På resa genom hockeyns vagga

1 av 4 | Foto: Winslow Townson

Nordöstra Nordamerika. Hockeylandet.

Montreal och Boston. Franskanadensisk nationalism och amerikanska romantiserade tuffingar.

Erik Niva besöker två städer med en gemensam kärlek för hockey - och längtan efter en ny storhetstid.

Egentligen räcker det ju med namnet. Klubben som vi kallar Montreal Canadiens heter ju inte alls så, i alla fall inte i första hand. På arenan, på hemsidan, på stan – överallt möts jag i stället av frasen Canadiens de Montréal.

Jag har åkt från Chicago till Montreal, från NHL:s näst lägsta publiksnitt till det klart högsta.

Jag har lämnat laget som sjunkit ner i likgiltighet för att hälsa på hos klubben som betyder allt.

Montreal Canadiens – Canadiens de Montréal – är lika viktig för den franskspråkiga delen av Kanada som FC Barcelona är för Katalonien.

Här har det kampanjats för självständighet i århundraden, och för bara ett år sedan gav också den kanadensiska premiärministern Stephen Harper den fransktalande Québec-provinsen status som ”en nation inom nationen”.

Tacka Canadiens de Montréal för det, säger vissa. Tacka den blixtrande högerforwarden Maurice Richard för hela den senaste självständighetsvågen.

Allt började en kväll på den gamla Original Six-tiden, en vårkväll i Boston, 1955. Canadiens storstjärna Maurice Richard drogs in i ett jätteslagsmål och sänkte – avsiktligt eller inte – en av linjedomarna. NHL-presidenten Clarence Campbell svarade med att stänga av ”Rocket” Richard under resten av säsongen, inklusive slutspelet.

För de fransktalande hockeyfansen i Montréal var det ett otroligt symbolladdat beslut. De såg det som ännu ett exempel på hur de blev överkörda av den engelskspråkiga makten, på arbetsmarknaden, på bostadsmarknaden och nu också i hockeyrinken. När en trotsig Clarence Campbell ändå dök upp på Montréals nästa hemmamatch var det att be om trubbel.

– On veut Richard, à bas Campbell, skanderade publiken. Vi vill ha Richard, ner med Campbell.

Först bombarderades Campbell av alla möjliga sorters skräp. Sedan blev han slagen av en framrusande yngling och till slut detonerade en tårgasbomb i närheten av hans plats. Polisen utrymde arenan, Campbell tilldömde bortalaget Detroit segern. Det var droppen. På gatorna utanför hallen startade ett våldsamt upplopp, som rasade långt in på natten. Den fransktalande hockeypubliken slogs med den anglo-dominerade polisen. Tolv polismän och tjugofem civilister skadades, hundratals affärer och bilar vandaliserades. En hockeygnista hade fått hela Montréal att explodera.

Femtio år senare – i november 2005 – gick så spelfilmen ”Maurice Richard” upp på de kanadensiska biograferna. Den tog avstamp i ”The Richard Riots” för att förklara hela den ”Tysta revolution” som under 1900-talets andra halva stärkte ställningen för Québec-provinsens fransktalande majoritet.

– Filmen handlar om att de fransktalande var tvungna att stå upp för sig själva, att ta det som var deras och vinna en del strider. Och där blev Maurice Richard så viktig. Han vann kampen på isen, och det blev en metafor för allt annat.

Filmregissören Ken Scott utvecklar:

– Richard var den som förenade fransk-kanadensarna, som var andraklassens medborgare på den tiden. Det var det som la grunden till allt det andra. Att se en fransk-kanadensare vara en vinnare var nästan unikt, för de var förlorare i allt annat än hockey.

I centrala Montréal känns det att det är match på gång när eftermiddagen börjar ta slut. Mycket röd-blått, många matchtröjor, någon sorts laddning i luften som jag inte känner någon annanstans under hela min resa.

Stan är tillräckligt liten för att en hockeypublik inte ska försvinna i massorna, och rinken ligger dessutom bara ett par hundra meter ner från den största gågatan. Och så är ju Montréal världens mest framgångsrika hockeystad också. La Ville Est Hockey, som de säger här.

