Niva: Inte vad jag förberett mig på

SPORTBLADET

Tappert och beundransvärt – men de brände chanserna

LENS. Ingen kan säga att de inte försökte, att de inte stred tappert, att de inte föll med den rödsvarta flaggan i topp.

Men ingen kan heller undkomma att de faktiskt förstörde för sig själva.

Det var inte Schweiz som tog vara på möjligheten. Det var Albanien som missade chanserna.

Foto: Sportbladets Erik Niva.

Att förlora blir ännu mer smärtsamt för de som insett värdet av det som funnits att vinna.

Det har varit en väldigt speciell fotbollsdag i Lens idag, men på ett lite annat sätt än jag egentligen hade förberett mig på.

Precis som alla andra hade jag köpt in mig på kampen mellan de två bröderna Xhaka, matchen där banden mellan de schweiziska och albanska lagen var så många, så täta och så överlappande att det nästan var svårt att hålla reda på vilket lag som var vilket.

Som ett nationaldagsfirande

Men nä, väl framme i den trånga lilla matchstaden kändes det inte alls som någon sorts landslagsderby. I betydligt högre utsträckning kändes det som ett stort, svallande nationaldagsfirande.

Hela den albanska diasporan hade slutit upp på ett sätt som jag faktiskt inte vet när den gjorde senast. Jag stötte på några som rest från Chicago, några som flugit hela vägen från Melbourne och ytterligare några som tagit bilen från Landskrona.

Dubbelhövdade örnar och vita qeleshe-hattar precis överallt. Så många röda tröjor, så starka känslor och så oerhört mycket stolthet över att äntligen få visa upp sig för världen.

Och så gick det 258 sekunder, och så kom Etrit Berisha helt fel ut på en hörna.

För mindre än tre år sedan tillbringade Berisha fortfarande största delen av sin tid på Pizzeria Milano i norra Kalmar. Det var albaner från Kosovo som ägde krogen, så den välvuxne målvakten hängde där i stort sett varje dag för att snacka om livet, fotbollen och hemlandet.

Jag undrar hur stämningen var framför tv-apparaterna där idag, hur den förändrades när Berisha värderade så illa att Fabian Schär tilläts nicka in bollen i övergivet mål.

Samlade ihop sig

Men hur olycklig starten än var för Etrit Berisha så samlade han ihop sig, spelade upp sig och tog sig tillbaka in i matchen. Det hade aldrig Lorik Cana någon möjlighet att göra, och det var rätt och slätt bara så förbaskat sorgligt att behöva se och konstatera.

För bara några dagar sedan publicerade lagkaptenen Cana ett inlägg på Instagram, där han poserade tillsammans med en av frontfigurerna för den största albanska supportergruppen.

”13 vite bashkë”, skrev han under bilden. 13 år tillsammans.

Vad som hände för på dagen 13 år sedan? Lorik Cana landslagsdebuterade. Mot landet där han tillbringat flera av uppväxtåren, mot Schweiz.

Trots att han även erbjudits att spela för Frankrike – och trots att Albanien var rätt odugliga på den här tiden – hade han tagit beslutet med sitt fotbollshjärta snarare än sin karriärsplanerarhjärna.

För Lorik Cana har det alltid varit en skyldighet att representera Albanien, i synnerhet på den tiden då inte så värst många andra var intresserade av att göra det.

”Ge mig namnet Albanien”

Han är den typen av ambassadörsfigur som upplyser journalister om att Moder Teresa minsann var albanska, som mycket väl kan komma att bli politiker efter karriären. På ena armen har han en tatuering med texten: ”Ge mig hunger och ge mig namnet Albanien”.

Men idag förstörde han för landet han gjort så oerhört mycket för att hjälpa.

Den klumpedunssnubbliga frilägeshandsen decimerade Albanien precis när de börjat få tag i matchen, berövade dem möjligheten att spela den här premiären på jämna villkor.

Att ändå klösa sig kvar i matchen ända till Shkelzen Gashis friläge i 87:e var både tappert och beundransvärt, och hade de bara mött en sämre målvakt än Yann Sommer hade de väl fått med sig en poäng.

Nu blev det inte så. Nu blev det en dag att ruska av sig och gå vidare ifrån snarare än en dag att bygga historieböcker runt.

På torsdag spelar Albanien EM-fotboll igen, mot mot självaste Frankrike på Stade Vélodrome i Marseille. Det är arenan där Lorik Cana blev en stor fotbollsspelare, staden där hans familj fortfarande bor kvar.

Själv kommer han inte att vara med där nere på planen. När hans lag ska visa upp hans land för världen får de fortsätta vara utan sin ledare.

ARTIKELN HANDLAR OM