Hemmet i spillror – på grund av OS

SPORTBLADET

Dra i bilden för att se före och efter OS

RIO DE JANEIRO. Från ett podium talar högste OS-basen om två ikoniska och synnerligen lyckade veckor.

En kilometer därifrån petar Sandra Regina Damião med tån i tegelresterna efter en dröm hon började bygga för 21 år sedan.

Hon följde gymnastiken och kanoten framför tv:n.

Var de ögonblicken värda sitt pris?

Vad gav OS?

11 000 idrottare från 206 länder fick tävla i Rio de Janeiro, många vände hem med minnen för livet. Åskådare såg Simone Biles ta fyra guld, Neymar sätta en avgörande straff och Usain Bolt spänna armarna i segergesten To Di World tre gånger. Sexton nya arenor smälldes upp, tunnelbanan och hamnen byggdes ut.

Och vad kostade det?

Ett svar är 167 miljarder kronor, vilket ekonomen och författaren Andrew Zimbalist nådde genom att summera prislapparna för arenor, infrastruktur och driftskostnader. Summan är förrädisk eftersom den inte räknar bort intäkter, inte heller de anläggningar som lämnas kvar. Den frånser också det mjukare värde vars ekonomiska effekt kan vara kolossal, men var existens aldrig har bevisats: idén att folk hellre semestrar i OS-städer för att de på tv verkat så trevliga ("älskling, vad säger du om att ta barnen till Atlanta nästa sommar?").

”Visat stor solidaritet”

Därtill är notans storlek omstridd av politiska skäl. OS-hatarna höjer, vurmarna sänker och allt vi kan fastslå är att spelen kostat pengar för ett redan utarmat folk.

IOK:s ordförande Thomas Bach hymlade inte om saken på sin sista presskonferens i Rio. Glöm hans företrädares ord om "de bästa spelen någonsin", Bach lyfte hellre fram det vackra i att land "som inte har så högt BNP" klarade av världens största arrangemang.

– Vi har visat stor solidaritet och sett stor solidaritet, sa IOK-basen.

– Spelen har varit ikoniska. De har organiserats mitt i verkligheten och inte i en bubbla. I en stad med sociala problem, där det vanliga livet har fortsatt. Jag tror att det har varit bra för alla.

Ikoniskt. Minnesvärt. Ett verklighetens OS. Visst hörs spåntimmarna som ligger bakom omdömet som inte betyder "jättebra" men låter ungefär som "jättebra"?

Och alla förresten?

Även de som inte gillar sport? Invånarna som fick busspriserna höjda för att ta sig till jobbet? De tiotusentals Riobor som blev omplacerade för att bostäderna stod i vägen för framtiden, de som inte innefattades av det där vanliga livet som inte fick störas?

En av dem heter Sandra Regina Damião och är 53 år gammal. Hon är inte hårdare drabbad än någon annan evakuerad, men det finns skäl att söka upp henne eftersom vi pratade för tre veckor sedan.

Då var hennes hus det sista beboeliga i den av fiskare anlagda favelan Vila Autodrómo, vid lagunen Jacarepaguás strand.

Medan astronomiska summor svirrade i luften stod hemmet som en stolt kindtand i en annars tom käft. Två våningar mitt i gruset, väggar som lutat mot grannar så länge att teglet blekts. Kåkarna omkring var rivna och nödtorftigt bortforslade, de efterlämnade en aggressiv tomhet, ledningar och rör pekade ut i intet.

Byggde huset själv

Vi knackade på altandörren. Sandra pratade gärna men ville först byta om till något lämpligare, så hon försvann in i gömmorna och kom ut i Beyoncétröja.

21 år tidigare snickrade hon ihop husets första våning tillsammans med sin kille. Sönerna var små då. De byggde ut och lappade under de två decennier som familjen växte, men en dag fick de inte längre köpa material eller plank. Området skulle rensas för att bli parkeringsplats och öppna upp vyn mot vattnet för hotellet och presscentrat intill. 600 familjer skulle bort. Några fick betalt för att söka ett nytt hem, andra drog ändå och en tredje kategori hävdade sin rätt att få stanna.

Polisen stormade med gummikulor och dragna batonger. Rivningskloten kom snart efter. Familjerna förlorade slagsmålet men vann juridiken och fick i april 2016 rätten att bo kvar, fast inte i sina hus utan i två diskreta rader av vita kuber intill.

Sandra och hennes man ville inte ge upp vad de byggt tillsammans, deras hus blev av slumpen kvar sist, men rivningen var oundviklig.

– Jag flyttar i morgon. På söndag ska det rivas, sa hon.

Varje dag åkte vi förbi Sandras hus på väg till arenorna. Det överlevde söndag, måndag också, men inte tisdag.

Nästan två veckor passerar innan vi promenerar bort till kubraderna. Vi frågar oss runt och hittar Sandra i kyrkan efter söndagens mässa. En orange låda, något större än de vita. Två hus är obebodda och fungerar som kulturcentrum och museum över evakueringen.

Det ser ut som en amerikansk förort om du kisar bort jordhögarna och den blanka hotellfasaden som ruvar ovanför. Här verkar ingen misär råda, det tycker inte Sandra heller, trots kraftigt minskad boyta har de till och med fått in tv. Men allt känns så onödigt. Var husen så fula? Var det nödvändigt att flytta eller vräka 600 familjer för att det skulle bli snyggare utsikt?

”Jag har mått dåligt”

De första dagarna promenerade hon bort till sin förra adress och grät. Nu har hon slutat.

– Jag har mått dåligt sedan vi tvingades bort. Jag har hört om evenemang som flyttar på folk men inte tänkt mer på det. Kunde de inte bara respektera oss?

Vägen bortåt vattnet är en hinderbana av vajrar, plastdunkar och pölar. Tomheten anfaller igen, en sista gatlampa lyser. Sandra pekar på ett mangoträd som böjer grenarna mot ett rum på en övervåning som en gång fanns.

– Mangorna luktade som parfym. Jag åt dem inte ens, bara luktade. Hahaha.

Du sa att du skulle försöka titta på OS trots allt. Blev det något?

– Ja, jag såg spelen på tv. Brasiliens match i fotboll. Gymnastik, kanot, volleyboll och handboll, men inget mer.

Hur var det att se?

– Det var lite konstigt att när du vet att ditt hus är ett av alla som rivits. Men vad kan jag göra? Jag har två alternativ: att acceptera eller att acceptera. Så jag tittade. Jag gillar gymnastik.

Är ni i Vila Autodrómo arga?

– Ja.

Och vad händer nu?

– Nu är OS slut. Nu måste vi glömma.

✓ Bildspel av Pontus Orre

De första husen i Vila Autodrómo byggdes på 60-talet av fiskare. Som mest levde här 600 familjer innan Rio de Janeiro år 2009 tilldelades OS och beslöt sig för att jämna husen med marken.

Ungefär 90 procent av invånarna lämnade mer eller mindre frivilligt. Några erbjöds pengar. 60 familjer vägrade flytta och fick finna sig i att avlopp och sophämtning ströps. I dag är också de familjernas hus rivna.

Ett tiotal hundar håller till i de nybyggda vita kubhusen. Nina hänger mitt i gatan som är spärrad för trafik.

Denise står framför sitt nya hus som är betydligt mindre än det förra som bara låg hundra meter bort men ansågs för ruffigt för att stå kvar.

Sandra brukade promenera bort till gropen där hennes hus stod i 21 år, men emellanåt är det för känslosamt.

Grus, stoft och tegelrester är allt som återstår.

I det nya huset ryms inte familjen riktigt, men det är okej där, tycker Sandra. Däremot känns det märkligt att ha behövt flytta för ett OS som pågår i två veckor.

Grannsämjan är stark hos de familjer som klarat av påtryckningarna och fått juridisk rätt att bo kvar i området.

För att minnas vad befolkningen anser är en orättvis evakuering har ett av husen fått tjänstgöra som museum. Gruppen har till och med tryckt upp t-tröjor till försäljning. "Men vi säljer inte så många", säger Sandra.

Grannen Robson älskar Sverige och hämtar en bok med Carl Bildt på omslaget. Han bläddrar bland sidorna och vissa egennamn syns i portugisiskan: försäkringskassan, bilprovningen, Norrköping.

En ensam gatlampa fungerar fortfarande och lyser upp platsen där Sandras hus stod i 21 år.’

ARTIKELN HANDLAR OM

IOK

Sommar-OS

Brasilien