I dag sluts cirkeln kring en guldkantad karriär

SPORTBLADET

”Tittar man på resultaten de senaste åren så har man ju inte övertygat”

Foto: Under sin fantastiska karriär har Jörgen Persson mött spelare från inte mindre än sex olika generationer. En stor del kineser, så klart.

PEKING. Han kom till Peking första gången 1981.

Det var här han 25 år senare bestämde sig för comeback.

Det är här han i dag spelar om OS-medaljerna.

Det är här han slagit igenom hos hela svenska folket.

– Det är nog många som räknat ut mig, säger Jörgen Persson.

Det har gått 27 år sedan Jörgen Persson kom till Peking och Kina första gången.

Tillsammans med en annan jättetalang, Jonny Åkesson, och tränaren Glenn Östh landade Jörgen Persson på Pekings flygplats och tog en, som Jörgen senare skulle beskriva den som, ”stigliknande väg” in till stan och hotellet där de skulle bo en månad och träna sex dagar i veckan med kineser.

– Jag kommer ihåg att vi fick nya sparringar varje dag. Efter tio dagar sa vi: ”Hur jävla många spelare har de?”

Många, skulle det visa sig – cirka nio miljoner pingisspelande kineser ska det tydligen finnas.

Och det känns som om Jörgen Persson har mött de flesta.

Eller åtminstone sex generationer under sina 25 år i världstoppen (se här intill).

Vilken har varit den bästa generationen?

– Det är en väldigt bra generation som är nu. Men sedan har vi ju den med Kong Linghui och Liu Guoliang. Det är nog någon av dem.

Vem är den bäste kinesen du mött?

– Jag har varken slagit Wang Liqin eller Wang Hao, så då får jag väl säga de två.

När ni läser detta vet ni om Jörgen lyckades besegra Wang Hao i OS-semifinalen tidigt i morse.

Och kanske också om han fick möta Wang Liqin i en match om guldet eller bronset och hur det gick i den matchen.

Chockat pingisvärlden

Men oavsett hur det har gått så har den 42-årige, populäre hallänningen chockat pingisvärlden genom att gå fram till semifinal och vara övriga världens hopp mot den kinesiska supermakten.

– Det är nog många som räknat ut mig. Och tittar man på resultaten de senaste åren så har man ju inte övertygat.

– Men OS har hela tiden varit målet; att få uppleva ett OS just i Kina, få komma hit igen och göra ett bra resultat.

Jan-Ove Waldners kärlekshistoria med Kina kan ni.

Men Jörgen Persson har också haft sin, och den började alltså på ett träningsläger för ungdomar 1981.

Det var ett likadant läger 25 år senare som fick honom att satsa mot Peking-OS.

Efter VM 2005, som gick i Kina (Shanghai) förstås, lade Persson av. Han hade tappat motivationen och hoppade i stället på ett jobb som tränare för Qatars u-landslag ihop med legendaren Stellan Bengtsson.

2006 tog de med sina adepter till Peking och ett träningsläger.

– Då såg jag 25 stycken tio-, elvaåringar som körde så in i Norden. Det är för härligt med den hungern, hur de brinner för det. Jag sa det till Stellan, att hade man varit 20 år yngre hade man velat vara här och träna. Det var väl där jag fick känslan ”fan, jag ska nog prova igen”.

”Lite förvånad är jag”

Och nu är han alltså här och slåss om medaljerna i sitt sjätte OS – med Glenn Östh som sportchef SOK och Erik Lindh, som tillsammans med Waldner hade varit på läger i Kina redan 1980, som förbundskapten.

Är du förvånad över hur bra det gått?

– Lite förvånad är jag. Men jag har kört bra hela sommaren och fått vara skadefri, förutom de känningarna jag hade i nacken veckan innan jag åkte hit.

Nackproblemen, som gjorde Persson uppriktigt orolig bara en vecka innan OS-avresan, är sviter från den bilolycka Persson var med om 2002. Det var hans andra bilkrasch som gett nackproblem, den förra inträffade 1994 och var nära att sätta stopp för karriären.

– Men nu känns det bra.

Har året i Qatar förlängt din karriär?

– Ja, helt klart. Det var ett skönt år. Jag tränade inte så mycket men jobbade med pingisen och såg det på ett annat sätt. Det gjorde mycket.

Hur är det möjligt att du som 42-åring kan vara med så här långt fram?

– Jag tänker inte så mycket på åldern. Jag tränar lika mycket som de yngre, eller i varje fall mycket vettigare. Och den här generationen – med mig, J-O, Primorac och Saive – har ett enormt kunnande efter alla år.

Det sägs att det förr fanns kopior på Jörgen och J-O i den kinesiska bordtennisen som landslagsspelarna sparrade mot. Det var talanger som inte räckte ända fram och som tvingades spela som de europeiska stjärnorna.

– Ja, det stämmer.

Tror du att de plockat fram dem nu?

– Han har nu gett sig för längesen (skratt). Han är nog för ringrostig... hoppas jag i varje fall.

J-O:s skugga

Många menar att det är först nu, under detta OS, som Persson har klivit fram ur J-O Waldners skugga hos det svenska folket.

Vad säger du själv?

– Jag har gjort bra resultat men han har hela tiden gjort bättre. Så det är klart att man hela tiden känt att han varit den stora. Sen har jag gjort en del också, men visst har jag stått i skuggan av honom.

Det kanske krävs en sådan här OS-framgång?

– Kanske det. Jag hörde att man ställt in lektioner hemma på skolorna. Tur man inte visste något om det före matchen utan fick reda på det efteråt.

ARTIKELN HANDLAR OM

Sommar-OS