Det här är unikt i svensk handboll

Kristianstad har blivit en främlingslegion

Foto: BILDBYRÅN
SPORTBLADET

KRISTIANSTAD. Svensk handbolls flaggskepp.

Men också en främlingslegion.

När Kristianstad avgjorde kvartsfinalen mot Guif första kvarten gjorde man det med bara en svensk på planen.

IFK Kristianstad spelar i en egen division i svensk handboll.

På många sätt.

Sportsligt har man gjort det i snart tre år.

Publikmässigt har man gjort det ännu längre.

Ekonomiskt likaså.

Inför torsdagens första kvartsfinal mot Guif hittade jag ett annat sätt att åskådliggöra mästarnas överlägsenhet på, med anledning av att Philip Henningsson togs ut i det nya ligalandslaget.

Med honom har IFK nu nio landslagsaktuella spelare i laget. Då ska man komma ihåg att man tappade sex landslagsmän inför säsongen. För att räknas som landslagsaktuell i min sammanställning ska man ha spelat i eller tagits ut till ett a-landslag eller ligalandslag de senaste två säsongerna.

Guif har noll (”Det märktes”, som Stig Tore Moen Nilsen sa) och Malmö näst flest bakom Kristianstad med fem.

Samtliga de 16 landslagsaktuella spelare som övriga sju slutspelslag, förutom Kristianstad, kan mönstra är svenskar.
I Kristianstad är bara tre av nio svenskar.

Unikt i svensk handboll

När Ola Lindgren ställde ut sin startsjua, den som fixade 11-1 första kvarten, mot Guif slog det mig att Jerry Tollbring faktiskt var den ende svensken i den.

Kristianstad kan mycket väl ha startat någon match tidigare i år på samma sätt, det har jag inte koll på. Men det är hur som helst unikt i svensk handboll. Tittar vi längre tillbaka är jag övertygad om att det aldrig hänt i svensk handbollshistoria.

IFK Kristianstad spelar i en egen division där också. Man har blivit en främlingslegion.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det, men jag tycker att det är värt att belysa.

Vad tycker ni? Diskutera gärna i smågrupper.

Sedan kommer inte de här spelarna från världens alla hörn precis. Allihop är från Norden förutom Nebojsa Simic, som i och för sig verkar vara från en annan planet ibland – och dessutom förhandlar med diverse landslag nu eftersom han gjort sitt i Montenegro. Så har också IFK ett nordiskt spår när man värvar, mycket för att anpassningen ska gå snabbare.

Men stick i stäv (nästan i alla fall) med främlingslegion-tillståndet går den numera uttalade målsättningen om att slussa in fler egenfostrade spelare i a-laget för att inte tappa den lokala förankringen som på sikt är viktig ur publik– och sponsorperspektivet.

Sportchefen Jesper Larsson har många parametrar att jonglera med framöver.

Men som assisterande tränare behöver inte Larsson jonglera särskilt mycket just nu. Redan efter en kvart mot Guif och 11-1 kunde han och Ola Lindgren börja förbereda sig för den andra kvartsfinalen i Eskilstuna och matcha därefter.

IFK imponerat mest

På förhand var det här det mest ojämna av de fyra kvartsfinalmötena med Kristianstad som stora favoriter mot Guif.

Ändå går det inte att komma från att Kristianstad är det enda laget som verkligen imponerat när vi summerar de första kvartsfinalmatcherna.

Än en gång spelar Kristianstad i en egen division, i varje fall har man gjort det de här dagarna.

Efter ett oerhört intensivt matchande hela säsongen med Champions League parallellt med ligan var det uppenbart att Lindgren använt de många matchfria dagarna man nu äntligen fick inför kvartsfinalen på ett ypperligt sätt.

Försvarsspelet i första halvlek var det kanske bästa vi sett i år i ligaspelet.

Precis som Lindgren sagt hela säsongen så skulle det dröja innan man fick ihop alla delar med detta till stora delar nya lag.
Lagom till slutspelet verkar man ha fått det.

I fråga om bredden på truppen spelar Kristianstad också i en egen division.

Den här torsdagen när slutspelet inleddes var det Moen Nilsen (tio mål som Lagergrens ersättare) och Henningsson (landslagsuttagningen) som var rubrikernas män, inte Simic, Tollbring, Lagergren eller Gudmundsson.


Philip Henningsson, ja.

För nästan alla som värvas till Kristianstad blir det en stor omställning, en resa att göra med högre krav, mycket större konkurrens på positionen och inte minst en helt annan träningsmängd.

Sett till var han kom från har få spelare gjort den resan snabbare än Henningsson, som kom från allsvenska IFK Ystad och var fjärdevalet på vänsternio när säsongen inleddes.

Nu är han tvåa bakom Olafur Gudmundsson och uttagen i ligalandslaget.


Stig Tore Moen Nilsen har inte gjort resan lika snabbt, inte om man ser till förutsättningarna (samtidigt som man ska väga in hans skador).

– En av de mest spännande spelarna som har varit här, säger Lindgren för att i nästa sekund slå fast:

– Med Stig Tore vet man aldrig. Det kan vara åt andra hållet också.

ARTIKELN HANDLAR OM