Mejla

Andreas Käck

Sällsynt fiasko av amerikanska laget

Käck: Vågar de visa sig när kommer hem?

Publicerad:
Uppdaterad:

SPORTBLADET

Europa har chans att skrälla, hette det på förhand.

Det slutade med att de lekte hem Ryder Cup.

För USA:s del kan det här inte beskrivas som något annat än ett megafiasko.

Europa har återtagit Ryder Cup-bucklan och vi ska förstås ägna de kommande timmarna och dagarna åt att ösa beröm över Thomas Björns blåklädda maskin.

Men först måste vi prata om USA.

Detta USA som alltså kom till spel med sitt, på pappret, bästa lag någonsin.

  • Världsettan Dustin Johnson.

  • Brooks Koepka, som vunnit två majors i år.

  • Justin Thomas, som sammantaget varit den kanske bäste spelaren i världen de senaste två åren.

  • Bryson DeChambeu, som vunnit på PGA-touren tre gånger i år.

  • Rickie Fowler, den bäste spelaren som ännu inte vunnit en major.

  • Jordan Spieth, som nog är den bäste spelaren i världen bara han får ordning på puttningen igen.

  • Patrick ”Captain America” Reed, som brinner för just Ryder Cup.

  • Och, så klart, Tiger Woods!

Om golf var musik hade det här varit ett rivigt rockband.

Banan passade Europa

Men som tur är avgörs inte golftävlingar på papper – de avgörs ute på banan. Och det finns ju en anledning till att USA sällan vinner på Europeisk mark. Banorna är annorlunda här: Annat gräs, långsammare greener, smalare fairways. Här handlar det inte om att bomba, som Dustin Johnson, Brooks Koepka och Tony Finau gör. Här handlar det om att spela smart, att slå rakt snarare än långt.

Le Golf National passade det europeiska laget som handen i handsken. Den passade inte det amerikanska laget alls.

Det här var egentligen det enda som talade för att Europa skulle kunna rubba USA i denna 42:a upplaga av Ryder Cup. För det var så snacket gick på förhand: USA var solklara favoriter – Europa kanske, kanske skulle kunna skrälla.

Sen slutade det så här. Med en europeisk kross.

Vem kunde se det komma?

”Vågar de visa sig?”

Visst, Europa hade också ett riktigt bra lag och det är golf vi snackar om – allting kan hända – så det är långt ifrån tidernas skräll att Thomas Björns mannar tar hem pokalen. Men sättet de gör det på överraskar i alla fall mig.

Att USA skulle vika ner sig så enormt – det såg jag verkligen inte komma.

Lagkapten Jim Furyk kom hit med ”tidernas bästa lag” och åker härifrån med en brakförlust. Man undrar ju om Tiger Woods och grabbarna vågar visa sig när de kommer hem till USA? För det här inte kan beskrivas som något annat än ett sällsynt stort fiasko.

Och allra värst var det för Tiger.

Mannen som till och med den europeiska publiken (i smyg) höll en tumme för hade kunnat gå i bräschen för USA:s lag. Han hade kunnat peppa i gång sina lagkamrater. I stället såg han mest ut att längta hem.

Nåja, möjligen blev den en för stor urladdning när han vann på East Lake förra helgen och i så fall är det ju fullt förståeligt.

▪▪▪

Henrik Stensons insats i denna Ryder Cup?

Han vinner alla sina tre matcher och med facit i hand kan man förstås ifrågasätta varför Thomas Björn inte spelade honom i någon av bästbollarna i fredags och lördags. Den där armbågsskadan som har spökat för ”Iceman” ser inte ut att bekymra honom längre och då finns det i mitt tycke ingen anledning att inte matcha honom.

Alex Norén då? Jo då, han gör det också grymt bra –

Visst, han sjabblade lite i lördags eftermiddag, men i övrigt visar Alex återigen att han hör hemma i golfens absoluta finrum,.

Det är få förunnat att ha två blågula representanter i golfens mest prestigefyllda tävling.

Det är något vi ska vara väldigt stolta över.

▪▪▪

Till sist: några ord om fenomenet Ryder Cup och den publikfest som gör den här tävlingen till vad den är.

Vissa tycks, har jag kunnat läsa mig till på Twitter och andra sociala medier, provoceras av att golfen har den här typen av tävling. Man menar att det är en tillgjord hajp, att den galna stämningen är fejkad eftersom den ”bara kommer fram på Ryder Cup, en gång vartannat år”.

Jag köper inte det.

Golfpubliken må ha en historia av att vara snofsig, men det där är på väg att förändras. De där försynta applåderna är på väg att bytas ut mot höga vrål även på PGA- och Europatouren.

Sen kommer de så klart inte börja ta med sig flaggor, banderoller och bengaler till tävlingarna – men de kommer att höras mer och mer. Mycket tack vare att Ryder Cup satt tonen för en sådan utveckling.

Vi är inte där än. Ryder Cup är fortfarande unik i sitt slag. Det är den enda golftävlingen där tiotusentals fanatiker samlas för att vråla.

De älskar att göra det.

Och spelarna älskar att de gör det.

Måste ni andra uppröras så mycket av det?

Publicerad:

LÄS VIDARE