– Det är ingen som kan åka figurer idag

SPORTBLADET

Isdrottningen Viktoria Helgesson om hur konståkningen förändrats: ”Känner inte om det är perfekt”

Foto: PONTUS ORRE
Tack till Beyond Retro och Old Touch för lån av kläder.

Hållningen är stolt, den långa svarta yllekjolen faller tungt kring benen och den grå fjädern fladdrar förtjust.

Möt Sveriges enda kvinnliga OS-medaljör i konståkning och vår moderna isdrottning Viktoria Helgesson i en unik kombination.

Och låt oss fundera lite över konståkningshistoriens udda figurer.

Magda Julin, gravid guldmedaljör på OS 1920.

Det är en solig förmiddag i Stockholm. Den kungliga huvudstaden badar i en nätt vinterskrud och vinden som letar sig in mellan de höga husen är bister mot kinden.

Det är onsdag, men i Kungsträdgården känns inte vardagen av, här flanerar några enstaka turister och på parkens is skrinnar några ungdomar omkring på stapliga ben.

Men så dyker en kvinna upp. Hon glider fram på ett mjukt skär med höger fot. Den sträckta tån, den finurliga blicken och den raka ryggen.

Men är det inte..?

Jo, det skulle det ha kunnat vara. 20-talets Magda Julin, hon som under sitt liv regelbundet snörade på sig sina svarta skridskor och uppträdde på isen i Kungsträdgården. Hon sågs fortfarande åka när hon närmade sig 90 år.

Men den här dagen är det 2000-talets stora svenska konståkningsstjärna som glider fram så graciöst att skolbarnen sätter sig ner och tar en paus mitt under frilufts­dagens huvudaktivitet.

– Det är svårt med den här långa kjolen, jag kan inte göra så mycket. Men så här kanske blir bra? säger Viktoria Helgesson och kommer i en båge mot oss.

Inga trippelhopp, inga svåra piruetter, men mjuka små stegsekvenser och skär. 

Figuråkning som var grunden till dåtidens konståkning är Viktoria Helgesson och moderna åkare knappt utbildade i.

Medan Gillis Grafström, den stilige konståkaren som vann tre OS-guld på 20-talet, tecknade blommor och åttor som en konstnär på isen vet dagens unga åkare knappt vad de där figurerna var för något.

– När jag var liten tränade vi figuråkning för att hitta grunden till var vikten är, var på skridskon man får bästa balansen, hur skären går till. Det är bra grunder att kunna, det är ingen som kan åka figurer i dag, ingen som kan spåra. De tränade alltid utomhus och när solen låg på såg man inte spåren... Figurerna tror jag var jätteannorlunda mot det vi har i dag, säger Viktoria Helgesson.

Magda Julin-Mauroy kunde figuråkning. Magda föddes i franska Vichy 1894, 122 år efter att världens första konståkningsklubb hade bildats i Skottland. Det var i den franska staden som unga mademoiselle lärde sig att åka skridskor på stadens sportinstitut som var under ledning av hennes far.

1908 kom Magda Julin till Sverige och blev engagerad i Stockholms allmänna skridskoklubb. Hon vann svenskt mästerskapsguld 1911, 1916 och 1918.

Två år senare representerade hon Sverige på OS i Antwerpen. Konståkningen hade varit med på spelen en gång tidigare, under OS i London 1908, men då vinterspelen fortfarande inte etablerats avgjordes konståkningen under sommarspelen. 1924 genomfördes första vinter-OS i Chamonix.

Men tillbaka till Antwerpen och Magda.

Trots att hon inte fick några förstaplatsröster från domarna vann Magda Julin guldet efter tre röster på silver. Hon gjorde det före svenska landsmaninnan Svea Norén och hon gjorde det gravid.

Magda Julin var under OS klädd i svart lång kjol, svart kort jacka och hatt – anständigt för ett olympiskt spel, men väldigt långt från de SOK-kläder som Viktoria Helgesson poserat i inför avresan till Sotji.

– Musik, kläder och stil. Allt ska hänga ihop, säger Viktoria Helgesson.

