Wennerholm: Vi kan få en ny ”Stenmarkfeber”

På bara en sommar har Armand Duplantis, 18, skaffat sig rena rockstjärnestatusen.

Jag tror han kommer att vara svensk friidrotts största någonsin innan karriären är över.

Stavhopp är en gren som trollbinder svenska folket.

Ungefär som Ingemar Stenmark i slalom.

Ingemar är också en av dem som älskar stav och jag är inte förvånad att han satt klistrad vid tv-apparaten och jublade när ”Mondo” hoppade 6,05.

Han var inte ensam.

Jag har ju sett Ingemar sitta i stavhoppskurvan vid den stora friidrottsgalan i Monaco massor av gånger under de år han bodde i det lilla furstendömet.

Nu känns det som vi har en ny ”Stenmarks-feber” på gång.

Svenska folkets kärlek till just stavhopp går långt tillbaka i tiden.

Intresset spänner över generationer och det blev EM-silver i stav redan i historiens första europamästerskap genom Bo Ljungberg.

Senare blev Ragnar ”Ragge” Lundberg den första stora stavstjärnan, när han hoppade hem andra svenska EM-guldet i stav i Bryssel 1950, där han även sprang hem ett EM-silver på 110 häck.

Då hade Allan Lindberg vunnit EM-guld redan i Oslo 1946.

Men det stora genombrottet kom med Kjell Isakssons tre världsrekord inom loppet av knappt två månader våren och sommaren 1972.

Då var det riktig stavhoppsfeber i Sverige första gången.

Foto: TT NYHETSBYRÅN
Foto: CAROLINA BYRMO / 85440
Isaksson.

Kjell Isaksson tog även EM-silver både i Aten 1969 och i Helsingfors 1971 och strax bakom sig hade han Hans Lagerqvist som var nästan lika bra.

Kjell Isaksson var också med i några av den tidens tv-program, som det allra första Superstars i Svt 1975 och visade upp sin mångsidighet. Han imponerade lika mycket där, som Ingemar Stenmark gjorde när han vann Mästarna mästare som 55-åring 2011. Och inför en miljonpublik.

Det finns heller ingen enskild gren där Sverige satt så många världsrekord.

Då räknar jag in även juniorvärldsrekorden, där Angelica Bengtsson hann göra fem världsrekordhopp innan hon blev senior.

Armand Duplantis är uppe i lika många just nu. Och det kan bli fler.

Med Kjell Isaksson tre seniorvärldsrekord hamnar vi på totalt tretton.

Men det är ingen tvekan om att Armand Duplantis kommer att bli den störste.

Jag kan inte sluta tänka på hans guldhopp på 6,05 där i Berlin, där han inte var i närheten av ribban.

Foto: TT SPORT TT NYHETSBYRÅN
Foto: Jessica Gow/TT / TT NYHETSBYR≈N

Vissa hävdar att det var världens första hopp över 6,20, även om det alltid är svårt att bedöma.

Jag vågar inte sträcka mig så långt, men det är ingen tvekan om att han är på väg mot de höjderna i framtiden.

I Berlin var han inne på okänd mark när han tog sina 6,05 och med en stav han bara använt en gång tidigare. Han hade ingen aning om hur han skulle hantera den styvare staven, eller hur han skulle ställa in stavställningen.

Pappa Greg kunde bara gissa där på läktaren.

Men allt blev rätt och det blev det perfekta hoppet.

Det blev EM-guld och ett friidrotts-Sverige som inte kan sluta prata stavhopp.

▪▪▪

Men Armand Duplantis är inte bara framgångsrik som stavhoppare.

Han har all den utstrålning och öppenhet som gör en stjärna även vid sidan om.

Jag har ju följt Mondo hela den här sommaren och han är oerhört populär bland publik och medtävlare. Det är ingen tillfällighet att till och med konkurrenterna älskar honom och att franske stjärnan Renaud Lavillenie var först framme och gratulerade efter EM-guldet.

Han är ofta den som stannar längst i mixade zonen och på presskonferenser och har alltid nya, intressanta svar och infallsvinklar.

I Karlstad såg jag Mondo omsvärmad av autografjägare efter GP-tävlingen den 25 juli.

Han skrev åt alla, ställde upp på selfies och njöt av uppmärksamheten. Han bjöd verkligen på sig själv.

Foto: Mats Wennerholm
Duplantis i Karlstad.

Han har allt som gör en stjärna och folkhemshjälte, även om det fortfarande finns de som ser honom mer som amerikan än svensk. Men han har dubbla pass, mamma Helena är svensk och han har tillbringat och njutit av de flesta somrar i Sverige.

Och det amerikanska inslaget stämmer väl mest när det gäller attityd och inställning och att alltid hoppa för seger.

Det svensk friidrott behöver mest just nu.

avMats Wennerholm