Vi behöver dig, Zlatan

SPORTBLADET

Bank om en tragisk trångsynthet

Dagen efter, full av hjältar och en skön, ren Stockholmsluft.

Det enda som stinker är det här:

"Vi behöver inte Zlatan".

Denna tragiska trångsynthet.

Jo, till och med Stockholm förstod att det var läge att njuta i går. Fredrik Ljungberg haltade runt i gigantiska boots och log, Erik Edman åkte taxi och log, Johan Elmander gav intervjuer och log, och det var som om hela stan gick runt med ett nyförälskat leende.

Sverige-Spanien 2-0. Den höll i går också.

Efter uppvisningen i gammalsvenska fotbollsdygder ställde sig ett helt folk på gator och torg, nykärt i ett nygammalt landslag skrek de rakt ut:

- Äntligen hemma!

Lagerbäcks L-A-G såg ut som något att spegla sig i igen, som något långt bort från trasiga jeans, divig uppsyn och fuck all-attityd. Det var mandom, mod och morske män som kunde sparka högt och långt, ta en kula för varandra och angöra en brygga om det krävdes.

Det var så befriande, som att lyfta undan en möglig filt och se solen.

Förtjänar varje ögonblick

I går sommarspatserade jag genom Humlegården, till en hotellkällare där det lyste av välbehag. Allbäck, Svensson, Elmander och Hansson fick sola sig i glansen efter att ha offrat allt de hade, och de förtjänar varje ögonblick. De visade vad de var gjorda av i lördags, och det fanns ingenting jag ville ta bort eller lägga till.

En sak, bara:

Att hjältar kan se ut som Petter Hansson betyder inte att de alltid måste göra det.

De kan, till exempel, se ut som Zlatan Ibrahimovic.

Vinden blåste överallt åt samma håll i går, och det gjorde mig beklämd. Zlatan ska stanna hemma, han behövs inte, han är inte välkommen in i detta kollektiva, härliga, svenska landslag.

Som om det var antingen eller.

Snyggast i världen mot de stora

Sverige har hittat hem, men visst minns ni hur det såg ut när det där hemma (kämpa, organisera, springa, visa moral, kontra) var allt vi hade? Att vi var snyggast i världen när vi mötte de stora, men betongrövat uddlösa mot Luxemburg?

Sedan kom Zlatan, Christian Wilhelmsson, Erik Edman in med något annat, som tvingade fram ett nytt sätt att tänka. Sverige skulle spela fotboll. De kunde till och med klacka in bollar i krysset om det knep. I går frågade jag den ljuvlige Marcus Allbäck om vad det betytt för landslaget, och han sa:

- Vi hittade tillbaka till det klassiska sättet nu, men de senaste två åren har vi utvecklat vårt anfallsspel. Nu börjar vi hitta en mix. Det är det som är det fina, att hitta den balansen. Vi kände att vi tappat det solida försvarsspelet men i går visade vi att vi hittat en god mix.

Precis så.

Det där som Allbäck kallar mix är det enda som kan göra Sverige bättre. Jag är övertygad om det. Om Sverige ska spela EM om två år - och, ja, det ska vi väl - så ska vi göra det med ett lag som spelar svettig kollektivfotboll när det måste, och som solodribblar när det kan.

Erbjuder möjligheter

Niclas Alexandersson har en roll i det landslaget, liksom Christian Wilhelmsson. Johan Elmander slåss om en plats, liksom Zlatan Ibrahimovic. Zlatan är en besvärlig jävel, en obekväm och egen och inte så lite arrogant typ. Han är dessutom ur form ibland (under VM argumenterade jag för att Allbäck skulle ta hans plats mot England), och ingen ska vara given i ett svenskt landslag.

Men det är väl självklart att Zlatan behövs, att han erbjuder möjligheter som ingen annan gör.

Jag hade gärna sett honom här redan nu.

I dag åker vi till Island, om jag är rätt informerad ska det vara fyra grader och regn på onsdag kväll. Islands Linderoth (Brynjar Gunnarsson, Reading) är avstängd, och Lars Lagerbäck har tre nya problem (Anders Svensson, Linderoth, Fredrik Ljungberg) att lösa.

Det är inte enkelt, men i går satt jag på en uteservering med solen rakt i ansiktet och Sverige hade fortfarande slagit Spanien med 2-0.

Så jag kan inte påstå att något kändes särskilt svårt heller.