Publicerad:
Uppdaterad:

Obehagligt återbesök på en skolgård i högstadiet

Publicerad:
Uppdaterad:

Mästarnas mästare är lysande tv.

Ändå blir jag lätt beklämd när jag ser det.

För det är ett obehagligt återbesök på en skolgård i högstadiet.

Mästarnas mästare har hyllats i alla möjliga sammanhang för att vara den sympatiska varianten av en dokusåpa.

Mänsklig, småputtrig och chosefri utan förnedring, sex eller skandaler.

Blir lätt sorgsen

Och allt det där stämmer, men samtidigt kan jag inte låta bli att bli lätt sorgsen när jag ser programmet.

För minns ni?

Det var så här det var: I uppehållsrummen, på rasterna.

Precis så här. Den coola gänget, eller snarare: Ledaren och sen svansen runt omkring, de som skrattade med, som var på insidan utan att tänka så mycket på det.

Och så de som var utanför, som inte passade in. Som inte riktigt räknades.

Alla de där rollfördelningarna och grupperingarna som skulle komma att förändras sen och suddas ut.

Upphöra att existera.

Trodde vi.

För de gjorde de tydligen inte alls.

Här sitter dessa hyllade, medelålders idrottsmänniskor. De är välformulerade och genomtänkta, de har fått distans till sig själva och sin sport.

De har familj och - somliga - ansvarsfulla yrken.

Knuffas tillbaka i gamla roller

Ändå skalas lager efter lager av denna mognad av där nere på Malta.

Och det är det som någonstans är lite sorgligt – trots all pålagd vuxenhet knuffas de tillbaka in i samma gamla roller när saker och ting ställs på sin spets. Det är högstadiet revisited.

Det handlar inte bara om att Patrik Sjöberg kör sin tonåringsjargong och hoppar på Holm och Gustafsson. Det handlar lika mycket om att de har svårt att hantera det.

Det verkar som att vi aldrig lämnar skolgården.

Eller snarare – skolgården lämnar aldrig oss.

Vi bär den med oss och det blir väldigt tydligt när Sjöberg jublar över att Holm är utslagen.

Publicerad:
Publicerad: