En frenetisk fotbollsfiesta

SPORTBLADET

MEXICO CITY. Hur var det på Ullevi då?

Småkallt, ruggigt, tyst och ganska ödsligt?

Inte för att vara sån – men efter nattens frenetiska fotbollsfiesta tror jag inte direkt att Sven-Göran Eriksson lockas av tanken på att en dag bli svensk förbundskapten.

Det var Svennis själv som sa det inför matchen:

– En arena med 100 000 fans… Jag vet inte hur det kommer att bli, men jag tror att det kommer att bli underbart.

Nu vet vi både du och jag, Señor Eriksson.

Nu vet vi vad det innebär med centralamerikanskt VM-kval inför fler än 100 000 åskådare.

Nu har vi på några få minuter hört den vidunderliga klangen av både framgång och fiasko.

Skillnaderna mellan europeisk och latinamerikansk fotboll är många och stora, de går att beskriva på massvis av olika sätt.

Ett ständigt tema

Själv har jag fastnat för ljudet.

Under hela den här veckan i Mexiko har det hängt med som ett ständigt tema. Tidigt var Decio de María – generalsekreterare för det mexikanska förbundet – tvungen att gå ut med sitt perspektiv på hur ljudkulissen skulle påverka matchen.

Inlägget var talande i sig.

Här skulle det för en gångs skull vara ordning och reda. Här skulle det minsann inte stå någon hoprafsad blåsorkester och föra oväsen utanför det honduranska hotellet.

– Vi letar inte fördelar utanför arenan. Ni kan vara säkra på att den honduranska delegationen kommer att få sova ifred.

Må så vara.

Ett oväsende i sex timmar

Själv kom jag in på Aztekastadion lite drygt 75 minuter före avspark. Redan då låg oväsendet som ett hyperaktivt brandlarm över arenan.

De närmaste sex timmarna skulle det aldrig tystna, bara byta skepnad och karaktär gång efter annan.

Svennis första match som mexikansk förbundskapten var en egendomlig historia.

Det var upp och det var ner, det var högt och det var lågt.

Det var ett hemmalag som släppte in ett mål när de förtjänat ledningen, och som sedan vände matchen när de tappat spelet fullständigt.

Det var en känslomässig berg-och-dalbana som hela tiden ackompanjerades av denna rullande, mullrande 100 000-manna massa.

Matchcoachningen gav intryck

Från stolthet i nationalsången och förväntan vid avsparksvrålet över frustration när bollen inte gick in framåt till förtvivlan när den i stället trillade in bakåt.

Från vrede när spelet sedan gick i baklås över vanvettig hysteri vid den plötsliga vändningen till eufori när slutsignalen väl gick.

På Aztekastadion låter det som det spelas, eller om det nu är tvärtom.

Här finns inte den där koreograferade läktarsången, och här saknas den där extrema kollektiva organisationen från de europeiska taktiktavlorna.

Ni kanske tror att ni kan er Sven-Göran Eriksson, men frågan är om ni riktigt hade känt igen er i natt.

4-2-3-1-formationen han startade med var väl en sak – det var matchcoachningen som verkligen gav intryck.

In med en ny anfallare efter tio minuter av andra halvlek. En till fem minuter senare. Och ännu en efter ytterligare tio minuter.

Släpp på systemet, förvandla ytterbackarna till någon sorts wide-receivers, tuta och kör, se vad som händer.

Och ja… Det som hände var att Stuttgarts defensive mittfältare Pável Pardo plötsligt förvandlades till en bombkastare som drog in två långskott på lika många minuter.

Det som hände var att rösterna som alldeles nyss vrålat om puta-seleccion-cabrón nu gungade runt i ett olé-oléande hav.

Svennis tackade publiken

Domare omringades, röda kort delades ut, spelet fortsatte bölja fram och tillbaka – men kvarten efter slutsignalen satt ändå Sven-Göran Eriksson där i pressrummet som en vinnare.

Han försökte sig på några förklaringar runt de knappa förberedelserna, han beklagade sig över utdelningen på målchanser och han tackade publiken för sitt bidrag,

I alla fall tycktes han göra det – helt säker är svårt att vara.

Presskonferensen stördes av ett knastrande ljudsystem, ett ihärdigt skrikande utifrån den mixande zonen och en firande folkhord på andra sidan väggen.

Det var ljudet av det centralamerikanska VM-kvalet, av en fotbollsmatch som spelats inför fler än 100 000 åskådare.

Jag tror att både jag och Sven-Göran Eriksson kan lära oss att gilla det.