En bra målvakt är en som inte märks

SPORTBLADET

Elitserien 2005 – blev det en baksmälla?

Var den hemvävda varianten lika sexig som stjärnvarianten?

En sak vet jag: starkast så här långt lyser Tommy Salo.

Jag vet egentligen inte om nån tänkte igenom på allvar vilken svår situation det var för Salo.

Han efterträdde en ung målvakt som redan skapat en legendstatus i Göteborg. En ung legend mot en gammal legend. Den gamla vinner aldrig. Det är en mardröm att ens försöka. Det är som att försöka axla en pappas mantel. Det går knappast.

Erland Hellström försökte som färsking i Hammarby axla pappa Ronnies mantel. Det fungerade inte. Det var omöjligt. Han var tvungen att försöka bli någonting någon annanstans. Han lyckades och i Assyriska har han visat att han är en klassmålvakt.

Salo sa att han skulle lägga av.

Bästa kompisen Peter Forsberg drog till USA och kvar stod Tommy ensam i en stad som ibland kan vara mycket mörk och mycket liten.

Raggade på NK

Så han blev han kär i en proportionerlig tjej på NK i Göteborg. Och alla som varit på NK i Göteborg vet att där jobbar inga tjejer som man kommer till en sen kväll på Avenyn och försiktigt säger att ”Ja, ö, du, jag undrar om du skulle ha lust att flytta med mig till? eeh? Örnsköldsvik?”

Skulle man ens försöka skulle de titta konstigt på en och så skulle de byta ämne eller så skulle de lugnt och och samlat säga med sin allra mest självklara NK-röst:

– Glöm det grabben.

Tommy är från Surahammar, så jag antar att han inte ens tog upp ämnet. Han bröt kontraktet med Modo, sa att han skulle lägga av, flyttade till Göteborg och skulle bli pensionär. Om inte Frölunda kommit i vägen. Jag tror att vi var många som grymtade lite när ämnet Salo och Frölunda kom på tal. Jag tyckte själv att det var en tveksam idé. Att efterträda Lundqvist var ett tufft jobb. Även för en gammal världsmålvakt.

Göteborgarna tvekade även de. Vi hade en vägg – nu har vi bara en tavla, sa de efter sista träningsmatchen före seriestarten när HV 71 tvålade dit svenska mästarna med 7–2.

Men Stephan Lundh såg säker ut.

Han tvekade inte. Jag frågade honom efter HV-matchen och han svarade att den bästa målvakten skulle stå. Det kunde lika gärna vara Mikael Sandberg som Tommy Salo. Det kanske var bra att han sa så. Han gjorde inte som vi andra skulle gjort och gav sig inte in på några diskussioner för att skydda Salos. Lundh gav ett intryck av att se Salo som exakt den han var just då – inte som en historia. Det tror jag var bra.

Så började serien och Salo gjorde ett okej intryck.

Sen blev det tyst. Inget skrevs. Jag tänkte att hälsan tiger still när det gäller Salo. Skrivs det inget om honom är han bra. Salo vill själv inte träffa journalister. En del kända hockeyjournalister har han till uttryckligen bett att få slippa ha kontakt med.

Imponerades av Oduya

Så såg jag Frölunda–Djurgården i tisdags.

Salo märktes knappt. Han tog allt på ett mycket enkelt och nästan osynligt sätt. Ett mål släppte han in och det var ett direktskott efter uselt försvarsspel. Inte mycket att gnälla om. Jag tänkte att jag skulle skriva om Salo men så kom något annat i vägen. Djurgårdens kris, kanske, eller så blev jag helt betagen av Johnny Oduyas strålande spel.

Eller jag såg de unga spelarna Richard Demén-Williaume (göteborgare) och Kirill Starkov (dansk) och blev nästan ännu mer fascinerad av att två spelare som jag faktiskt knappt hört talas om – jag erkänner – hade sådana handleder att jag bara satt och njöt. Med lite taktiskt skärpa så blir de världsspelare båda två.

Jag släppte Salo.

Men så såg jag matchen Färjestad-Frölunda i torsdags och då gick det inte att släppa Salo.

Det jag såg var en svensk målvakt som höll på att göra sina motståndare helt galna genom sitt lugna, stabila och breda målvaktsspel. En världsmålvakt, helt enkelt, på samma nivå som han skämde bort oss med när han kom hem till VM varenda gång och skapade trygghet i försvaret. En målvakt alla kunde lita på. En målvakt som inte märktes.

Salo var fantastiskt mot Färjestad. I en fantastisk match. Det var som slutspel och kanske till och med som en SM-final. Bjuder elitserien på sån hockey i år så behöver ingen tveka om att det finns ett liv även efter lockouter för svensk hockey.

???

Det finns många nya sköna spelare att njuta av i år. Leksands Petter Ullman (mas), Färjestads Mikael Johansson (värmlänning) och så har Bengt-Åke Gustafsson och jag har samma favorit, nämligen Djurgårdens Alexander Ribbenstrand (nollåtta). En back som aldrig går bort sig.

lasses lista – här är veckans 10 hetaste svenska sportprofiler

Lasse Anrell