Tempot hinner aldrig sjunka

SPORTBLADET

För mig är friidrott en 50/50-sport.

Alltså, jag tycker att ungefär hälften av grenarna är något att ha.

Då menar jag rent underhållningsmässigt. Det är inte så att jag tycker att någon gren är värdelös, men inte lika rolig att titta på.

Helst ska det vara rafflande (läs 100 meter och stafett) och nervkittlande, (läs höjdhopp och de flesta grenar där Sverige har en chans). De delar som går bort är i grova drag alla som innehåller någon form av kast (läs diskus, spjut, kula och slägga) och de som innebär långa sträckor till fots (läs alla löpgrenar längre än 800 meter). Kanske verkar jag krass, men alla kan inte tycka om allt.

Det var riktigt

roligt att kunna ägna hela torsdagskvällen åt Europacupen i Malaga. Friidrott för hela slanten nu när fotbolls-VM tagit en kort paus. Även om Sverige inte var med i toppstriden fanns det gott om höjdpunkter. Kajsa Bergqvist, Emma Green, Susanna Kallur och Daniela Lincoln-Saavedra visade alla det finns gott om medaljhopp inför Göteborgs-EM i augusti.

Det allra bästa

med SVT 24:s sändningar var Jonas Karlsson. Det är verkligen här han hör hemma, i friidrottsvärlden.

Jag har väldigt svårt för honom som krönikör. I den rollen är han inte lika övertygande och säker som när han kommenterar friidrott. Här märks det tydligt att han vet vad han pratar om.

Det sämsta med

sändningen var att den spanske bildproducenten styrde över vilka bilder som skulle visas och när. Och det visade sig snabbt att han och jag inte alls hade samma smak eller intressen. Han valde att visa damernas 1 500 meter och herrarnas diskus i stället för höjdhopp med Kajsa Bergqvist. När hon rev på 1,92 fick vi avnjuta

3 000 meter hinder. Bedrövligt!

Men i det stora hela tycker jag om fri­idrottssändningar. Med en bra bildproducent får man hela tiden det som är bäst just då. Tempot hinner aldrig sjunka när det växlas mellan olika grenar. Alla bäst blir det förstås om produktionen har fokus på de svenska deltagarna.

Emma Suslin