I taket på nybyggda Centre Bell hänger 24 Stanley Cup-vimplar, fler än någon annanstans, och hallens 21 273 platser har varit slutsålda i varenda match sedan lockouten.

Andra arenor har visserligen också långa utsålda sviter – NHL:s officiella publiksiffror är ofta överdrivna på ett nästan nordkoreanskt sätt – men i Montréal sitter det faktiskt folk på stolarna också. De sitter, de står, de skrålar, de sjunger – och de buar.

Framgången har en baksida, historien har ett pris.

Canadiens-fansen har vant sig vid att vinna. De har vant sig vid att vinna med stil, och att vinna med fransk-kanadensiska stjärnor.

Nu har de inte vunnit Stanley Cup sedan 1993. Nu förlorar de fult med anonyma importer. Frågan är varför, och svaret tenderar att variera beroende på vilket språk du talar. De analytiker som talar engelska brukar säga att Canadiens är för fixerade vid sitt fransk-kanadensiska arv, att de föredrar en medioker frankofon framför en bra amerikan och offrar alldeles för mycket krut på att försöka drafta till sig spelare från den krympande talangpoolen i Québec.

På franska klingar resonemanget så klart annorlunda. Då låter det som om klubbledningen lagt alldeles för lite energi på att förvalta den unika traditionen, och att de importerade spelarna aldrig kan brinna för Montréal på samma sätt som en infödd.

Lösningen? Som alltid i sportsammanhang: att vinna. Den här kvällen spelar Canadiens mot Boston – i en repris på matchen som startade Richard-turbulensen 1955 – och blåser dem av banan. Och fansen sjunger.

I andra NHL-hallar har jag aldrig hört mer än ett monotont mässande typ Let’s go, Rangers eller Go Leafs, go.

I Centre Bell gungar publiken som en skotsk ståplatsläktare, från den franska versionen av nationalsången ”Ô Canada” via ”Olé, olé” och ”Na na, hey hey, kiss him goodbye” ända fram till slutsignalen.

6–1 blir det, största segern för ”The Habs” på ett och ett halv år. Ett ovanligt resultat en vanlig kväll i en ovanlig NHL-stad.

Kvarten efter slutsignalen knackar jag en mörkhårig bjässe på axeln. Killen svänger runt med ett frågande ansiktsuttryck:

– Oui?

För två somrar sedan lämnade Mathieu Dandenault det Detroit där han vunnit tre Stanley Cuptitlar. Han hade ett lockande erbjudande från just Boston, men valde en lägre lön för att äntligen få representera sin drömklubb. Dandenault har älskat Canadiens de Montréal i hela sitt liv.

I dag är han en av fyra renodlade québécois som spelar i laget.

– Alltså, jag är ju uppvuxen med att idolisera Canadiens, så det här har alltid varit en dröm för mig, men… Det var ändå inte ett självklart val för mig, det kan jag inte säga.

Varför inte?

– Ärligt talat har jag väl alltid varit lite orolig för… intensiteten.

Mediernas krav är enorma, fansen lever för hockey och har så stora förhoppningar. Det snackas om det över hela NHL – hur svårt det är att spela i Montréal – och det är ännu mer så för en fransk-kanadensare som jag.

Till sist var det Dandenaults fru Marie-Christine som fällde avgörandet.

Hon pratar inte ett ord engelska, och ville verkligen, verkligen hem till Québec-provinsen.

– Ja, det var nästan så att hon bad en liten bön om Montréal innan vi somnade varje natt, så… Det var egentligen självklart. I grund och botten ville ju både jag och hon hit.

Hur har det varit då?

– Bättre än jag kunnat hoppas. Att spela för min familj och för mina vänner och för min stad – det har påverkat mitt liv mer än jag hade trott på förhand.

Hockey känns större och viktigare nu än tidigare.

Och en sån här kväll när vi vinner är det ju helt fantastiskt.

Det är en jojosituation.

