Mejla

Peter Wennman

Fotbollshjärtat skrek av glädje

SPORTBLADET

... men luckan efter Hiddink blir svår att fylla

Sista festen. Guus Hiddink har kombinerat jobbet i Chelsea med tjänsten som förbundskapten i Ryssland. Nu lämnar han Chelsea efter att ha spelat hem FA-cupen för Londonklubben.
Sista festen. Guus Hiddink har kombinerat jobbet i Chelsea med tjänsten som förbundskapten i Ryssland. Nu lämnar han Chelsea efter att ha spelat hem FA-cupen för Londonklubben.

LONDON. Det gick ett sus genom publiken...nej, fel där...det gick en Guus genom publikhavet, upp till hedersläktaren, och en FA-cuppokal höjdes mot den blå himlen ovan Wembley.

Ovan där randas morgonen. Kanske.

Guus Hiddink tog Chelsea på en tidsresa tillbaka till Mourinho-land, till troféernas rike, men hur ser framtiden ut?

Hiddink, mannen som alltmer framstår som Giganten bland världens fotbollstaktiker, kunde titta hur mycket han ville på den nya, specialgraverade lyxklocka han fick i avskedspresent av sina spelare:

Han visste att hans tid i Chelsea var över, att allt slutat lyckligt, att han kunde lämna London som en vinnare och fira med en öl (”det blir möjligen två”).

Nu blir det som att börja om igen för Chelsea. Allt pekar på att Milans Carlo Ancelotti blir ny manager, och jag vet inte om jag riktigt gillar det projektet.

Jag tror helt enkelt att Chelsea, med alla sina starka personligheter (det finns fler ledartyper i det laget än i nåt annat), sin egocentriske ryske miljardär till ägare, med en rätt ålderstigen kärntrupp, med sitt efterhängsna Mourinho-trauma och fansen enorma krav är så svårt att träna och styra i detta nu att det finns...tja, högst fem managers i världen som kan klara det.

Guus Hiddink är en av dem.

Carlo Ancelotti är inte en av dem.

Den nya tiden blir alltså intressant. 2-1 mot Everton i gårdagens stekheta, soliga, glada FA-cupfinal måste ha skänkt alla passagerare på Blå Tåget en smula tröst efter Champions League-missen mot Barcelona, men är Chelsea redo att ta nästa kliv till hösten? Är det ett lag som, likt årets Manchester United, kan slåss om titlarna på alla fronter? Kan det uppfylla Roman Abramovichs dröm upp världsherravälde och underhållande fotboll? Randas det en morgon?

Förlorade en av 22 matcher

Jag ber om ursäkt om jag låter pessimistisk och gnällig här, det är inte riktigt meningen. Vi talar ju faktiskt om ett lag som vann FA-cupen, kom trea i ligan och var sekunder från att sparka ut ”oslagbara” Barcelona i Champions League. Vi talar om ett lag som bara förlorade en match av 22 under Guus Hiddink.

Men jag inbillar mig alltså att luckan efter den holländske magikern blir svår att fylla. Och jag antar samtidigt att det redan vidtagits åtgärder för att locka Hiddink tillbaka till Stamford Bridge när hans åtaganden med Rysslands landslag är över.

Och festen på Wembley i går?

Vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på.

Jag önskade verkligen Everton den här pokalen, inte minst för att för att få se en kil slås in bland De Fyra Stora. Jag unnade liverpoolklubben en stor framgång igen efter en säsong som varit SÅ imponerande. Jag hade älskat att få se smygfavoriter som Leighton Baines, Tim Cahill och Steven Pienaar och en killer som Louis Saha (mål efter 25 sekunder!) springa runt och jubla framför det blåtröjade havet på Wembleys ena kortsida.

Å andra sidan kändes det alldeles rätt och riktigt att Chelsea – som var starkare i varje lagdel – fick vinna nånting i år. Den där Barca-matchen måste ha svidit fruktansvärt. Och hela mitt fotbollshjärta skrek av glädje när just Frank Lampard, denne evighetsmaskin, fick avsluta den engelska fotbollssäsongen med ett briljant vänsterskott förbi Tim Howard.

Få saker gör mig mer upprörd

Om inte jag vet vilket ben jag ska stå på så gör tydligen inte Frankie Boy det heller. Jag menar, det där skottet kom alltså från hans SÄMSTA fot. I ett tekniskt svårt läge.

Hela proffsvärlden är nerlusad med mångmiljonärer som tränar flera timmar varje dag men lik förbannat är löjligt enbenta. Få saker i den här sporten gör mig mer upprörd. Hur svårt kan det vara att träna in ett hyfsat tillslag med ”fel” fot? Det lyckades till och med jag göra som junior. Det tar max ett år.

Ser man då kompletta stjärnor som Frank Lampard, Steven Gerrard, Wayne Rooney och Cristiano Ronaldo skjuta hårt och precis med båda fötterna är det alltså en befrielse – samtidigt som det är en utdömning av en massa överbetalda halvnollor utan grundkunnande.

Sen finns det ju varianter. Jag har sett Chelseas Ashley Cole live minst 20 gånger den här säsongen, och varje gång han kommit i offensivt läge till vänster, med sin bästa fot, har det blivit en pajasartad avslutning (det hände i går igen). Han har inte kunnat träffa ett flodhästarsle med en spade. Men vad hände förra helgen? Han gjorde årets första mål (i Sunderland) – med högern. Ett ben som han inte ens visste att han hade.

Nå, Ashley vann sin femte raka FA-cupfinal. Det får man ställa sig upp och applådera. Man kan applådera annat också, till exempel två lag, Chelsea och Everton, som gjort en strålande vår. Och en liten knubbig holländare vid namn Guud...förlåt...Guus, som tog en sista titt på klockan, drack en öl eller två och åkte hem.

ANNONS

Hockey-VM dominerar dagens Powerplay. Hur sitter dina tecken? Syna kupongen och gå för åtta rätt!

Extern länk från Svenska Spel Sport & Casino AB. Åldersgräns 18 år. Stodlinjen.se

Till Powerplay

Av: 

Peter Wennman

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Magnus Wennman