Italiens stjärnor - barnsliga lipsillar

SPORTBLADET

På samma sätt som man vill se glädjen efter en seger vill man se uppriktiga känslor efter en förlust.

I sådana lägen är ärlighet det bästa som finns. Delad sorg är halv sorg. Och den som erkänner ett misstag tar udden ur kritiken.

Foto: Bhuää!! Totti och Italien beter sig som småungar, enligt Sportbladets krönikör.

Detta är dock inte det italienska landslagets melodi.

"Spela ner och förneka" är Marcello Lippis taktik på press-konferensen han helst skulle vilja undvika, dagen efter katastrofmatchen.

Okej, katastrofmatch är en term som används av journalisterna inte av italienska fotbollsförbundet.

Italienarna tog ju en poäng trots allt.

Men nog måste Lippi och fotbollspampen bredvid honom känna lika starkt som alla andra att matchen i går var ohyggligt negativ för italienarna.

Som att lyssna på en 90 minuter lång konsert med ostämda instrument, ledda av en tondöv dirigent.

Bortsett från att det skorrar i öronen, är konsekvenserna digra.

I all korthet:

a) italienarna bekräftar sitt dåliga rykte internationellt.

b) Italien förlorar en av sina bästa mittfältare för resten av turneringen

c) "gli azzurri" avslöjar att de reagerar som bortskämda småungar när någonting går dem emot.

Gömmer sig

Var håller förresten de omhuldade guldgossarna till en dag som denna?

Det skulle ha sett snyggt ut, om åtminstone en spelare hade suttit där bredvid Lippi på podiet och svarat på frågor. Det här är en viktig presskonferens. Det är därför det är så fullt.

Men risken med att släppa fram en spelare är naturligtvis att han inte kommer ihåg vilket av de färdigtuggade svaren han ska använda.

Alltid samma misstag

Risken är att någon försäger sig. På sitt sätt gör Lippi det själv.

- Jag tror inte alls att det här är skadligt för Italiens rykte. Amerikanerna gjorde sitt offside-mål när Simone Perrotta låg på gräset och vred sig i plågor. Kallar ni det fair play?

Nej, det gör vi inte. Men det går inte att jämföra med att De Rossi avsiktligt och med full kraft drämmer en armbåge rakt i ansiktet på sin motståndare.

Lippis analys av matchen är följande:

Italienarna gjorde samma misstag som de alltid gör.

De var så nöjda med sig själva efter allt beröm de fick efter matchen mot Ghana, att de inte var tillräckligt taggade när de mötte USA.

Dessutom var de fortfarande trötta efter debuten.

Det är konstigt att han inte själv hör hur dumt det där låter.

Nej men hu! Har barnvakten glömt att se till att skyddslingarna sover sin tupplur efter lunch? Eller är det någon som har suttit uppe och tittat på tv för länge?

Alla förstår att ett VM innebär en enorm press på ett landslag. Men Italien ställer upp elva av världens rikaste, tekniskt skickligaste och mest kända spelare.

Att underskatta motståndaren är inte professionellt.

Men det verkliga problemet är att dessa överbetalda världsstjärnor inte är det minsta professionella när det verkligen behövs.

Proffset drar ett djupt andetag, koncentrerar sig på att lösa problemet och förlorar aldrig målet ur sikte.

Det är detta som italienarna inte klarar som kollektiv.

Ingen spelar utomlands

Lippi säger att detta är ett välkänt, urgammalt problem. Då vore det på tiden att ifrågasätta om denna psykiska bräcklighet beror på att spelarna är överbeskyddade. Inte en enda "azzurro" spelar utomlands.

Det är ovanligt för ett landslag. De 23 utvalda har tillbringat hela sina yrkesliv i den italienska fotbollsvärlden där allt är tillåtet.

Allt, utom att säga hur det verkligen ligger till.

I den slutna världen tycks ingen förstå att det bästa sättet att rädda italienarnas rykte vore att behandla spelarna som vuxna människor, att erkänna misstag och fördöma dem hårt, när det finns anledning till det.

Kristina Kappelin