Det här är den bästa staden i världen att spela i om du vinner – och förmodligen den värsta att spela i om du förlorar.

På väggen ovanför Dandenault hänger Canadiens mastiga omklädningsrumsmaxim: Nos bras meurtris vous tendent le flambeau à vous toujours de le porter bien haut, ungefär ”Från sviktande händer så kastar vi facklan till er för att hålla högt”.

Dandenault nickar:

– När jag spelar för den här klubben känner jag att jag är med och skriver historia.

I det här läget vore det naturligt att fråga om Dandenault sett filmen om Richard-upploppen, men det behövs inte. Han var själv med i den.

Han spelade Hal Laycoe – Boston-busen som startade slagsmålet som fick Richard avstängd.

Vissa menar att Boston Bruins förlorade sin heder under en match mot Buffalo i vintras.

Sabres hårding Adam Mair sänkte Bruins rookie David Krejci med en brutal armbågstackling.

Det var ett överfall, och Krejci tvingades bryta matchen med en hjärnskakning. Adam Mair åkte däremot vidare som om inget hade hänt.

I lokaltidningarna och radiodebatterna var kritiken stenhård – mot Boston Bruins. Varför hade ingen hämnats? Varför hade ingen stått upp för sitt lag? Varför hade ingen tagit fajten?

Till och med klubbens general manager, Peter Chiarelli, deklarerade att han var ”besviken” över den lama reaktionen från sitt lag.

Det finns en skola som hävdar att slagsmålen har spelat ut sin roll i NHL, att ett lag förlorar mycket mer än de vinner på de fajter som de tar.

Mängder av regeländringar har genomförts för att skydda de skridskoskickliga spelarna, och straffen för slagsmål har blivit hårdare och hårdare.

Under förra säsongen hade inte heller Boston någon riktig polis i sitt lag. Jättelike Zdeno Chara hade belagts med fajtförbud av tränarstaben, och laget låg i botten av slagsmålsligan.

Men – så kom dagen då det var dags att summera säsongen. Laget som varit inblandade i flest fajter var Anaheim. De vann Stanley Cup. Boston Bruins låg däremot i botten av slagsmålstabellen. Och de gjorde en misslyckad, intetsägande, identitetslös säsong.

Klubbikonen Cam Neely var missnöjd:

– Du vill ha känslor i hockey. Du vill ha kontakt. Du vill ha killar som står upp för varandra. På min tid var vi våra egna poliser. Nu hamnar du i utvisningsbåset så fort du rör någon. Det är inte den sporten som folk växte upp med – i synnerhet inte de som bor häromkring.

Bortsett från Philadelphia finns det ingen annan hockeystad som romantiserar det tuffa, hårda spelet lika mycket som Boston. Det var på 1960-talet som beskedliga Boston Bruins förvandlades och blev ”The Big, bad Bruins”.

Fem år av sex slutade laget allra sist i hela NHL. De var också, för att citera magasinet Time, ”ett lag av sådana geistlösa pandor att de inte kunnat skrämma Guldlock”.

Så hände något säsongen 1967–1968. Boston Bruins hade fått nog. Som över en natt så låg de plötsligt i topp i utvisningsligan, slagsmålsstatistiken – och serietabellen.

Dåtidens general manager, Milt Schmidt, var uppriktig:

– Tidigare år har vi blivit runtknuffade. Nu är det vi som knuffar.

Spelare och tränare kom och gick, men Bostons nya image följde med genom årtiondena.

Populäre hockeyexperten Don Cherry coachade Bruins på 1970-talet, och känner väl till avtrycken som sattes då:

– Fansen älskade oss eftersom vi var det tuffaste lag som fanns. Sweetheart hockey är inte the Bruins. I Boston måste man vara de tuffaste. När du drar på dig den där svarta tröjan så kan du inte spela sweetheart hockey. Om du inte står upp för varandra i laget, så kommer du inte att uträtta någonting.

Cherry fortsätter:

– Det fanns en tid när alla var livrädda för de här svarta dräkterna.

Ibland kunde vi förlora en match, men vinna fem fajter och därför ändå få en stående ovation när vi gick av isen.