Hon har hört talas om Magda Julin, hon har sett en del gamla filmer och lyssnar nyfiket på historien om vad som hände med Sveriges enda kvinnliga guldmedaljör på damsidan. Magda Julin slutade tävla, startade café och senare restaurang i Stockholm. Men ofta sågs hon åkandes skridskor i Kungsträdgården.

– Så hon åkte här, spännande, säger Viktoria Helgesson.

Viktoria Helgessons största koppling historiskt är mormor och morfar berättelser om mamma, och tränaren, Christina.

– Mamma har berättat en del, men det är mest morfar och mormor som berättat. Morfar var konståkningsdomare och dömde en del när mamma tävlade, säger Viktoria.

– Mamma har tävlat EM två eller tre gånger. Hon var uttagen till VM en gång men åkte aldrig. Både mamma och Regina (Jensen, Viktorias andra tränare) tränade i figurer. De fick ha med sig en lång skrapa för att rista sina figurer. Jag har fått höra massa roliga historier när mamma fastnade i tullen, för facken som de stoppade skrapan i ser ut som ett långt gevär.

Den konståkare som satt starkast avtryck, eller som i alla fall alla unga konståkare kan relatera till är Ulrich Salchow. Han tog Sveriges första OS-guld i konståkning i London 1908 och är en av nationens mest framgångsrika konståkare med tio VM-guld, men är mest ihågkommen för sitt hopp, en salchow.

Hoppet innebär enkelt förklarat att åkaren kommer in mot hoppet baklänges på ena fotens innerskär, hoppar roterar ett helt varv eller fler och landar på andra fotens ytterskär.

– Det är likt axeln men man hoppar in bakifrån. Man lär sig axel först och sen salchow, säger Viktoria Helgesson.

Hoppen är en fortsatt central del i dagens åkning. Under EM i januari hade Viktoria Helgesson ett lite lättare hopp inledningsvis i det fria programmet och när hon missade det var det svårt att samla sig till den svåra trippel lutzen. Nu har hon ändrat sitt program inför OS och lagt trippel lutz först.

Men i programmet bedöms många fler komponenter. Piruetterna och stegsekvenserna är betydande i det nya poängsystemet, vilket gynnar 25-åriga Viktoria Helgesson som är extremt duktig på just skridskoåkningen.

Det nya poängsystemet har påverkat synen och utförandet av dagens konståkning. För att förstå det bättre sneglar vi bakåt.

1893 arrangerade det nystartade Internationella skidförbundet (ISU) historiens första VM. Mästerskapet förklarades dock i efterhand som ogiltligt på grund av oklarheter i poängsystemet.

Tre år senare genomfördes det första godkända världsmästerskapet i konståkning i St Petersburg. Det avgjordes med hjälp av ett nytt bedömningssystem.

Systemet byggde på att varje tävling bestod av obligatoriska figurer samt friåkning. En poängskala från 1 till 6 infördes. Varje obligatorisk figur gavs ett betyg som avsåg figurens teckning, storlek och den tävlandes hållning. Betyget multiplicerades sedan med figurens svårighetsgrad, mellan ett och fyra. Det fria programmet bedömdes med två betyg: ett för svårighetsgrad och ett för utförandet.

Betyget från den fria åkningen viktades sedan, den fick aldrig överstiga hälften av maxpoängen i de obligatoriska figurerna.

En snabbläsning av Svenska konståkningförbundets milstolpar i historien visar att det har varit en rad förändringar i metoden att sätta poäng och under åren har balansen från att de obligatoriska figurerna betytt mest flyttats över till att de fria programmets innehåll vägt tyngre.

Flera stora bedömningsystem har avlöst varandra – och påverkats av domarskandaler likt den i OS 2002 när en fransk domare pressades att rösta på ett ryskt par i gengäld för att ett franskt isdanspar skulle få en röst – fram till dagens metod där poängen sätts från en teknisk panel som identifierar svårighetsnivån och en domargrupp som värderar kvalitén på de utförda elementen.

