Trots nytt rekord ser folket en fuskare

SPORTBLADET

Sportveckan i USA med Per Bjurman

LOS ANGELES

Han använder sitt basebollträ som Tor använde sin hammare och har just tangerat ”Babe” Ruths gamla homerun-rekord.

Men det hjälper inte.

Den märklige Barry Bonds är ändå USA:s mest hatade idrottsman.

Foto: Barry Bonds har tangerat ”Babe” Ruths rekord.

Det var i lördags, när hans San Francisco Giants gästade lokalkonkurrenten Oakland Athletics, som Barry Bonds smackade iväg karriärens 714:e homerun.

Det är alltså en exakt tangering av legendaren ”Babe” Ruths fantastiska person­bästa från back in the day.

Följaktligen borde den 41-årige slagmannen vara föremål för rena Henrik Larsson-hyllningarna.

Men inte alls.

Han blev utbuad när han slog sin rekordboll – till och med av Giants egna fans.

Det var bara ännu en bekräftelse på att Barry Bonds, trots sin enorma talang, är USA:s mest avskydde idrottsman.

Det har delvis att göra med att han saknar social kompetens och alltid legat i fejd med såväl fans som journalister.

Men framförallt handlar det om dopning.

Bonds har vid upprepade tillfällen anklagats för att ha sprutat sin kropp full av steroider. Så sent som i vintras kom en bok i vilken författarna radade upp anklagelser och, tyckte de i alla fall, bevis.

I folkets ögon är han en fuskare

Så Giants-stjärnan ses helt enkelt som fuskare och för de flesta amerikaner finns inget lägre, inget tarvligare, än en fuskare.

Särskilt upprört är det just nu i New York, där ”Babe” Ruth har ungefär samma status som profeten Muhammed har i Teheran.

I söndags hade New York Post format siffran 714 på förstasidan – med kanyler.

Väldigt snyggt...

Bonds själv stämmer de som anklagar honom – och spelar sedan surmulet vidare.

Nu har han siktet inställt Hank Aarons all time high, 755 homeruns (och i en kommentar säger denne Aaron, som till skillnad från Ruth fortfarande är vid livet, förstås att han ”hatar” Bonds...)

Hoppas det går vägen, säger jag.

Jag tycker inte heller om fusk, men jag har inte heller särskilt mycket till övers för präktighet och när någon står mitt i en sådan storm av skit och bara är briljant, då blir jag ett fan.

Konferensfinalerna i Stanley Cup-slutspelet har börjat precis som de skulle.

Edmonton och Buffalo...det är lagen jag vill se i final.

Det är de som haft hjärtat under det här slutspelet. Det är de som haft passionen och energin och moralen.

En finalserie dem emellan skulle kunna bli en ren dröm.

Historien om hästen Barbaro ser ut att kunna bli ännu mer tragisk än den om gamla Ego Boy.

Förra helgen vann han klassikern Kentucky Derby.

I lördags skadade han sig så svårt i ett ben att han måste genomgå en direkt livshotande operation.

”Chanserna att han ska överleva är 50/50”, meddelade en veterinär igår.

Jaha, kanske en och annan nu inser att det fanns fog för Michael Nylander-kampanjerna i vintras?

De som tyckte att fjolårets NBA-slutspel var för segt har fått sitt lystmäte i år istället.

Tre av fyra kvartsfinalserier har gått till sju matcher, av vilka de två sista avgjordes i natt.

Jag tror att San Antonio vinner i Texas – derbyt mot Dallas, men hoppas på motsatsen. Jag håller på att bli rent kär i tysken nämligen, Dirk Nowitzki. En oerhörd man.

Vinnaren där går till konferensfinal mot segraren i den andra direkt avgörande fajten, mellan Phoenix och LA Clippers.

I öst är det redan klart att suveräna Detroit Pistons, som till slut lyckades näpsa braksensationen Cleveland, går upp mot Miami Heat.

Basket är inte direkt min sport, men det här är stora, stora matcher det ska bli en våldsam fröjd att följa.

Per Bjurman