Jag har kommit till Boston en torsdagskväll då ingen människa verkar bry sig om hockey.

Klockan sju börjar Bruins hemmamatch mot Chicago. En dryg timme senare, bara några kilometer bort, kastar basebollaget Boston Red Sox den första bollen i den andra World Series-finalen mot Anaheim Angels.

Precis som på många amerikanska NHL-orter är Bruins bara fjärdelaget i staden. Den amerikanska fotbollen, basebollen och basketen går alla före.

En kväll som denna blir konsekvensen uppenbar. Så fort något annat lag spelar stormatch så går de före. Om inte Boston Bruins kommer med väldigt starka argument för motsatsen struntar folk kort och gått i hockeyn.

TD Banknorth Garden är så gott som tom. Den officiella publiksiffran påstår visserligen att det är 10 290 åskådare på plats, men den är en ren parodi. En enda sektion i hela arenan är mer än halvfull. Möjligen är det 6 000 på plats.

Matchen i sig är också ett enda sömnpiller – i knappt tio minuter. Sedan är det som om något rinner över för Bostons bjässe Zdeno Chara.

Han kastar sina handskar, utnyttjar alla sina 206 centimeter och 116 kilo – och pulveriserar Blackhawks fajter David Koci fullständigt. Det här är inga killar som åker och håller i varandra för syns skull. Det här är jättelika män som dunkar in stenhårda högerkrokar i ansiktet på varandra, och det är så mycket på riktigt att jag tycker att det går långt över gränsen till det obehagliga.

Jag är ganska ensam om den uppfattningen i TD Banknorth Garden.

Publiken jublar betydligt högre än efter ett mål. När Koci stapplar av isen med en näsa, och funktionärerna tvingas in på isen för att skrapa bort blodspår från isen. Då kommer en så kallad noise meter upp på jumbotronen. Stapeln svingas snabbt upp från pretty loud över wicked loud till earplug level. En kille med ett plakat zoomas in på storbildsskärmarna. Budskapet: The Big bad Bruins are back.

Kanske är det så. Vid sidan av Chara tradade klubben dessutom till sig två klassiska poliser inför säsongen.

Efter matchen pratar jag med en av dem.

Shawn Thornton är en begränsad spelare, men fick ändå plats i det fysiska Anaheim-lag som vann Stanley Cup i våras.

Han tillbringade drygt tio år i farmarligorna, och trodde knappt ens själv att det skulle finnas plats för honom i det nya NHL. Nu är han plötsligt en av ligans mest eftertraktade spelartyper.

– Sådant där går i cykler, och nu har ju folk fått upp ögonen för att det finns ett värde i den sortens hockey igen, att sporten faktiskt inte bara handlar om att åka snabbt och slå snygga passningar.

Och jag är ju glad över riktningen som hockeyn utvecklas i, eftersom det hjälper mig.

Innan Thornton blev proffs arbetade han på samma fabrik som sin pappa. Jobbet gick ut på att lyfta upp 15–20 meter långa stålbalkar, att inspektera dem och se till att det inte fanns några defekter där.

– Det var hårt jobb, och förde med sig en arbetsmoral som jag tagit med mig in i hockeyn.

Under den korta tid som jag varit här i Boston känns det som om fansen varit snabba att hoppa ombord på mitt skepp, och jag tror att det beror på att jag alltid ger dem ärligt, hårt slit. Publiken här i stan vill ha tuffhet och aggressivitet. De har saknat det, och jag ger dem gärna det.

I kväll var det ganska seg stämning fram till och med Zdeno Charas fajt. Sedan vann ni ganska enkelt. Påverkade slagsmålet resultatet?

– Definitivt. Att se det där stora, stygga monstret svinga på det där sättet… Big Z är en stor hårding, och det var en av de grymmaste fajter jag sett. Det är klart att det fick i gång oss. Hur skulle man kunna undvika att tända till efter att ha sett det?

”The Big, Bad Bruins” är tillbaka i stan?

– Jag hoppas verkligen det. Och jag tror det också.

Erik Niva