Hur har den moderna konst­åkningen påverkats av det?

– Jag tror att den kan ha bytt publik lite. Jag kan inte sitta och njuta av ett program på samma sätt som tidigare nu med det nya poängsystemet. Man sitter och räknar, är det en piruett så kollar man hur många varv den blev, man ser till det tekniska, säger Viktoria Helgesson.

– Det är mer sport, eller vad man ska säga. Det har höjt sporten för allt har blivit så mycket svårare. När jag åkte mitt första junior-SM la jag in alla trippelhopp med en gång. Alla kanske inte var helt fullroterade men det syntes inte för en som satt på läktaren. Nu ser domarna det i kameran. Ett sådant program som jag åkte helt felfritt då med underroterade hopp hade jag inte fått någonting för i dag.

Har det påverkat dig?

– Ja. Allt är superviktigt. Enda nackdelen med systemet är att när man sitter på läktaren vet man inte vem som vinner. Själv som åkare vet jag inte vad jag kommer att få för poäng när jag går av.

– Jag känner inte om det är perfekt. Jag gör alltid fyra varv på piruetterna för att gardera mig, man måste gardera sig.

När Magda Julin vann OS-guld 1920 hade hon svenskt guldsällskap. Gillis Grafström vann sitt första av tre raka OS-guld, vilket han fortfarande är mest framgångsrik med.

Han gjorde det efter en sannerligen komplicerad uppladdning. Gillis Grafström hade inför OS-säsongen drabbats av spanska sjukan. Han hämtade kraft under 30-dagar i franska Chamonix, men på besök i Borås strax före avresan till Antwerpen trillade han ner i ett hisschakt. Enligt berättelserna kastade sig den graciösa och spänstiga konståkaren sig på linan, fick tag om den och åkte på den sista biten.

En trasig skridsko var sedan det sista som stod mellan honom och ett OS-guld. Även den detaljen löste sig och mannen som tecknade sina egna figurer på isen vann OS-guld.

Viktoria Helgesson tror att klimatet var en förklaring till Sveriges tidiga framgångar i konståkning, som inleddes med en trippel på pallen i OS 1908.

Själv har hon blivit historisk i modern tid med två femteplatser på EM och en unik pallplats i Grand Prix.

– Inte ens jag själv trodde att det någonsin skulle hända att vi i Sverige skulle börjar tala om medaljer på mästerskap, säger Viktoria Helgesson.

Vi kan förstås inte innan vi lämnar konståkningens historia och släppa i väg Sveriges OS-hopp låta bli att beröra den snaskigare sidan av konståkning. Skandalerna.

Redan inför OS 1920 smög de svenska åkarna på varandra för att se tävlingshemligheter. Men det var småpotatis jämfört med den amerikanska såpoperan 1994, då den eleganta Nancy Kerrigan fick sitt knä sönderslaget på en träning bara veckor före OS. Gärningsmannen Jeff Gillooly, var ex-man till Kerrigans värsta konkurrent Tonya Harding. Harding fick tävla i OS, misslyckades, grät och dömdes senare till villkorlig dom. Nancy Kerrigan, klädd i vitt under mästerskapet, tog silver.

Varför så mycket drama inom konståkningen?

– Jag vet inte, eller om det är bara det som man hör. I andra sporter är det också mycket skandaler, men det kanske är så att man inte hör om annat från konståkning, Unga tjejer vet nog knappt vem Tonya Harding är, eller också känner de till henne för hon blev sådan där brottare...

Vi hade kunnat dra fler skandaler, fler uppmärksammade händelser.

Men vi väljer att avstå.

Och låta bilderna av den vackra sporten följa er in mot OS.

En nutidens isdrottning i gammaldags skrud. 

1920/2014

Året är 1920 och 2014 samtidigt.

I en unik foto- och reportageserie ­låter Sportbladet våra stora OS-profiler posera i den ursprungliga utrustningen för att uppmärksamma två berättelser:

Det här är min sports historia.

Det här är jag.

I dag: Viktoria Helgesson.