgifter och springer ut på planen utan vare sig storhetsvansinne eller undergivenhet.

Och om två, tre år? Då vill jag se kvittot på tålmodigt, strävsamt, metodiskt och strukturerat fotbollsarbete. Då vill jag återigen se ett blågult landslag som klarar av att kombinera kollektivism med individualism, som besegrar oddsen snarare än resignerar inför dem, som ger oss något att se upp till och något att tro på.

För Sverige i tiden.

Vilka är vi egentligen? Vi är de beslut vi fattar, den förståelse vi visar och den gemenskap vi bygger. Vi är de medier vi konsumerar, de sånger vi sjunger och den fotboll vi spelar.

I kväll går vi till en ihålig, kvartstom nationalarena och ställer oss framför den största samhällsspegel idrotten och kulturen kan ge oss. Jag befarar att mycket kommer att se både skevt och bräckligt ut, men jag hoppas verkligen att vi kan lära oss att tycka om det vi ser.

Av: Erik Niva

Publicerad: